Barbershop - mer än bara sång

Barbershopmusik är acapellamusik, dvs inga instrument, bara röster. Barbershop är också vackra harmonier och rena ackord, med strävan efter övertoner som fyller ut och gör musiken fylligare. Men i allt detta med musik, harmonier och ackord finns det också underhållning. Man sjunger alltid utan noter och strävar efter att vara trovärdig i sitt budskap. Och här kommer koreografin in. Barbershop har alltid koreografi. Ibland är det vilda danser på scenen – och det är en mäktig syn att se en stor kör röra sig tillsammans och i takt – ibland handlar det mer om ansiktsuttryck och ett kanske mer diskret men ändå tydligt kroppsspråk. Så man ser aldrig en barbershopkör eller kvartett bara stå rakt upp och ner och sjunga. Åtminstone lever kroppen och ansiktsuttrycket med. Det här gäller både när det gäller rent showande och i lite mer strikta sammanhang som tävlingar etc.

Och man tävlar alltså i barbershop. Precis som man gör i andra körsammanhang. Sverige rankas högt i världen när det gäller körmusik och acapellagrupper (tänk bara på The Real Group), och det gäller barbershopen också även om det är ett amerikanskt påhitt från början.

Snart är det regionala tävlingar. Det är det varje vår. Efter tävlingarna får de bästa åka till USA och försvara färgerna i de internationella mästerskapen. Inför tävlingarna är det viktigt att visa upp sig och pröva sitt tävlingsprogram. Så det är en bråd tid för alla barbershoppare, att försöka hinna med att kolla in alla körer och kvartetter som har öppna genrep eller mer regelrätta konserter i detta syfte.

Stockholm City Voices är en svensk kvinnlig barbershopkör som hör till de allra bästa i världen. Igår hade de ett öppet genrep inför kommande tävlingar. Jag var där, jag har följt den kören i många år, och självklart hade jag kameran med.

Barbershop kan också vara en frisersalong. Men det är en annan historia, även om det finns samband.

På återseende//Göran

Dokumentation av människor i sin aktuella miljö eller bilder från vardag och fest i mitt liv.

Frågan ”Varför tar vi bilder”, dvs varför vi fotograferar har nog lika många olika svar som antal fotografer man frågar.

När jag funderar på mitt eget fotograferande kokar det hela tiden ner till dokumentation. Och med det minnen. För mig står det helt klart att vi (=många av oss) för det allra mesta fotograferar för att komma ihåg. Jag dokumenterar i enlighet med min programförklaring i bloggen händelser i mitt liv, vardag såväl som fest. Och sen minns jag.

Jag fotograferar ögonblicken, de stunderna som är här och nu, just för att kunna gå tillbaka till bilden senare och minnas. Naturligtvis kommer vi ihåg stunder eller ögonblick ändå, men bilderna hjälper oss: ”Var det så där vi verkligen såg ut?”, ”Det var faktiskt inte mycket snö den vintern…”, ””Så här såg det ut innan vi byggde garaget”. Etc.

Vi kan följa våra barn och våra nära och kära hur de växer upp respektive åldras, vi kan minnas våra resor och med bildens hjälp återkalla intryck, vi kan minnas hur det såg ut och hur det var.

Och även om jag, förstås, fotograferar solnedgångar och vackra berg så är det så att vyn sätts i ett sammanhang på ett bättre sätt om det är människor med i bilden.

Sådana bilder blir ju emellertid mer personliga, och behöver sålunda inte äga någon direkt verkshöjd för att kunna uppskattas av andra. Förrän om kanske 50 eller 100 år, då någon ser bilderna och då kan bilda sig en uppfattning om hur det var när bilden togs. Men det är en annan historia. Och även om jag tycker om att visa mina bilder, så är de ju ändå personliga, det är för min egen skull jag fotograferar i första hand.

Det här är barbershopkvartetten Chili Treat. Det är mycket av mitt liv i sådana här stunder, dels för att jag är med i branschen, men också för att min dotter är med här. Det är på så vis både vardag och fest. Och alltså viktigt att dokumentera.  

Som sagt - det finns många anledningar till att fotografera. Det här står för mig. Samtidigt finns alltid en konstnärlig aspekt med också, man vill ju gärna göra bra bilder när man ändå håller på. 

Vilket leder oss vidare till vad som är en bra bild. Men det tar vi senare, varken tid eller plats här ;)

På återseende//Göran

Häxjakt och allsång

Valborgsmässoafton firas idag och sedan 1400-talet till minnet av ett helgon, den heliga Valborg, en engelsk prinsessa som kallades till Tyskland för att hjälpa till med spridandet av kristendomen på 700-talet. På medeltiden utvecklades en kult kring henne som gick ut på att skrämma häxor och annat oknytt och onda krafter med hjälp av eldar och föra oväsen. Det var nämligen  då som alla häxor flög omkring och festade med djävulen. De skulle bekämpas!

