En lördagsförmiddag i Göteborg

Sensommarvästkustväder - en lite mulen morgon, men varmt, och gradvis uppklarnande och sol, och fortfarande varmt. En vanlig sommardag hade inte skämts, och vi skriver ändå medio september. Härligt.

Hade ärende ner till staden på Sveriges framsida, och hade förmiddagen obokad. Så, lite spårvagnsåkande och promenader i stan, lite nostalgi och minnen.

"Vi har la inget att dölja", som Kal sa när den underjordiska tunnelbanan i Stockholm kom på tal angående de långsamma spårvagnarna. Och här kontrasten mellan den gamla spårvagnen, nu en särskild Lisebergslinje, och de nyare, mer strömlinjeformade.

Med en riktig, gammaldags konduktör. Turisterna älskar det.

Plötsligt hördes musik i den eljest ganska tomma citykärnan - klockan var vid pass 0930, och staden hade inte riktigt vaknat. Orkestern heter Andra Generationen, ett band med makedoniska släktrötter, som skulle spela vid ett valmöte på Götaplatsen för socialdemokraterna senare under dagen.

 En helt vanlig soundcheck, både på scenen och nere bland gräsrötterna (som skulle komma).

Lite senare, på en helt annan plats, närmare bestämt borta i den gamla anrika arbetsstadsdelen Haga, nu väldigt modern och renoverad, med hög hipsterfaktor, ett helt annat valmöte, en cykeldemonstration. Göteborgarna röstar samtidigt som det reguljära valet också om sin trängselskatt, och här också för bilfri innerstad överhuvudtaget.

Och alltså även här en orkester...

Nästan lite grand av en kårtesch, faktiskt. Diskussionens vågor går riktigt höga när det gäller den här frågan, framförallt vad man ska ha pengarna till.

Avslutningsvis en vy över kanalsystemet, här utanför Trädgårdsföreningen.

En välbehövlig paus, från vardagen, och valet, där det meningslösa och floskulösa tjabblet har stått mig upp i halsen.

Men, idag gäller det. Får se hur det går, och hur långt min röst hördes.

På återseende//Göran 

Riv Slussen! Eller....?

På ett litet, nästan oansenligt galleri på Söder i Stockholm, Galleri Korn, har man en tid kunnat se bilder på Slussen. Nu är väl det inte något ovanligt motiv, särskilt nu när området står inför ombyggnad och kanske till och med rivning, men de här bilderna, av den i kretsarna välkände dokumentärfilmaren och fotografen Dieter Stöpfgeshoff, bosatt i Gävle, är lite speciella. Från början ett uppdrag av Stockholms stads Exploateringskontor för att dokumentera det gamla Slussenområdet blev det sedan en utomhusutställning framför muséet, med riktigt stora bilder, och nu alltså en liten utställning med mindre bilder. I projektet har Dieter fördjupat sig i både arkitekturen och strukturens uppbyggnad vad gäller trafiklederna för tåg, bussar, bilar och båtar.

En intressant rad med bilder från ett välkänt område, inte sällan  med oväntade perspektiv och ur annorlunda vinklar. En liten knorr är att alla bilderna är kvadratiska, så man nästan frestas tro att de är tagna i storformat, och som ger en extra dimension åt kompositionen i flera av bilderna. 

Det var många bilder jag tyckte riktigt mycket om, och som visade Slussen både som det storslagna byggnadsverk det är, men också baksidan, förfallet och sunkigheten bland gångtunnlarna. 

Dieter Stöpfgeshoff, dokumentärfilmare, men numera i stort sett tillbaka till stillbildernas värld. En liten mysig utställning, och ett väldigt trevligt fotografiskt samtal!

Utställningen pågår i ytterligare några dagar. Värd att ses.

Och rubriken då? Jo, jag, som inte är stockholmare och inte har någon känslomässig anknytning till slussen tycker att man ska riva och bygga nytt. 

På återseende//Göran

31000 tjejmil

Tjejmilen 2014: Den 31:a gången den gick av stapeln sedan begynnelsen. Det talades om att det var cirka 31ooo tjejer/kvinnor som sprang och gick och lunkade i år i det vackra vädret ute på Djurgården. En häftig tillställning - en riktig folkfest. 

Jag var där för att bevaka en insatsen hos en nära kvinnlig släkting i rakt nedstigande led som gjorde sin debut i loppet. 

