Historiens vingslag

Städerna på Spaniens östkust, särskilt den södra delen har genom århundradena varit mål för både krig, ockupation och handel med resten av länderna runt Medelhavet, från norra Afrika och mellanöstern. Romarriket var periodvis med här på ett hörn, liksom araber, kartager etc etc.

Cartagena, där namnet sannolikt kommer från kartagernas härjningar, hörde under århundradena före och efter vår moderna tideräkning till Romarriket, som byggde stora befästningar och murar som delvis fortfarande är kvar. Man byggde också, för kulturens skull, en stor amfiteater mitt i stan, som nu är omsorgsfullt framgrävd och ingår som sista ”rum” i ett stort museum. Riktigt imponerande och väldigt snyggt gjort, där man från entrén går genom gångar med historia tills man kommer fram till och ut på själva teatern.

Finlir verkligen, går inte att klaga på tillpassningen.

Svårt att motstå att stå på en scen som är drygt 2000 år gammal... Och bra vinkel för fotografering?

Alla bilder med Olympus Pen F med mZuiko 17mm/1,8, ett fantastiskt objektiv och kombo vid resor, gatufoto, dokumentation etc etc. 

På återseende//Göran 

Högt uppe bland bergen. Och lite mer kvällsljus.

Vädret har varit lite ostadigt nu de senaste dagarna här på Costa Blanca, så vi har passat på att göra utflykter. Idag hamnade vi i en liten stad högt uppe bland bergen utanför Alicante, Cocentania, dit vägarna meandrade upp längs bergssidorna och verkligen gjorde skäl för begreppet serpentin. Stan i sig var inte så märkvärdig, annat än sin historia som den delar med många andra städer i området, med influenser från turkar, araber och allsköns folk som delvis satt sin prägel på den genom århundrandena. Bland annat har man förstås lämnat efter sig ett kastell allra högst uppe på en klippa.

Utsikten var förstås mäktig. Bördiga dalar med sina olivodlingar och även vinodlingar.

Några bilder från stan, den äldre delen, med detaljer. 

På hemvägen passerade vi en av saltsjöarna vid La Mata, mellan Alicante och Torrevieja och såg det här ljuset, som sannolikt förstärktes av saltet i vattnet. 

Det finns så mycket att se i det här området, men det är inte alltid man kommer sig iväg.Är det bra väder lockar stranden, förstås.Så ibland är det bra att man kan komma iväg. 

På återseende//Göran

Särla

Kvällsljus alltså. Om det är nån som minns den gamla slogan: "Arla - Särla - Porla". Dvs det skulle vara bra att dricka Porla, nåt slags kolsyrat mineralvatten, typ Loka, såväl tidigt - arla - som sent - särla. 

Porla Brunn, en brunnsort i sydvästra Närke, Laxå kommun, som var känt för sitt medicinska brunnsvatten, rikt på järn och kolsyra, särskilt verksamt mot gikt och reumatism. Senare ansågs brunnsvattnet också bra för behandling av mag- och tarmsjukdomar. Brunnsvattnet såldes vidare buteljerat under varunamnet Porla. (Fritt efter Wikipedia)

Här på Spaniens östkust, Costa Blanca, väntar vi sämre väder de närmaste dagarna. Det ska regna, vilket bland annat innebär att den tidigare så klara och blåa himlen har blivit molnig och mer dramatisk. Dramatiken blir tydligare frampå kvällen, då färgerna vid solnedgången sätter avtryck både i vattnet och på himlen. 

Och det är nåt visst med solnedgångar, som alla fotografer antagligen slås av; ljuset, färgerna. Även med risk för banalitetsstämpel är det svårt att låta bli att fotografera då. Överhuvudtaget står det i ju alla fotografers biblar (motsvarande) att morgon (gryningsljuset) och kvällsljuset är det bästa ljuset för att fotografera. 

Så här följer kvällsljus från Medelhavet och Costa Blanca:

Lite tidigare på kvällen såg det ut så här nere vid havet. Men allteftersom tiden gick under kvällen och det blev det mörkare blev också färgerna mer intensiva.

Men fiskarna fortsätter oförtrutet att fiska trots mörkret och den sena timmen, obekymrade verkar det om alla färger vid solnedgången. Undrar om de fick nån fisk, har nästan aldrig sett det hända.

På återseende//Göran

Det här är inte gatufoto.

