Ljuset i New York - hårt, svårt och alldeles underbart

Att fotografera på gatorna i New York innebär att man måste tacklas med flera ljusproblem, men man kan också bli rikligt belönad.

Det är lätt att bli hemmablind. Att fotografera en klar sommarkväll i Sverige innebär flera timmar av underbart varmt ljus. På de flesta resmål går övergången från tråkigt dagsljus till natt betydligt snabbare än här hemma.

New York ligger på sydligare breddgrad än Sverige och det innebär att ljuset kommer mer uppifrån mitt på dagen. Skuggorna blir korta och ansikten hamnar lätt i skugga.

De höga skyskraporna skapar stora djupa skuggor. Skillnaderna i ljusmängd mellan motiv i ljus eller i skugga är enorm. Det ger extrema kontraster och gör det svårt att exponera rätt. Men är man lite uppmärksam och har ställt in kameran rätt så löser det sig.

Nästa problem är hur motiven ser ut i det här hårda ljuset. De extrema kontrasterna kan förstöra bilden. Håller man sig bara i skuggan är det inga större problem förutom att man får använda högt ISO eller blixt a la Bruce Gilden. Det kan dock bli lite tråkigt ljus i skuggan, som en mulen dag hemma.

Har man tur så uppstår det reflexer från glasytor i byggnader i närheten som man kan använda kreativt.

Jag tycker att det är roligast att försöka utnyttja det hårda ljuset kreativt istället för att försöka undvika det. Tråkiga delar av bilden kan komma i skugga och huvudmotivet kan lyftas fram extra tydligt

På kvällen kommer sedan belöningen allt hårt slit med det hårda dagsljuset. När det varma låga kvällsljuset letar sig fram mellan de raka gatorna går det att få spännande bilder.

Eftersom ljuset bara hittar fram på vissa ställen är det bättre att hålla sig på ett ställe med bra ljus än att jaga runt och riskera att möta en intressant person där det är hopplöst ljus.

Min resekamrat Joakim KE Johansson och jag åkte till Times Square när det var snyggt kvällsljus. Där rör det sig massor av folk på kvällarna. Vi tog post vid olika korsningar där ljuset var det rätta.

Joakim fotograferar i en gatukorsning vid Times Square.

När solen väl gått ner går det att utnyttja alla neonskyltar och ljuset från olika skyltfönster.

Kort sagt: Observera ljuset och utnyttja det till din fördel.

PS. Jag har redan bokat en resa tillbaka till staden som aldrig sover.

New York - gatufotografens Mecka?

Ingen stad har närt så många stjärnor på gatufotohimlen som New York. William Klein, Bruce Gilden och Helen Levitt är några av de stora namnen. Så det är inte konstigt att New York har en särskilt dragningskraft på oss gatufotografer.

Men populariteten gör också att det känns lite fantasilöst och fegt att åka till New York. Det är åtminstone lätt att tro att det är en baggis att ta bra gatubilder i New York där det vimlar av folk.

Trångt vid Times Square.

Och visst vimlar det av folk på vissa ställen som runt Times Square och på de stora avenyerna 5th Ave, 6th Ave och Broadway. Det är på dessa gator som Bruce Gilden tagit sina kända gatubilder på kort avstånd och med blixt.

Min kompis Joakim KE Johansson provar att fotografera som Bruce Gilden.

Blixten i Bruce Gilden gör ofta att huvudmotivet sticker ut och ser mer spännande ut. Han var inte först med denna teknik och verkligen inte sist. Idag är det många som tagit efter eftersom tekniken ger fräcka bilder.

När man går runt skuggan av en skyskrapa och kameran vill vrida upp ISO till 3200 mitt på ljusa dan för att kunna frysa rörelserna så inser man vilken nytta en blixt kan göra. Den fryser rörelserna och gör det möjligt att hålla nere ISO-talet.

Min kompis Joakim KE Johansson provade och ta en del bilder i New York med blixt. Jag hade med mig en blixt, men använde den aldrig. Det beror dels på att jag glömde att ta med min blixtsändare (det blixt snyggare med lös blixt) och dels för att jag inte kände något behov av den.

