Planket, igen – med distans.

Det sista Gnestaplanket gick av stapeln förra året, efter tio succéfyllda år. Men byggnaderna står ju kvar, åtminstone nåt år till, och det är ju synd att låta tomma väggar stå, ja just det – tomma.

Så, gänget som ställde ut i ABF-huset i vintras beslöt att göra en liten Planketutställning i Gnesta, som uppföljning. I all enkelhet, med iakttagande av distans, på grund av smittorisken (vi lever ju i pandemitider).

Vädret var med oss, intresset möjligen större än vi trott, och allt förlöpte i stort som det skulle, dvs friktionsfritt.

Som vanligt inte helt lätt att välja ut bilder. Men inspirerad av Helsinki Bus Station Theory (kolla på google, fotograf Arno Minkkinen här), kunde jag välja ämne, bilder från barbershopvärlden, och stå för det, om än med grad av fjärilar i magen. Så för er som nu läst om den här teorin (eller kände till den från tidigare); jag satt kvar på bussen! Och det var kul. En del besökare stannade och pratade och bilderna blev tillräckligt sedda.

I uppsättningstagen

Mina bilder

Social distans

Besökarna fotograferade också

Det glesade ut mot slutet av dagen, men sammantaget var det nog drygt ett par hundra besökare

En väldigt trevlig dag, gamla och nya vänner både för mig och M. Vår Planketgeneral Bengan B gjorde som vanligt ett stort och berömvärt jobb. Om framtiden, dvs flera Planket är svårt att sia. Och byggnaden sjunger alltså på sista versen. Vi får se, helt enkelt.

Pandemiprojekt av DIY-karaktär

I dessa tider av återhållsamhet särskilt när det gäller sociala kontakter får man på något sätt mer tid över. Egentligen är det inte sant, min sociala situation är ju sådan att jag även normalt råder över min tid. Men känslan av att ”nu sitter man hemma, tid till förfogande finns, och projekt råder det ingen brist på” gör att jag har tagit tag i några av de här projekten.

Jag tror på att ha tråkigt ibland. Att ha tråkigt föder kreativitet. Är man ständigt aktiv, ständigt på språng har man aldrig tid att tänka färdigt, inte tid att vara mottaglig för tankar och idéer. Det ror jag hämmar skapandet. Om man tillåter sig att inte hela tiden vara igång, utan sitta lite mer under sin korkek kan man också tillåta tankar och idéer ta plats, och faktiskt genomföra dem, utan att ha dåligt samvete för att man ”inte hinner”.

Leicakameramodulen i min mobilelefon, Huawei Mate 10 Pro

I min grill pit, min grillplats, med den nya Kamadogrillen, behövs avlastning och utrymme. Så då har jag (snart) fixat det, med en bänk så här. Klinker på ovansidan så jag kan placera varma grejor där, till det kommer en stor skärbräda (också projekt) att användas vid behov.  Nu ska det bara fogas mellan klinkerplattorna så är min grillbänk klar och kommer att placeras bredvid min grill. Den har tagit flera dagar, det är ett intrikat system av åtgärder som krävs för en sådan här grej, och man måste ta allting i sin ordning, låta torka emellan etc. Precis som IKEAs möbler; man måste följa manualen slaviskt, ta en sak i taget och inte försöka sig på egna lösningar eller genvägar, då blir det direkt katastrof. Men gör man det är det lätt.

Och att så här fundera på logistiken, att ta en sak i taget och utan genvägar, är välgörande för själen. Det är ju egentligen så man ska leva. ”Många bollar i luften” är en myt  och en styggelse.

Men på lördag är det dags för Planket Light i Gnesta. Vi som anordnade utställningen i Folkets Hus i Sötälje pratade tidigt om en fortsättning med Planket, och nu blir det av. Trots Corona och covid-19 men med social och fysisk distans åt alla håll förstås. Det blir trevligt!

På återseende//Göran

PS: DIY stötte jag på på nätet och fattade först inte vad det stod för. Sen begrep jag – Do It Your self, ”gördetsjälv” alltså.

