Kul med gammalt glas på ny kamera

Canon FD 85mm f/1,2 Aspherical SSC på Sony A7s II.

För fyra år sedan fick jag en släng av analogsjukan och köpte en Leica M6. Det blev också en Canon F-1 New. Jag hade en sådan under gymnasietiden men lyckades pajja denna oförstörbara kamera under en studentfest ....

Efter några hundra rullar har jag insett att det inte riktigt är min grej att fotografera med film. Åtminstone inte småbild. Därför har jag sålt Leican och sex tillhörande objektiv. Men Canon-prylarna har jag behållit. Jag har en annan relation till dem. Det är ren nostalgi. Dessutom är det inget större värde i manuellt fokuserade Canon FD-objektiv.

När jag testade Sony A7 och A7R för snart två år sedan skaffade jag en Novoflex-adapter så att jag kunde använda mina fina Leica M-objektiv. Tyvärr blev det usel kantskärpa med vidvinklarna och tankarna på ett Sony-hus flög iväg.

Det fungerar bättre med spegelreflex-objektiv på Sony-kamerorna och nu när jag testar Sony A7s II använder jag mina Canon FD-objektiv en del. Bildkvaliteten med de här gamla objektiven är sådär. Vissa är helt okej och andra ... tja ... Men jag bryr mig inte så mycket om det. Det är kul att använda gluggarna helt enkelt.

På nära håll är Canon FD 85mm f/1,2 Aspherical SSC skarp med full bländaröppning. På lite större avstånd än så här blir det lite soft.

Jag minns Canon FDn 50/1,4 som riktigt soft på full glugg. Mina bilder visar att den är skarp på nära håll på f/1,4 ...

... men på lite håll är objektivet mycket riktigt soft med full bländaröppning. Kolla hur det strålar kring varje löv. I det här fallet passade det. Jag tog samma bild med mindre bländaröppning. Då blev det skarpare och tråkigare. Klicka på bilden för att se den större.

Gamla objektiv klarar inte motljus lika bra som nyare. Men skarpt blir det med FDn 85/1,8 på full glugg.

Canon FDn 17/4 ansågs bra på sin tid. Med dagens måttstock blir omdömet "Plus för låg distorsion, men bara bra skärpa i mitten". Fast man behöver ju inte ha ett bra objektiv för att ha kul.

FDn 24/2,8 verkar vara en rätt bra glugg. Men den här bilden är tagen på ISO 8000 så den säger inte så mycket om hur objektivet presterar. Bilden kanske förmedlar något annat istället? ;) För drygt 20 år sedan hade jag ett FDn 24/2. Det var rätt soft på f/2, så jag är nöjd med att "bara" ha 24/2,8 nu.

Det har visat sig kul att komma ut och rasta min lilla Canon FD-samling tillsammans med en digital fullformatare. Det tar emot lite att köra film. Jag skulle kanske ha slagit till när Scandinavian reade ut Sony A7.

Jag tänker i vilket fall använda några av objektiven för video med min Canon EOS M. Men fullformat skulle sitta fint ... hmmm ...

Dags att lägga ner konstfotografin?

Idag läste jag ett inlägg på Fotosidans blogg om att konstfoto existerar på dokumentärfotografins bekostnad. Jag blev något förvånad, men jag kan naturligtvis ha misstolkat. I vilket fall vill jag ge min syn på saken.

Det går att hitta ett motsatsförhållande om man ser varje konstfotoutställning som en missad chans att visa dokumentärfotografi, men jag tycker att det är ett konstigt sätt att tänka.

Konstfotografin är relativt ung. Det var först under 70-talet som konstfotografin började blomstra och bli en etablerad konstform. Visst har det funnits föregångare, men det var då som konstfotografin började växa fram ordentligt. Tillväxten fortsatte under 80-talet.

Jag är övertygad om att en del av dem som idag är konstfotografer inte hade ägnat sig åt fotografi alls om de var födda 50 år tidigare. Det är generellt inte samma personlighetstyper som ägnar sig åt konstfoto som dokumentär fotografi. Således får vi inte fler dokumentärfotografer om antalet konstfotografer minskar.

Att aktivt försöka minska en viss typ av fotografi känns främmande. Det känns mer humant att istället uppmuntra den typ av fotografi som man vill se mer av.

Min arbetsplats i mitten av 90-talet. Pärmar istället för datorer. Hur många dokumenterar sin arbetsplats?

Folkrace - en ny utmaning

För två veckor sedan provade jag att plåta rallycross för första gången på närmare 20 år. Idag provade jag att plåta folkrace för första gången någonsin. Jag och sonen drog till Högstabanan i Haninge.

Eftersom jag hade med mig min 9,5-åring och var knallförkyld så höll jag mig till en och samma plats bland den övriga publiken under hela tiden. Det innebar en hög vinkel, vilket inte alltid är optimalt. Att fotografera ut låg vinkel är ett klassiskt trick för att få häftigare bilder. En del sportfotografer använder knäskydd eftersom de så ofta jobbar på knä.

Jag koncentrerade mig på en trång sektor med grusunderlag strax efter starten där jag tänkte att det kunde bli en del fajt.

Trängseln gjorde att en del bilar hamnade av banan.