Detta var mitt femte besök i New York och jag har aldrig fått till det riktigt där. Det är helt enkelt för mycket folk för att passa ihop med min vanliga renodlade stil. Jag är normalt sett inte ute efter att fånga enskilda individer utan mer händelser mellan flera personer eller en person i en större miljö.

För den som är ute efter individer som sticker ut ur mängden så är New York ett paradis, men för mig är det ett svårt ställe. Jag fick helt enkelt anpassa mig och rikta kameran mer mot enskilda individer, även om jag ibland fick till bilder med flera personer som interagerar.

Det är ingen brist på exhibitionister i New York.

Även om jag kanske inte fick någon riktig fullträff så är jag väldigt nöjd med redan till New York. Det är alltid kul att resa med Joakim. Vi har tidigare rest till Gdansk, Berlin, London och Istanbul. Och jag har fått med mig en del hel bilder till ett kommande projekt.

I ett kommande blogginlägg tänkte jag berätta lite mer om ljuset i New York. Tills dess bjuder jag på ytterligare några bilder:

Vilken bild tycker du blev bäst?

2st Canon 1D X Mark II

Igår var jag på Grimsta IP för att testa Canon EOS-1D X Mark II under en match mellan Brommapojkarna och Umeå (som slutade 1-1).

Där dök även fotografen och FS-medlemmen Andreas Sandström upp. Han frilansar för Bildbyrån som är specialiserade på sportbevakning. Andreas hade med sig sin nya 1D X Mark II och skulle också testa vad den gick för.

Andreas Sandtröm skickar några bilder till Bildbyråns redaktion i Hässleholm under periodpausen. Mina prylar ligger närmast.

Vi körde både med kombinationen 1D X Mark II med 400/2,8L IS II USM och 1D X med 70-200/2,8L IS II USM.

Jag hade även mig ett 200-400/4L IS USM för att lättare kunna jämföra 1D X och 1D X Mark II sida vid sida. Andreas använde även en fjärrutlöst 1D X med vidvinkelzoom som han placerade bakom ena målet. När han tog bilder med sin 1D X med 70-200/2,8 så utlöstes även målkameran.

Här är en bild från matchen:

1D X Mark II har blivit något snabbare än 1D X. Den nya kameran kan ta 14 bilder per sekund med kontinuerlig autofokus istället för 12. Det har även skett förbättringar av autofokusen. De största förbättringarna gäller videofunktionen och bildkvaliteten. Läs mer om förbättringarna här. Och här

Vem kan man lita på? - tankar om TIPA

Tidningen FOTO:s siste teknikredaktör Christian Nilsson sms:ade idag: "Roliga priser som TIPA delat ut".

Christian syftade främst på Nikon D500 och Pentax K-1 som utsetts av av TIPA till årets produkt inom varsin kategori – två av sexton kategorier för stillbildskameror. Den som har koll på teknik anar nog några ugglor i mossen.

Saken är den att Nikon D500 och Pentax K-1 inte är klara för test än. TIPA har alltså utsett vinnare utifrån specifikationer. Det kan man också ana om man läser motiveringarna.

En annan lustig detalj är att både Nikon D5 och 1D X Mark II fått priser. Då menar jag inte att de knappt nått ut till olika kameratestare utan att dessa två kameror är så lika att de borde hamna i samma kategori. Men TIPA har varit kreativa och placerat Nikon i en action-kategori och Canon i en video-kategori inom det professionella segmentet.

För transparensen skull ska jag säga att jag själv sitter med och bestämmer om andra priser i fotobranschen, nämligen EISA:s. Och före mig hade Christian Nilsson samma roll.

Vid EISA:s prisutdelning i höstas blev Nikon snuvade på flera priser och fick bara pris för D5500.

Även EISA får kritik för sina priser. Förra året noterade jag att en del tyckte att EISA har för många kategorier och några tyckte att de saknades kategorier, men ingen ansåg att fel produkt vunnit. Inom EISA röstar man på produkter som testats, man väljer inte utifrån specifikationer.

Det kan också vara värt att notera att ingen svensk tidning varit med i TIPA på över 15 år. Det var tidningen Fotografi, sedermera Bild som gick med. Ingen skugga över dem, Bilds redaktörer insåg hur det stod till med TIPA och valde att inte gå med i TIPA när de började jobba på Allt om Digitalfoto, sedermera Kamera & Bild.

