Snacka om att snacka bild

I fredags tog jag en lång arbetslunch med min gode vän Göran Segeholm. Det sägs ofta att det pratas för lite om bilder, men att luncha med Göran innebär koncentrerat bildsnack i kubik.

Vi stämde träff på Görans favoritfik på Söder. Ett prestigefritt ställe där ingen knorrar om man sitter länge med kaffet. Många omkring läste böcker eller jobbade precis som vi. Jag fick samma känsla som under grupparbetena på ett kafé i AF-borgen hemma i Lund när jag pluggade för en massa år sedan.

Det tog säkert två timmar innan vi kom in på vårt gemensamma projekt eftersom det alltid finns så mycket att prata om när vi ses. Jag refererade i en passus till Östen Axelssons doktorsavhandling om vad som tilltalar folk i en bild. Göran hade givetvis läst hela avhandlingen och gav den väl godkänt. Jag tror att avhandlingen kan få fler att tänka på dem som ska se ens bilder.

Vi enades snabbt om att en bra bild som fungerar för en bred publik bör ha flera lager - precis som en Pixar-film. Det ska finns ett grundinnehåll som alla kan ta till sig. Sen blir det fotografiska finliret med ljus, komposition och känsla ytterligare lager för de mer vana betraktarna som kan ta till sig dem. Om grundinnehållet saknas så blir det bara en mindre grupp människor med mer drivet bildseende som kan ta till bilderna.

Jag ser fram emot alla diskussioner som kan födas ur Görans och mitt kommande samarbete. Jag måste ju säga att jag är lite avis på Göran som sitter hemma och skriver och tänker om fotografi för en ny bok. Sen må han klaga över skrivångest, jag är ändå avis.

Nu ska jag sluta skriva blogg och istället ta en fajt med min egen skrivångest. Jag har en del till nästa nummer av Fotosidan Magasin att skriva klart.

Imorgon ska jag träffa Mattias Karlsson på Moderskeppet som jag jobbat med i många år. Det blir säkert också kul och givande. Han brukar alltid ha snappat upp några nya trender.

Actionfoto - Gladpack räddade kameran

Vad kan vara härligare en solig vårvinterlördag än att tillbringa dagen på en sjöis och ta häftiga bilder av motorcyklar och fyrhjulingar. Det är annat än att pimpla det.

Motorcyklarna ska spruta upp så mycket vatten som möjligt för att det ska bli dramatiska bilder. Vatten och kamror är dock ingen bra kombination.

Fotograferar man på håll med ett tele på håll undviker man vattnet. Jag ville ha lite mer variation i bilderna. Den rena kontrasten mot telebilder är att vara riktigt nära med en vidvinkel. Men att ligga i en ytterkurva på en gropig is är livsfarligt.

Jag kom på att jag hade en 10 meter lång trådutlösarkabel i mitt kameraskåp. Jag bytte till mig den och en oanvänd 50/1,8 mark I mot en 35/2 någongång på 90-talet av en fotohandlare. Kabeln har legat oanvänd fram till nu.

Nu skulle jag äntligen få nytta av kabeln och kunna hålla den i vänster hand och plåta med mitt 300/2,8 samtidigt med höger hand. Men hur skulle jag lösa vattenproblemet?

Foto: Hoke

Jag har länge gått och tänkt på att bygga ett skydd mot vatten och stenskott att ha när jag fotograferar enduro, men det har inte blivit av. Någon risk för stenskott kunde jag inte se och helt dränkt skulle inte kameran heller bli. Jag bedömde att det skulle räcka med att vira gladpack runt kameran och objektivet efter att jag gjort alla inställningar som ett stänkskydd.

För säkerhets skull grävde jag fram min gamla 5D ur kameraskåpet ifall olyckan skulle vara framme. Den största risken är en påkörning. Egentligen hade jag kunnat sätta ditt min 5D Mark II eftersom det ändå hade blivit ett försäkringsärende, men det kändes inte rätt. Bara att tanken på att vara utan en 5D Mark II ett tag förskräcker.

Vad jag inte tänkte på var att issprutet var väldigt kallt och orsakade imma på skyddsfiltret på min 16-35/2,8. Det var ingen katastrof utan gjorde bara bilderna ruffigare. Värre var det med snökristallerna som blev lysande i motljuset. De är lite för iögonfallande och trots att jag regelbundet torkade av filtret med en mikrofibertrasa. Jag borde ha stått i medljus och lyst upp vattenkaskaderna med en blixt istället.

Nåväl. Jag blev nöjd med en hel del bilder trots problemen med snöreflexerna och att de snygga vattenkaskaderna först kom efter att motorcykeln passerat. Samtidigt har jag kvar nöjet att fila på tekniken.

Dags att fotografera testkamerorna

Jag håller på att testa Panasonic GF2 och Canon Eos 600D till nästa nummer av Fotosidan Magasin. För att den nya delen i tidningen ska bli precis ska bli som vi vill ha den tog jag produktbilderna själv.

Många fototidningar använder tillverkarnas egna produktbilder eftersom det är enklast. Deras bilder är oftast välgjorda, men det finns inte alltid så många att välja på. Och då blir det samma bilder i alla tidningar.

