Vanliga och återkommande höstbilder

Det finns bilder och utsikter och vyer man aldrig b lir riktigt mätt på, oavsett hur många gånger man än tittar på dem. Lite grann som en del musikstycken som man kan lyssna på hur många gånger som helst, hitta nya saker/harmonier etc varje gång och aldrig riktigt tröttna på. 

Vi har en runda, eller egentligen flera olika rundor men i grunden i samma område, som jag och hunden (M) går ett stort antal gånger i veckan, i ur och skur. Jag ser samma saker varje gång, men de är ändå lite olika, annat ljus, annat väder, ja också annan sinnesstämning (hos mig). Och jag tröttnar aldrig. Och det verkar som Mystique inte heller gör det där hon går med nosen i marken , det verkar även där finnas nya aspekter på lukterna och spåren. 

Vatten och berg, eller klippor, stora stenar, speglingar och reflektioner - när vädret tillåter - är ju mer eller mindre grundvyer, utsikter som vi mår bra av. Och det finns mycket sånt på våra promenader.

På återseende//Göran

Möten i skogen

Även om man går i skogen är man inte ensam. Man möter alltid någon eller något. Har man dessutom hund med i sällskapet är chansen än större att man faktiskt på riktigt möts, och inte bara går förbi varandra. Har den man möter också hund, vilket faktiskt händer rätt så ofta (obs underdrift), så kan man lätt bli vänner för livet.

 Här mötte M och jag till exempel Erik med sin Edda, en vacker vit jämte. Ett långt och trevligt samtal om allt mellan himmel och jord. Det visade sig att Erik var från Pite, och han hade många trevliga historier därifrån, inte minst om jakt.

 Fortfarande höstfärger vid den gamla bron.

 Ett gäng änder hade samlats. Nu hör inte M till de som jagar sådana här underliga varelser. -Vad är det för roligt med det? säger hon, det finns mycket mer spännande saker att lukta på här borta istället…

 En skidåkare – men var är snön? Men han försvann snabbt i fjärran.

 Det finns nästan inget roligare än att springa i skogen , galoppera omkring helt vilt och så alla dessa lukter och spår…

Jag tycker likadant. Fast jag springer inte så mycket... På återseende//Göran

Hösttrivialiteter

Den vanliga rundan med M. Typiskt höstväder, men färgerna börjar falna, löven har mestadels fallit och det börjar bli vinterkalt i träden och buskarna.

Mystique har varit hos oss nu i fem månader. Hon fyllde tre år i somras, och inte så mycket är känt om hennes tidigare liv mer än att hon växt upp på en stor kennel i nordvästra USA och sen tillbringade större delen av våren nu här i Sverige, efter att ha kommit hit i december 2018, med att vara dräktig och få valpar.

Till en början var hon synnerligen avvaktande och reserverad, det var inte så mycket bevänt med vardagslydnad, men hon tinade upp ganska snabbt och har nu undan för undan uppenbarligen funnit sin plats här hemma hos oss.

Så vi har jobbat mycket med vardagslydnad (och hon lär sig snabbt), men också, och kanske framförallt, med tilltro, trygghet och tillförsikt. Samtidigt som vi märker en större självständighet finns fortfarande kvar grad av kontrollbehov, att alltid veta var vi är, att inte springa för långt utan att kolla att vi är med etc. Men det är en mycket frejdigare hund nuförtiden, hon är betydligt frimodigare nu, hoppigare och skuttigare i skogen, galopperar liksom mer och far fram som ett jehu i terrängen mellan buskar grenar och annan växtlighet. Det verkar inte vara så mycket jakt i henne, hon är mer nyfiken, och har inte haft någon tendens att sätta av efter potentiellt intressanta grejer hon möter.  

Och hon har blivit busigare, nästan som nåt slags valpbeteende. Om nu vardagslydnaden sitter någorlunda, så finns det ibland en liten tendens att göra egna val, dvs oavsett vad husse eller matte säger, och den här lilla fördröjningen med att lyda, med en illmarig blick (som vi gärna vill läsa in), och göra en del busstreck, som att sno mattes smörgåsar på morgnarna i obevakade ögonblick.

Fast det är skönt att se att hon mår bra, och att hon faktiskt känner sig hemma här och trygg med oss och i sin situation. Och att ha henne runt fötterna här hemma har blivit något alldeles naturligt. Det här med att gräva ner händerna i en lång, lockig och mjuk päls, den villkorslösa kärleken - det känns gott.

Och hon är ett ovärderligt sällskap på skogspromenaderna. Nedan följer lite bilder från dagens  promenad runt Barnsjön, inte så stor variation jämfört tidigare, men ändå.