Med tanke på att jag är med och utser EISA:s priser kan mitt råd verka märkligt, men jag tycker att man ska bilda sin uppfattning utifrån att läsa flera kameratester. Priser och betyg är alltid en förenkling av verkligheten. Kameran med näst bäst betyg kan vara den som passar dig bäst.

Fem år som redaktör för Fotosidan

Idag är det fem år sedan jag blodig klev in på Fotosidans redaktion i Gamla Stan för att börja jobbet som redaktör för Fotosidan.se och Fotosidan Magasin.

Skrivbordet den 10 januari 2011.

Efter kort tid fick jag även ansvar för tidningen Proffsfoto. Den tidningen fick senare stryka på foten när vår samarbetspartner IDG valde att satsa på nätet istället för på tidningar.

Paulina Holmgren pryder omslaget till det senaste (sista?) numret av Proffsfoto.

Jag känner att jag har ett jobb som är som skräddarsytt för mig och då går fem år fort. När jag tänker tillbaka så har jag hunnit med en hel del under den här tiden. Här kommer ett litet smakprov.

Jobbet som journalist innebär att man får möjlighet att träffa personer som man inte skulle träffat annars. Och dessutom får man vara frågvis. Jag minns främst mötet med en man som kört bil på månen och som berättade om hur svårt det är att fotografera med 500 mm teleobjektiv på månen. Han heter Charles M Duke.

Astronaut Charles M Duke förklarar sin fototeknik.

Övning med Hasselblad och 500mm-tele. Foto: Nasa

Här kan du läsa intervjun med honom som fick rubriken: Så fotograferar du på månen!

Redan innan jag satte min fot på Fotosidans redaktion så hade jag bestämt mig för att göra en intervju med Fotosidans meste bloggare Bengt Björkbom. Jag hängde med på en onsdagsträff på Café Puck, en regelbunden sammankomst som Bengt ligger bakom.

Bengt närmade sig ett tusen blogginlägg och rubriken blev: Bengt bloggar till tusen.  Jag skrev bland annat:

Som 35-åring är det kul att höra att någon som är dubbelt så gammal som en själv fortfarande har gnistan att skriva, fotografera och tänka omkring det.

Idag har Bengt gjort över tre tusen blogginlägg och jag har inte ens gjort tre hundra.

Bland lyxuppdragen i det här jobbet ingår att göra reportage om fotografer till Fotosidan Magasin. Tillsammans med en skrivande reporter följer jag en fotograf under en arbetsdag. I det första reportaget följde vi Scanpix-fotografen Fredrik Sandberg en dag på skid-VM i Holmenkollen i Oslo.

Trångt vid mållinjen.

Och vid prisuttdelningen:

Ett annat kul reportage var att få följa med Teknikens Världs fotograf Patrik Lindgren (Han bloggar här på Fotosidan).

Jag fick följa med en hysterisk dag då ett biltest som normalt görs på 1-2 veckor skulle göras under ett dygn. Längre än så fick inte tidningen låna en Aston Martin Rapide S. Bilen skulle köras på konbanor, testas i labb och inte minst testköras många mil.

Efter trettio mil på slingriga vägar var jag så illamående att jag fick hoppa av åka buss tillbaka till Stockholm. Med lite hjälp av Teknikens Världs testchef och inte minst Patrik så sydde vi ihop ett 10-sidigt reportage.

Ett annat spännande reportage var när Amy Lagerman och jag fick besöka fotoavdelningen på länskriminalen i Stockholm. Inga andra medier har fått lova att besöka dem.

Att testa kameror är antagligen den delen av mitt jobb som får mest uppmärksamhet. Den roligaste och mest kreativa delen av testen är att fotografera av kameran för vad vi kallar en ingångsbild. Jag har inte tillgång till någon studio, så jag letar hela tiden efter platser i min lilla lägenhet eller på jobbet där jag kan ta en snygg bild.

På skohyllan i hallen.

På en list på redaktionen.

I en fåtölj hos en vän.

I ljuset från köksfönstret.

På balkongen.

Jag börjar få svårt att variera mig hemma och är lite sugen på att ordna en studio för att göra produktbilder med mer avancerad ljussättning.

Det händer mycket på fem år och det finns mycket mer att berätta om. Jag kanske återkommer med fler återblickar här i bloggen.

Tack för att du läste.