När vi bestämde att utöka tidningen med en testsektion (tidningen blir åtta sidor tjockare utan att det kostar extra) så kände vi att vi ville ha ett eget stuk på  produktbilderna. Formgivaren Erik Leonsson har satt upp en väldigt hög ribba för formen i alla delar av tidningen. Det ska vara supersnyggt och eget.

Vi gillar stora bilder, men det finns inte hur mycket utrymme som helst. Därför kom vi fram till att ta produktbilder som kan ligga på en helsida men med plats för rubrik och test.

Att ta på sig detta uppdrag är lite svettigt. Produktbilder är en konst för sig. Jag har i flera år jobbat med Bengt O Petterson som är specialiserad på produktbilder. Att mäta sig med hans finess går bara inte. Men att göra det tillräckligt bra ska nog gå.

Jag har en förkärlek för att använda olika befintliga miljöer när jag fotograferar. Att skapa allt i studio är inte min grej. Därför tog jag bilderna tre meter från mitt skrivbord. Canon Eos 600D fotograferade jag i redaktionens skinnsoffan och Panasonic GF2 på en list som sitter på väggen där vi sätter upp bilder och tidningar.

Jag blandade befintligt ljus med blixtljus och för att slippa skakningsskärpa la jag objektivet mot en trave fototidningar. Precis framför objektivet la jag en svart mössa för att de blanka tidningarna och bordet inte skulle ge ströljus.

Det blev ändå inte riktigt skarpt så idag fick jag ta om bilderna efter att ha tagit med stativfästet till 70-200:an.

Panasonicen var lättare. Jag slog bara blixten i en silvrig Lastolite-skärm och så var jag nöjd. Jag använde mitt EF 50/2,5 som är ett av mina favoritobjektiv. Det är väldigt skarpt och nästan helt raktecknande. Och billigt var det dessutom.

Jag satte objektivet på 600D när jag fotograferade av den som en liten markering att produktbilden är egentagen.

Så här blev det. För den som vill anmärka på bildbehandlingen så ska jag påpeka att bilderna kommer att gå förbi reproavdelningen på IDG innan de går i tryck.

Till fjälls med testkameran Canon Eos 600D

Vi har fått in Canon Eos 600D till test. Jag tog med Canons nya familjekamera på min mini-fjällsemester med familjen.

 Sonen Ossian var exalterad över att få åka flygplan till Östersund. Fastspänd i flygstolen hade det inte varit så lätt att fotografera honom om kameran inte en vridbar skärm.

 Jag har använt den vridbara skärmen en hel del. Skärmen är visserligen nyhetens behag, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att den är väldigt behändig att ha. Även när jag testade Canon Eos 60D använde jag den vridbara skärmen en hel del.

Skärmen är en stor del av grejen med 600D, annars är kameran i stort sett identisk med 550D. Greppet ska vara aningen större och kameran har fått mer gummiklädsel. Den metallinfattade vridbara skärmen gör tillsammans med greppet att kameran känns lite rejälare än 550D, men det är en illusion. 

En ny kul finess är den digitala zoomen vid filmning. Eftersom sensorn har 18 miljoner pixlar och en full-HD-bild bara består av 2 miljoner pixlar kan man göra en digital zooma som ger samma bildstorlek mellan 3 och 10 gångers förstoring. 

Tyvärr krävs det ett specialläge och zoomen utgår från 3 gångers förstoring. Hade man kameran gått från att använda hela sensorn till en tiondel så hade funktionen alltid gått att använda och varit mer användbar. Det ska bli kul att testa 10 gångersläget med mitt 500mm/4.

Med 600D har jag fått låna den nya 18-55 IS-zoomen som har fått lite bättre kvalitetskänsla i zoomringen, men den manuella fokuseringen är fortfarande racklig. Optiskt är det ingen skillnad mot föregångaren.

En annan observation är att Canon verkar ha fått bra kontroll sitt blixtsystem. Jag tycker att den här kameran och några andra av Canons senaste systemkameror blandar blixt och befintligt ljus snyggt.

Den andra stora nyheten med Canon Eos 600D är att man inte behöver en separat sändare för att använda trådlös blixt med kameran. Funktionen är bekant sedan 7D och 60D och med de kamerorna har jag använt funktionen en hel del. Givetvis ska jag testa att fota med lös blixt med 600D också. 

Så här långt känns 600D mest som en finputsning av 550D, och inget fel i det eftersom 550D är en bra kamera. Canon prissänkte 550D en vecka efter introduktionen av 600D så 550D kommer säkert att fortsätta vara populär.

Jag kan inte låta bli över att fundera över vad Canon ska göra med nästa modell. 650D kommer att kunna bli en jubileumsmodell - 25 år efter Eos 650 som var den första Eos:en. Tänk om den får 25 megapixel?

På hemligt utlandsuppdrag för Fotosidan Magasin

Just nu sitter jag i en SAS-kärra på Arlanda tillsammans med Fotosidans Magasins frilansreporter Alice Lewy. Vi ska på uppdrag i Norge inför nästa nummer av Fotosidan Magasin, men  en olycka på Gardemoen gör oss två timmar försenade.

Vi kommer att hinna göra vårt reportage, men det blir förstås lite stressigt.

Håll utkik efter oss på TV!