På återseende//Göran

PS. Mobilkameran Huawei p10 pro

Vad är en kör

En kör är, enkelt uttryckt, en grupp människor som sjunger tillsammans. Det här är en vanlig företeelse i Sverige, vi är bortemot 600 000 människor som regelbundet sjunger i kör. Och det växer.
Men, en kör är mer än så. Man gör musik tillsammans, man skapar harmonier och man gör det tillsammans. Detta "tillsammans" är viktigt, det betyder att man förlitar sig på varandra, var och en har sin stämma som ensamma inte betyder så mycket som när man sjunger dem tillsammans. Så, gruppen, kören, innebär gemenskap, tillit och kärlek - summan av alla medlemmarna i en kör är större än kören i sig.
Faktiskt kan det ta sig uttryck i att när man står mitt i kören och sjunger bokstavligt talat kan förlora sig själv som enskild individ eller enskild stämma och gå upp i ett större helt, som att harmonierna lösgör sig och svävar ovanför kören, som ett moln av musik där man inte längre kan urskilja sig själv utan bara hör och känner det hela, de totala harmonierna.
Och även om man inte alltid umgås särskilt mycket utanför replokalen är detta med gemenskapen i gruppen ändå så viktigt och stort, det finns en trygghet i att vara tillsammans och en glädje i just detta att harmonisera tillsammans, på så många plan.
Detta är tydligt för mig varje måndag kväll, på körrepetitionerna. Men det blev också än mer tydligt när nu kören som jag sjunger i firade 40-årsjubileum. Det var en stor skara människor som kom och lyssnade på vår jubileumskonsert med tillhörande middag efteråt; många tidigare körmedlemmar, alla de tidigare dirigenterna och körledarna, anhöriga och allmänt intresserade och luften var full av kärlek och gemenskap, minnen och musik. Det har varit händelserika 40 år i körens historia och anekdoterna flödade, inte minst från alla resor kören har gjort, i Europa men framför allt till USA. Det blev en kavalkad av gamla låtar från förr fram till vår nuvarande repertoar, men också av våra outfits genom åren, våra körkostymer, som i barbershopbranschen har tagit sig minst sagt spektakulära uttryck. Här kan direkt sägas, att randiga västar och hårda halmhattar inte längre är aktuellt inom vår genre, liksom inte heller rosa frackar eller andra fantasifulla utstyrslar som var aktuella förr, varken hos oss eller genren i sin helhet runt om i världen. Men, vi har varit - och är fortfarande ibland - kockar, vikingar eller i vår vanliga scenklädsel, svarta kostymer med skjortor.

Jag fotograferade under förberedelserna till kvällens begivenheter - i skarpt läge senare under kvällen blev det ännu festligare, ännu mer fart, ännu mer glam. Och då var jag deltagare fullt ut, med kameran nedpackad i sin väska. 

Efter alla förberedelser under dagen kom det att se ut så här när vi stod på scen på kvällen under vår konsert. Normalt är vi alltså inte så här brokiga, det är ett potpurri med exempel på den utstyrsel som vi haft genom åren och fortfarande har. 

Men först var det uppsjungning och uppladdning - vår dirigent idag i typisk pose. 

Exempel på olika outfits aktuellt och genom åren. Det som gäller idag är antingen kockar eller vikingar eller i proper svart kostym med passande skjorta, beroende på uppträdandets karaktär och vad som önskats. 

Men oavsett vad vi har på oss på scen när vi sjunger så är alltid sångglädjen och musikaliteten på topp. Och vi har roligt när vi sjunger. 

På återseende//Göran

Olympus PEN F med mZuiko 17mm f/1,8 genomgående. Det var också genomgående dåligt ljus, så jag fick skruva upp ISO ordentligt, ändå räckte slutartiden inte alltid till. 

Några bilder av människor på gatan

När man har en digital kamera som ser precis ut som en analog mätsökarkamera från tidigt 1980-tal och med ett motsvarande objektiv som till och med har ett motljusskydd som ser ut som på de gamla originalen borde man vara ekiperad för att kunna ge sig i kast med gatufoto.

Problemet är bara att jag aldrig kommit in i det där med äkta gatufoto riktigt, vilket möjligen beror på att jag är ute för sällan för just den sortens fotografi vilket i sin tur gör att jag inte är så känslig för människor jag möter, situationer jag ser eller det här med människor som aktörer i Gatans Teater. Eller, jag ser det förstås, men för sent och jag är liksom inte inställd på det. Jag tror, nej är övertygad om att just gatufoto, som många andra genrer egentligen kräver övning och träning – typ 99% transpiration och 1% inspiration. Möjligen är det som att plocka svamp, först ser man inget, sen ser man ingenting och så ser man en svamp och plötsligt är skogen full. Gatufotoögonen alltså! Och för att få dem behövs alltså övning.

Emellertid, är jag i främmande stad blir det lite annorlunda. Jag vill förstås dokumentera, kanske särskild arkitektur, spännande miljöer, smala vindlande gränder med blommor vid dörrarna, de annorlunda färgerna – ja allt som känns nytt och annorlunda. Och då blir det ofrånkomligt att man får med människor på bild, som gatufoto.

Cartagena, en stad lite längre ner på Spaniens östkust, fullproppad med historia och historiska monument, vackra stadsmiljöer med stildrag från många tidsåldrar och mycket att se och förundras över – då blir det förstås att man går omkring med kameran på magen som den turist man är. Lägg därtill shorts, sandaler och en motsvarande panamahatt (med solglasögon) så är bilden komplett. Samtidigt har man, inte minst med sin mätsökarkamera, lite av carte blanche för att fotografera som man vill. Man är ju ändå inte japansk turist med en stor DSLR på magen.

Hon sprang flera gånger fram till ett litet monument på det lilla torget och poserade, han fotograferade och efter varje gång sprang de ihop och tittade på resultatet.

Tyckte den lilla grabben var så gullig i sin skelett/benrangelkostym, helt omedveten om sig själv.

Ett diskret ögonblicksbildporträtt av okänd kvinna.

Olympus Pen F, den moderna och digitala varianten, fungerar väldigt bra tillsammans med 17mm/1,8 (alltså motsvarande 35mm FF), till nästan allting; översiktsbilder, situationsbilder och porträtt (bara man inte kommer för nära). Och att ha bara ett fixt objektiv på sätter lite fart på fantasin, man får jobba lite och zooma med fötterna om det behövs.

På återseende//Göran