Du sköna nya värld – sommarens största digitala musikfestival

De bilder som visas här är tagna mitt på dagen en strålande sommardag. Starkt solsken från en blå himmel med lätta sommarmoln, man frestas att säga obarmhärtigt ljus med få om ens några möjligheter att mjuka upp. Kanske hade svartvitt hjälpt, men samtidigt är färgsättningen speciell och bör visas.

Här hamnar vi också i diskussionen vilka bilder man ska visa i fotoblogg och relationen bilder – text. Ibland kan man visa bilder, som egentligen står för sig själva, och där en eventuell text blir mer av ackompanjemang till bilderna. Ibland illustrerar bilderna en text. Bilderna här gör inte anspråk på att vara ”bra” fotografiska bilder, utan ska ses som illustrationer till min lilla berättelse om min utflykt idag till Järna.

Järna är i mina ögon antroposofirörelsen med framförallt Vidarkliniken, och Saltå Kvarn, där det ligger strax bredvid E4:an en bit söder om Sötälje.

Vad jag inte visste var att Järna, eller egentligen Ytterjärna, också hade en gedigen kulturverksamhet, även om den antroposofiska grunden finns med.

"Kulturcentrum Järna (f d Rudolf Steinerseminariet) började sin verksamhet 1964 som ett nordiskt utbildningsinitiativ vilande på antroposofisk grund. Idag har Kulturcentrum Järna med sin prisbelönta arkitektur utvecklats till en kurs- och utbildningsplats med en mer internationell profil där man inspirerad av antroposofin vill främja konst, hälsa och mänsklig utveckling."

Varje år har man kulturfestivaler. Årets kulturfestival blev förstås inställd, på grund av den rådande pandemiska virussituationen. Men inte helt inställd. Den blir av ändå, om än inte i sin vanliga form. Något gott ska vi väl ha av internet, så man samlar som vanligt musikaliska profiler, tar emot en begränsad publik - fysisk distansering – och skickar ut festivalen på nätet för alla att ta del av via sina datorer, plattor/paddor eller mobiltelefoner eller vad man nu har. Namnet på årets sommarfestival är just Du Sköna Nya Värld! 

Min bonusdotter som är pianist ska medverka, bland flera andra lovande och duktiga ungdomar, och jag skjutsade henne dit.

Jag har varit på besök i Ytterjärna tidigare, i jobbsammanhang då vi gjorde studiebesök på Vidarkliniken och fascinerats av mycket av det ideologiska tänket i antroposofismen, även om en del praktiska och kliniska konsekvenser kan kännas främmande. Arkitekturen och färgsättningen är genomtänkt på ett annorlunda men karaktäristiskt sätt, men som instinktivt känns positivt. Och trädgården är formidabel, hela platsen känns inspirerande.

På väg hem blev det förstås ett besök på butiken till Saltå Kvarn. Väldigt mycket gott i den butiken, man fick passa sig och välja hårt, annars hade man lätt kunnat förköpa sig. 

På återseende//Göran

Att fotografera tegelväggar 

Jag måste erkänna – jag har aldrig testat mina fotogrejor. Jag har förstått att det inte är ovanligt, inte minst läser man om det på nätet. Man testar och jämför, som om man vill skaffa sig egna mätdata. Jag tycker sällan jag ser skillnad.  

Nej jag har aldrig testat. Jag har köpt mina kameror och mina objektiv, och sen har jag använt dem. Jag har förlitat mig på omdömen, och köpt de grejor som har fått bra betyg, inom ramen för mitt system. 

Jag kan förstå om man vill experimentera, exempelvis köra gamla objektiv på nya kameror och se om det överhuvudtaget fungerar, eller kolla hur antika objektiv står sig idag jämfört med moderna varianter. Men i övrigt? Jag har heller aldrig behövt dokumentera eller mäta prestanda för min egen skull, jag tycker jag ser resultatet i mina bilder.  

Jag har flera olika kameror och objektiv som matchar dem. En kombination som jag är särskilt förtjust i är Olympus E-M5 III tillsammans med mZuiko 17mm/1,8. En perfekt kombo att ha med sig på resor inte minst, eller om man bara är ute och ändå har kameran med sig; liten och smidig utan att bli för liten. Kameran plus objektiv väger in på lite drygt ett halvt kilo, den går inte ner i fickan, men tål att bäras i handen eller runt halsen hur länge som helst. Ett fast objektiv ställer ju sina krav, man får zooma med fötterna, men i mina ögon levererar de här grejorna verkligen.  

