I Helg och Söcken

Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Det finns inga genvägar till en bra bild

Återkommande diskussioner om grejor och prylar, diskussioner om den eller den kameran som förutsättning för att ta bra bilder…

Stötte på en fotograf som verkade vara beredd att sluta fotografera på grund av sin frustration över de olika kamerorna han använde. Av allt at döma hade han flera stycken, kanske till och med många och han var inte riktigt nöjd med någon. Det var alltid något fel, något som fattades, något som skavde; än var den för tung och klumpig, än hade den inte tillräckligt stort dynamiskt omfång, någon hade för liten sensor, eller kändes inte bra i greppet eller att bilderna inte blev tillräckligt bra…

En annan fotograf hade just införskaffat en vanlig prestigekamera, en dyr fullformatskamera och, uppgivande att han inte orkade läsa manualer eller var beredd att ta någon kurs eller så, ställde frågan på nätet hur man gjorde för att kameran skulle ta bra bilder, dvs ville ha direkta råd så han skulle slippa grovjobbet.

Jag tänker: Har vi inte kommit ifrån att det faktiskt inte är kameran det hänger på? Och att det inte finns några genvägar till bra bilder?

Nu är jag så gammal att jag (nästan) utan att blygas kan fundera på om det är en generationsfråga, att man vill göra det så enkelt för sig som möjligt, att man inte orkar inse att man måste jobba hårt för att bli bra på något.  Eller handlar det om något annat?

Den slutgiltiga kameran finns ju inte. Det kommer ut nya och bättre och mer finessrika kameror hela tiden. Kanske blir det till slut så många finesser att vi som fotografer blir mer eller mindre bortkopplade? Och att man inte behöver lära sig fotografera? 

Jag vill gärna slå ett slag för hantverket. Att man ska kunna det man håller på med. Och att det visst är bra och kanske till och med nödvändigt ibland att ha grejor som fungerar, som är bra och så, men att det inte är kameran som tar bilden utan fotografen. Och då känns det som jag börjar bli hopplöst efter och ur tiden. Och jag irriterar mig på alla försök till genvägar, att slippa och försöka komma undan. 

Bilden har förstås inget att göra med texten i övrigt. Det är i själva verket del av middagen i lördags, en enkel tomatsallad med lite fetaost, på en tallrik/ett fat som en god vän gjort. 


På återseende//Göran

Postat 2015-08-31 02:40 | Läst 2741 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

När en man lovar att göra något finns det ingen anledning att hans fru påminner honom varje halvår

En trädgård är inte bara gräsklippning, ogräs och vackra blommor i rabatten. Att sköta en trädgård är också tungt arbete med att gräva, släpande av stora stenbumlingar, brottas med stenhård mark, fylld med sten och rötter – väldigt mycket Karl-Oskarkänsla, där han slet med den magra marken i Småland innan han emigrerade – men också den djupa känslan av tillfredsställelse när planering, gravande och krattande är klar, när man öst på två stora lass grus (cirka 1 ½ ton!) och snyggat till och äntligen kan gå runt garaget och ha en plats där man kan ställa ifrån sig saker.

Alltså: Våren 2001 flyttade vi in i vårt då alldeles nybyggda hus. 2005 byggde vi garage. Ganska direkt ordnade jag med gången mellan garage och hus, satte plattor och marksten som jag hade kvar, det var ju den vägen som var nödvändig att få i ordning. Marken/området runt garaget på de andra sidorna fick vänta, preliminärt.

Sen gick åren. Diket runt garaget, fyllt med allehanda bråte och fullständigt livsfarligt att beträda, förutom att det var fult och skräpigt, blev ett ständigt dåligt samvete, något som skavde och irriterade, men ett skav man på något sätt vande sig vid, en ständigt närvarande obehagskänsla som man utvecklade stora skygglappar till. Under årens lopp har jag haft tusen tankar om vad jag skulle göra, hur det skulle se ut, det ena projektet syntes jobbigare  än det andra.

Men så var det fint väder förra veckan och jag fick ett ryck. Jag började gräva, kratta, forma och försöka jämna till, jag såg resultat ganska meddetsamma, och fortsatte med att släpa stora stenar, som jag hade liggande sedan tidigare, och det började ta form. Och då var det enkelt att fortsätta. Och, nu, när det är klart – den djupa känslan av tillfredsställelse, över att det är klart, över att jag erövrat ytterligare en bit av tomten och trädgården, över att jag äntligen kommit mig för att ta itu med hela projektet, som alltså legat och mognat i tio år, det är värt allt slit.

Och så här i efterhand, det är roligt att ha projekt så här, och det är roligt att jobba med något som blir bra till slut, att ta i, att känna sig trött och mör i kroppen – det ligger något djupt i att ta i och svettas. 

Samsung S4

På återseende//Göran

Postat 2015-08-30 16:42 | Läst 2781 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

En riktig kamera?

Vad är egentligen en riktig kamera? Och då i relation till vad? Finns det oriktiga kameror, och hur ter sig i så fall de?

Ser inte sällan, även här bland bloggarna att man pratar om en riktig kamera, typ: ”De här bilderna tog jag med min mobilkamera, men sen använde jag min riktiga kamera”. Eller: ”Om man har en riktig kamera, varför använda mobilen?”

Jag tycker mer och mer personligen  att snacket om ”riktiga” kameror är trams, särskilt i relation exempelvis mobilkameror. 

En kamera definieras oftast som en ljustät kammare, där man släpper in kontrollerad mängd ljus, exempelvis genom ett system av glasbitar (linser) som bryter ljuset i önskad omfattning varvid det projiceras på ett medium som kan fånga upp ljusstrålarna (en celluloidremsa, en glasskiva eller en elektronisk ljusupptagare, en sensor eller liknande) som sedan kan framkallas till en bild, eller via datorkraft skapa en bild av ljuset.