Målgången och det stora området, sett lite från ovan. Trängseln var stundtals stor även i målfållan.

Många pappor var det, idag åskådare, mycket väntan.

Eftersnack och stretchning.

Den eftersträvade och åtråvärda medaljen, som bevis för en strong insats (vid sidan av en välbehövlig dricka och Frödinge Ostkaka...)

Gott att pusta ut och jämföra loppet...

Det var mycket folk, inte helt lätt att hitta. Men en del var helt oberörda av allt ståhej runt omkring.

Väldigt många hade koll på loppet via smartphones och särskilda appar. Och väldigt många ville ju berätta om sin insats...

Glad, stolt, trött och lycklig. Bra jobbat!

På återseende//Göran

Att vänta – tankar om efterbehandling och långsamhetens lov (igen).

De allra flesta saker som vi gör i livet, är det nu i våra arbeten eller i övrigt består av minst tre delar; en början eller förberedelse, en mitt-  eller genomförandedel,  och ett avslut, där man knyter ihop projektet, putsar och ställer fram det och städar upp efter sig.

Och precis så är det ju med fotograferingen. Man förbereder sig, tar fram kameran, kollar att batteriet funkar och att man har tillräckligt med minne, eller oexponerad film, funderar över vilka objektiv som ska med och ger ljuset en tanke etc.  Sen går man ut (eller stannar hemma) och tar bilderna. När man tagit bilderna är det alltså dags för efterbehandlingen. Man går igenom de bilder man tagit, väljer ut de bästa och slänger eventuellt de sämsta (personligt; själv behåller jag alltid alla ändå, man kan aldrig veta) och så börjar man avslutningsfasen med att gå igenom färg och kontrast, klarhet och hög- respektive lågdagrar, funderar över skärpan och eventuellt brus, och sedan, men först då är bilden klar (bortsett från att det kan finnas ännu mer, beroende på vem man är och vilka program man använder).

Så ser det ut för mig. För varje bild – jag fotograferar i RAW-format. Och då blir alltså efterbehandlingen lika viktig som de andra delarna. På den analoga tiden (och för de som fortfarande fotograferar med film) ser processen likadan ut, med efterbehandling = framkallning.

Det går inte fort, och fördelen med att kunna ta många bilder kan i någon mån ätas upp av det tyngre arbetet som blir att efterbehandla fler bilder.

Men, det ligger något vackert i att varje fas får ta sin tid. Man måste inte alltid ha bråttom, bilden måste inte bli klar och läggas ut på sociala media i samma sekund som den tas. Det kan till och med finnas något fint i att behöva vänta på att få tillbaka filmen från labbet, att inte få omedelbar belöning.

För det är ju ofta så livet ser ut. Vårt tålamod har krympt, vi klarar inte att vänta, allt ska vara färdigt meddetsamma. Till och med reklamen gör ju väntan till något negativt och lovar omedelbar behovstillfredsställelse. Tar dataprocessen 10 sekunder istället för utlovade 3 går vi ju i taket.  

Så låt varje fas ta sin tid. Man måste inte bli klar snabbt, det behöver inte alltid gå undan, allt behöver inte vara effektivt. För mig handlar det mer om eftertanke och begrundan, att försöka hitta en lugn takt som ändå leder framåt. Jag märker att jag mår bättre av det.  

På återseende//Göran

Extrablogg - rekommendation och strömming

På väg från Tårtan passerar man, om man går mot Slussen, Galleri Kontrast. Alltid fritt inträde. 

Aktuell utställning Elisabeth Ohlson Wallin med Ack Fosterland Du Sköna. Här snackar vi bra fotografiska bilder. Förutom teknisk perfektion ur alla avseenden handlar det om bilder som berör; det är inga röda stugor i skärgården, inga solnedgångar över Västerhavet eller liknande, utan här visas en bild av ett annat Sverige upp, ett Sverige vi har precis runt om oss, inte tillrättalagt eller förskönat. Starka bilder, som tar tag i betraktaren. 

Rekommenderas!

Och så en strömming på hårt bröd på Rysstorget. Och en utmärkt illustration av mina tillkortakommanden när det gäller gatufoto; egentligen skulle jag tagit den här bilden från en annan vinkel, så man kunde se damen som vänder ryggen till, hennes härliga outfit med frackrock, randiga byxor och kubben som satt som gjuten på henne. Men jag var för feg...

På återseende//Göran