Nu vet ju jag vad jag får ut av mina grejor, men om jag nu ändå ska pröva dem har jag förstått att det är tegelväggar man ska fotografera. Det är i sig märkligt, motivet blir liksom underordnat bilden eller vad man vill se. Det är ju till och med så att begreppet ”tegelvägg” i mina ögon har kommit att stå för petimäteraktighet, när man går längre än man behöver för att bevisa sin tes.  

Mycket av Vadstenas byggnationer räknar anor tillbaka till medeltid. Här finns en uppsjö med olika tegelväggar. Som denna! Den vittnar i mina ögon om hantverksskicklighet, sannolikt byggd på fri hand och varierar precis så pass mycket att det blir vilsamt för ögat att följa struktur och linjespel. Så den ”distorsion” man till exempel och eventuellt ser beror nog inte på objektivet. Men det visste jag ju.  

Men bara för att ha nåt att jämföra med tog jag en bild på en annan stenvägg. Också den har en struktur och ett linjespel som jag gillar, och det finns något vackert med att använda natursten, där varje sten är olik de andra, men ändå  få dem att passa ihop i ett mönster som samtidigt blir ändamålsenligt.  

Vad gav då det här testet? Tja, grejorna jag använder duger, vilket jag är glad åt, speciellt i dessa domedagstider för märket, och väggarna är i sig lite intressanta i sig. Och egentligen var det inget test, förstås.

På återseende//Göran

Lite svemesterutflykter

Det finns mycket att se och många platser att besöka längs Vätterns strand. Några mil söder om Vadstena ligger till exempel Omberg, som egentligen är en sk horst, dvs resultatet av en förkastningskollision. Berget, som inte är så högt, är ändå väldigt tydligt där det reser sig upp från slätten runt omkring. Uppe på berget finns möjligheter att vandra på mängder av vandringsleder som gjorts i ordning, och som föreföll tämligen välbesökta när vi var där. Omberg gränsar i söder i sjön Tåkern och hör till de här områdena som samlar konstnärer av allehanda slag. På många ställen såg man skyltar som hänvisade till ”Konst”, ”Atelje” etc., blandat med ”Antikt”, ”Loppis” etc

Lustigt nog ser man samma fenomen runt Hornborgasjön i Västergötland, på andra sidan Vättern.

Landskapet här domineras av slättlandskapet, med vidsträckta åkrar, och då det blåser mycket över slätten är sådana här vindmöllor tämligen vanliga. 

Tåkern är en Europas viktigaste fågelsjöar. Precis som vad gäller Hornborgasjön drev girighet bönderna längs stränderna att i mitten av 1800-talet försöka dika ut och torrlägga sjön, i akt och mening att vinna ytterligare åkermark. Det blev förstås fiasko, de vattensjuka strandängarna gick inte att odla på. Emellertid medförde sänkningen att fåglar mer och mer började trivas där, kanske inte minst och bland annat beroende på utbredningen av enorma vassruggar plus en annorlunda ekologi som följde av det minskade vattendjupet. Området där Tåkern ingår är nu naturreservat och skyddat av habitat- och fågeldirektivet (EU).

Det är lite svårt att komma till sjön, det är bara på bestämda ställen det går. Vi kom aldrig dit, men såg sjön på lite håll, där vi trängdes bland kor och kanadagäss och vanliga grågäss.

Rökstenen är en berömd runsten i närheten av Tåkern, i Röks socken. Den är placerad bredvid ortens kyrka, och räknas ha världens längsta runinskrift. Sedan den restes på 800-talet har den varit med om flera äventyr, där den bland annat varit inmurad och utgjort del av muren till olika byggnader. Nu står den under tak, med förklarande planscher runt om. Den lilla kyrkan skilde sig inte särskilt från alla andra små kyrkor man ser när man lämnar allfartsvägarna, och var som de brukar vara i gott skick. När vi tittade in hörde vi orgelmusik, och det är nåt speciellt att vara i en i övrigt tom kyrka och höra orgelmusik.

Det blev ett trevligt samtal med organisten, som var där och utnyttjade möjligheten att få öva i lugn och ro.

På återseende//Göran