Anledningen till att det ligger i tiden som det gör är förstås det gamla vanliga kristna annekterandet av förkristna och hedniska fester som redan fanns där. Valborgsmässoafton infaller på solens "kvartspunkt" i solhjulet, mitt emellan vårdagjämning och midsommar, vilket ju säkert var värt att fira långt innan kristendomen; vintern ordentligt slut och alltså snart sommar vilket uppskattades i framförallt i länderna runt Bottenviken, Sverige, Finland och Baltikum inklusive Tyskland, där man faktiskt firar just den här dagen.

Eldarna finns kvar, och även oväsendet om man så vill, om man nu till det räknar alla tal till våren och allt sjungande av gamla nationalistiska vårsånger.

Så därför samlas vi kring eldarna i dag, välkomnar våren och sjunger om ystra vårbäckar och att vintern rasat ut. I någon mån för en engelsk prinsessa i 700-talets Tyskland men också för att skrämma alla häxor precis som de gamla kelterna gjorde.

Men eld är alltid fint.

I samlad tropp marscherar ungdomar ur det lokala folkdansgillet med tända facklor ner till brasan vid sjön.

Braständning av eldvakten, det ville inte ta sig riktigt.

Till slut så.

Översikt

I full gång. Förhoppningsvis alla häxor bortskrämda. Och vi fick höra tal till våren och själva sjunga in våren.

Och idag exakt 17 år sedan vi flyttade in i vår då nya bostad!

På återseende//Göran

Farväl Rocky, kommer att sakna dig.

DN är viktigt varje morgon, till frukosten. Det är papperstidningen som gäller, förstås. Det är nåt alldeles speciellt med att flytta på koppar och tallrikar för att ge plats åt tidningen, som man ändå får vika för att kunna läsa bekvämt. Och så kan man bläddra, bläddra fram och tillbaka för att läsa hur man vill, fördjupa sig, gå vidare och gå till baka igen.

Serier är viktigt. En gång i tiden skojade jag och sa att jag har DN för serierna skull. Då hade de en hel sida med serier, längst bak i kulturdelen. Serierna är inte sällan vrångbilder av verkligheten, skalar av och sätter vardagen på sin spets liksom. Precis det gör Rocky, som alltid varit kvar när alla andra serier undan för undan försvann.

Serien Rocky har nu tecknats i 20 år, har varit och är aktuell i många publikationer , men är nu alltså oåterkalleligen slutritad. Hunden Rocky är seriens upphovsmans - Martin Kellerman - alter ego som i alla år egentligen ritat om sig själv och sina vänner. Vi har fått följa honom som prehipster på Söder i Stockholm, hans våndor och nojor i hans liv, hans svårigheter med socialt umgänge, på landet och på resor. Ingen kan som Rocky leverera träffsäkra tankar om livet; oavsett hur banala de verkar slår de ofelbart helt rätt.

Sen är Rocky jämngammal med mina barn, vilket gett ytterligare en dimension åt serien och seriefiguren.

Men nu är det alltså slut. Efter 28/4 finns inte Rocky längre. Lite oklart vad som händer med Martin Kellerman, men han har en del planer, som man kan ta del av i en lång artikel som finns här: https://www.dn.se/arkiv/kultur/ett-hundliv-tar-slut/

Och det finns mer tankar om Rocky här: 

https://www.dn.se/kultur-noje/jonas-thente-rocky-nere-pa-tio/

https://www.dn.se/kultur-noje/efter-20-ar-martin-kellerman-lagger-ner-rocky/

 Sen är det inte bara serierna som lockar med DN. Tidningen är en av få som fortfarande har en fotografisk stab med anställda och frilansande fotografer. Söndagsbilagorna till exempel kan ståta med underbara och inte sällan mer eller mindre fantastiska bildreportage som bara de är värda prenumeration.           

 Men jag kommer att sakna Rocky!

På återseende//Göran

Folkliv och vimmel i Gamla Stan (och det går inte bra att försöka fotografera utan minneskort)

En kort, och lite hastig promenad längs det stora turiststråket i Gamla Stan - Västerlånggatan. Bilen parkerad på Munktorget, och jag var på väg till O'Learys vid Järntorget, Club Jambalaya. 

Jag hade tagit fram kameran, så där ifall att om det dök upp något på gatan värt att fotografera, och när jag slog på den lyste det rött på skärmen; "No Card". Minneskortet satt hemma i kortläsaren, och för en gångs skull inga reservkort i väskan. Panik! Och inte några av souvenirbutikerna hade minneskort till nån kamera - hur tänker de? - jag menar med tanke på alla turister med kamera runt halsen... Jag var direkt beredd på att antasta någon med kamera och fråga om de hade extra kort... Till slut tipsade någon mig om en fotoaffär, bortanför Seven Eleven, och mycket riktigt! Och jag var inte den förste som behövde extra kort. 

Så promenaden tillbaka mot Järntorget med lättat sinne, sen eftermiddag och ganska fint ljus på husen och massor med människor.

När man nu ändå inte får plaska i vattenpölen...

Olympus OM-D E-M10 mk II med Pana Leica 25 mm/1,4

På återseende//Göran