Jag laborerade även en del med panoreringar:

Det här gav mersmak och jag ser fram emot att plåta folkrace igen när jag har bättre förutsättningar att vara ambitiös och experimentera med olika fotopositioner och mer utrustning.

Svårt att fånga känslan

Sist jag plåtade rallycross var på 90-talet. Idag var det äntligen dags igen. Efter att ha skannat igenom en mängd olika förbunds- och föreningssidor i jakt på någon bildmässig sport att fotografera i helgen fastnade jag för rallycross i Strängnäs.

Bildmässig och bildmässig. Rallycross var en ren chansning eftersom jag vet att bilsport kan vara svårfotograferat och föga bildmässigt. Jag har varit på rally, motocross och racing och kommit hem med riktigt tråkiga bilder.

Problemet är att bilar ser ganska likadana ut oavsett om de far fram i full karriär eller om de står parkerade.

Man måste därför jobba för att få fram fartkänslan genom vinklar och rätt slutartider.

Ett misstag jag gjort flera gånger är att använda för snabb slutartid. Det är lätt att tänka att det behövs snabba tider för att frysa de snabba rörelserna. Och visst, för vissa bilder, som hopp kan det behövas.

Men inte om man fotar hoppet från sidan:

Problemet med snabba slutartider är just att de fryser alla rörelser. Rörelseoskärpa är ett utmärkt verktyg för att skapa fartkänsla.

Därför fotograferade jag mest kring 1/125 sekund och panorerade.

Det går lätt att prova sig fram till en lagom slutartid för en sport som rallycross där det hela tiden bilar far förbi. Ta en serie på en bil, kolla och justera tiden, ta några nya bilder, kolla.

Men det finns en fälla. Det är lätt att välja en för snabb slutartid. Ju längre tid desto mer effektfullt. För lång tid blir naturligtvis bara suddigt, så det gäller att hitta en tid där det blir skarpt tillräckligt ofta. Alltså, bry dig inte om att fler bilder blir oskarpa än skarpa. Det är då de skarpa blir riktigt bra.

Det är lättare att panorera på längre avstånd. Då kan hela bilen bli skarp. På närmare håll med vidvinkel blir oftast bara en del av bilen skarp. (Se hoppbilden längre upp på sidan.)

Med en rörelse som går i motsatt riktning (den övre bilen) mot  huvudmotivet så blir det extra mycket rörelseoskärpa.

För variationens skull kan man fotografera bilarna bakifrån och koncentrera sig på detaljer.

Som sportfotograf är det lätt att man blir nedslagen av alla situationer som man man missar. Som de krockande Volvo-bilarna bakom Saaben i bilden ovan. Men då gäller det att tänka på att det är bara de lyckade bilderna som andra ser. Det jag visar här är vara en liten del av alla dagens exponeringar.

När jag plåtar sport jagar jag ofta ansiktsuttryck. För motorsport är det svårt, men ibland så ...

Sportfoto sägs ofta vara en materialsport, men det gäller inte alla sporter. Utan ljusstarka telen är det svårt att få fotbollsbilder som är lika maffiga med kort skärpedjup som proffsens bilder, men för rallycross räcker det med den billigaste telezoomen och ett enkelt kamerahus.

Med tanke på hur kul det var att fota rallycross idag är det märkligt att jag inte gjort det på mer än 15 år. Det kommer inte dröja lika länge till nästa gång.

En perfekt uppgift för 800/5,6

Många fotokompisar var inne i stan och fotograferade Prideparaden igår. Jag valde istället att åka till Årstafältet där det hålls internationell rugbyturnering (Stockholm Tens) den här helgen varje år.

Förra året fotograferade jag både Prideparaden och Stockholm Tens, men i år fick jag välja det som passade min son bäst. På Årstafältet la han sig solade och hade det gött medan jag och min kompis Martin Agfors klickade på.

Martin hade tyvärr glömt sin telekonverter hemma på köksbordet. När man fotar rugby är en 300/2,8 på en fullformatskameran rena vidvinkeln.

Jag skulle säga att 600 mm är en passade brännvidd, men ännu längre är inte fel. Jag använde 800/5,6 och Eos 1D X, vilket oftast funkade utmärkt. Förra året tog jag en hel del bilder med 800 mm + 1,4x, alltså 1120 mm f/8.

Att sitta med ett långt tele och en snabb kamera och fota sport är himla kul. Lite som att skjuta paintball eller spela tv-spel. Får man dessutom bra bilder är det som en ren bonus.Ibland blev det naturligtvis lite för tajt med en så lång brännvidd. Därför hade jag en 5D Mark III med 70-200/1,4 och en 1,4x telekonverter vid fötterna.

Det är populärt med remote-kameror numer. Men jag har lite svårt att komma på hur man skulle kunna placera ut remotekameror för den här sporten. Hela kortsidan är ju målområde.

Canon Eos 5D Mark III, EF 70-200/2,8L IS II USM, EF 1,4x III

Här är några bilder tagna med 800 mm:

Ljuset var stenhårt. När ljuset kom från sidan blev kontrasten enormt, då gäller det utnyttja kamerans hela dynamiska omfång. En del av de här bilderna har väldigt uppljusade skugg- och mellantoner, men jag hoppas att det inte ska synas utan att bilderna ter sig naturliga.

Det händer även en del bildmässigt utanför plan.

Jag har lite svårt att välja ut vilken bild som är bäst. Vilken gillar du mest?