Våra vanligaste kameror är just sådana manicker. Man kan fotografera med dem, men inte mycket mer (bortsett från de man kan filma med, eller koppla upp via wifi).

Med hänsyn till definitionen ovan; vad är det, igen, som gör att mobilen inte är en riktig kamera? Den har ju allt det där, dvs ljustät kammare, linssystem, sensor. Att de här grejorna sedan sitter i en apparat som man kan skicka meddelanden med, lyssna på radio med, surfa på nätet med, lyssna på musik och talböcker med, spela spel med och till och med ringa med, vad har det med riktig kamera att göra?

Då kommer man till bildkvaliteten. OK, men ytligt, och ej alltför uppförstorat visar det sig att det kan bli riktigt bra bilder. Lika bra som många billiga kompaktkameror, och betydligt bättre än de kameror som många använder av konstnärliga och nostalgiska skäl, nämligen till exempel Holga och Diana etc. Så vad återstår?

Egentligen ingenting. En kamera i mobilen är en precis lika riktig kamera som vilken annan kamera som helst. Det kan till och med vara den bästa kameran – för som många har upptäckt, den är ju (nästan, i stort sett) alltid med.

Jag tror att det även här hänger på fotografen, man får lära om, använda kameran lite annorlunda, men, rätt hanterad är den lika bra principiellt som vilken kamera som helst. För det är ju en riktig kamera. 

Uppgift: Identifiera det som inte är en riktig kamera. 

På återseende//Göran

Postat 2015-08-26 22:49 | Läst 3509 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Rabattprunk

Inspirerad av de många vackra blombilderna man hittar nästan överallt, inte minst här bland bloggarna, har jag blivit närmast besatt av att fotografera blommorna i min egen trädgård. Den sedan tidigare så försummade perennrabatten, som i år faktiskt fått ett lite nytt liv där jag grävt ner inte bara en mängd nya blommor utan också ett stort hål i min plånbok har fått agera modell, i olika ljusförhållanden, olika tider på dagen beroende på hur solen står etc.

Den rabatten är långt ifrån färdig. Den börjar ta sig, det finns alltmer en tanke bakom hur den ska se ut, även om den fortfarande saknar en ordentlig struktur. Men, den blommar, och prunkar, och är alltmer glädje för såväl ögat, själen och alla de små insekter som vill ha nektar. Jag har inte sett så mycket humlor i år, och inte heller så mycket fjärilar, men alla de små getingliknande blomflugorna finns ju här.

När jag nu haft mer tid att vara i trädgården, har det faktiskt hänt en del. Och det är rogivande och utvecklande både att sitta och vara bland blommorna och hålla på med att gräva och flytta om, ändra och dona bland alla växter. Att det är vackert väder, med lagom sol och värme gör sitt till och är aldrig fel.

Jag tror inte att trädgården någonsin blir färdig, eller klar. Och det är antagligen heller inte meningen. Det är nog så, i min bok, att en trädgård är ett ständigt pågående projekt, något som lever ett eget liv, varsamt påverkat av mina tankar, mina händer och mina spadar och krattor. Och det är nog bland annat det som är meningen, med trädgården, och livet. Samtidigt är trädgården en källa till fotografering, vilket inte heller är fel. 

På återseende//Göran

Postat 2015-08-23 15:42 | Läst 4323 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Dimma i Trollbäcken

Tidiga morgnar är alltså ingenting för mig normalt, vilket är synd, eftersom jag förstått att det händer mycket, inte minst ljusmässigt i arla morgonstund. Just nu blir det till exempel väldigt fin dimma tidigt på morgnarna, beroende på våra varma augustidagar med påföljande kalla nätter, v ilket gjort att vi på sistone kunnat beundra underbara bilder med dimma,  med den här skira, lite drömska och trolska stämning som kan bli i bästa fall.

Idag var jag emellertid tvungen att gå upp tidigt, för att skjutsa makan och dottern till flyget, eller i alla fall tåget ut till Arlanda. Dimman låg tät när vi gav oss av vid 5-tiden, så pass att det inte var helt lätt att köra på sina ställen. Och den var kvar, även när jag kom hem en timma senare.

Eftersom morgonen ändå var förstörd så bestämde jag mig för att göra dygd av nödvändigheten, så jag greppade kameran och tog mig till en närbelägen liten badsjö vi har i skogen här precis i närheten, i hopp om att dimman låg kvar även där. Det gjorde den, och jag fotograferade.

Intressant nog var jag inte ensam. Jag hörde, lite till min förvåning, röster genom dimman, och när jag kom fram såg jag paret som satt på bryggan med varsin pilsner, med en brasa tänd. Vi kom i samspråk, det visade sig att de var på väg hem efter en släktfest, hade stannat här på grund av morgonens stillhet och stämning och blivit sittande och gjort upp en eld. Jag blev också kvar, det var mycket riktigt en särskild stämning och stillhet, alldeles vindstilla, med dimman som bäddade in detaljerna i omgivningen och suddade ut gränserna, och drygt en timma gick under stilla samvaro i värmen och sprakandet från elden.

Så det blev en välsignad morgon. Kaffet smakade särskilt gott, tillsammans med morgontidningen, när jag kom hem, och jag hade den här känslan av en dag som startat riktigt bra. Den blev inte sämre efter den tupplur jag ändå unnade mig efter frukosten…

På återseende//Göran

Postat 2015-08-22 16:54 | Läst 3139 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 3 Nästa