De här bilderna är inte gatufoto, egentligen. I och för sig är de tagna i nån slags urban miljö, dit alltså även stränder räknas. Möjligen skiljer de sig även ganska lite från vad man ser när man tittar på gatufotobilder, dvs slumpvis tagna människor, i grupp eller ensamma, gående framifrån eller bakifrån eller stående mot nån vägg, framför en affär eller liknande. Vad man inte ser är människor med mobiltelefoner, som annars är populärt i gatufotokretsar.

I alla fall risk för tråkiga bilder, medges, de saknar det här med punctum, ingen riktig händelse som sticker ut, inget riktigt avgörande ögonblick. Det kan finnas en berättelse här, men frågan är hur allmängiltig den är. Så de är kanske gatufotobilder ändå? För vad är väl skillnaden?

Fast ljuset är delvis rätt häftigt, och miljön som sådan är ju närmast definitionsmässigt härlig; stränder och vatten är nästan aldrig fel, och lägger man till lite folkvimmel så...

Stranden är en samlingsplats för spanjorerna, och alla andra som bor här. Man ses sällan hemma hos varandra, man ses ute, och där är stranden en sådan plats. Man träffas, grupperar sig, äter tillsammans, diskuterar, går en sväng fram och tillbaka, spelar kort och umgås i största allmänhet. Ibland händer det att man badar också.

En cafe solo, eller en liten espresso är underbart gott på maten, efter lunchen. 

Så varför tar jag sådana här bilder, och varför visar jag dem då… För mig är det nån slags fotografisk dagbok, jag dokumenterar vad jag är med om, vad jag ser och upplever. Nu är jag här dvs i Spanien eller rättare i Torrevieja och då fotograferar jag här för att komma ihåg. Och oaktat jag har många bilder som liknar varandra är det ändå olika, och jag kan drömma mig tillbaka till värmen, till badandet i havet (Medelhavet), lukterna, folkvimlet etc etc. Och då jag i min blogg säger att jag där ska dela med mig av vad som händer i mitt liv i helg och i till vardags, så visar jag de här bilderna och resonerar lite kring – som i det här fallet – gatufoto. För gatufoto blir ofta tråkigt att se enligt min mening, sällan man ser nåt som sticker ut, som tar tag eller engagerar, även om alla andra tycker det är jättebra. Eller kanske är det jag som inte fattat nåt, åtminstone alltså inte det här med gatufoto. Och att konvertera bilderna till svartvitt hjälper sällan.

Men jag strävar vidare. Och återkommer - så på återseende//Göran

Hos frisören, eller nåt slags barbershop

Olika hundar har olika päls. Vissa hundar har päls som fäller mest hela tiden, framförallt under våren och hösten när de ömsar från vinter till sommarpäls och motsvarande. Har man sådana hundar gäller det att ha en bra dammsugare, för den får jobba!

Jag har haft en sådan hund. Det var en blandning mellan gråhund och jämthund, en fantastisk hund, vacker och klok och snäll. Men den hade alltså en päls som påminde om exempelvis schäferns, vilket innebar att hon, för det var en tik, fällde. Dels fällde hon vår och höst förstås, men också när hon löpte, vilket hon gjorde mitt i vintern och mitt i sommaren. Så på ett sätt kan man säga att hon i och för sig bara fällde en gång om året, från januari till december. Vi funderade allvarligt att under en period sluta dammsuga och gå barfota i lägenheten och räknade kallt med att på kort tid ha en tjock och varm tovad matta... Jag hittade länge (det här var på 1970-talet) hundhår i filtar som jag inte använt på ett tag!

Nu har vi en hund som inte fäller. Mystique har en lockig päls som bara växer. Så hon behöver klippas regelbundet, några gånger per år. Och däremellan måste luggen klippas, lite oftare, annars ser hon inget. 

Det här är förstås sånt man kan göra själv, liksom att klippa klorna. Samtidigt är det väldigt skönt och bekvämt - och inte särskilt dyrt -  både för mig och hunden, att låta det bli gjort av ett proffs. Så Mystique och jag hälsar regelbundet på hos S i Älta och fixar klorna och luggen, och alltså pälsen i stort när det blir dags. Det fungerar charmant, det verkar så lekande lätt när ett proffs jobbar, och när det görs som det ska blir det mindre jobbigt för alla, hunden inte minst. M älskar att komma hit, hon blir ju också bortskämd med beröm och godis. 

Det är nåt speciellt med ögonen hos en hund. Här accentueras det säkert av klippningen också, men ändå...

På återseende//Göran