Vemodighet och vårtecken

Det finns en dubbelhet i den här årstiden, en vemodighet som berör. Samtidigt som det finns otvetydiga tecken på att den långa mörka vintern är över, så är det helt klart en övergångsperiod. Det blir tydligare när solen skiner, vilket gör det ännu mer tveeggat. Trots att solen lyser upp och värmer är det kallt i skuggan och ljuset avslöjar obarmhärtigt det naket gråa och fula och dammiga som kommer fram när snön försvinner. Så jag förstår vårdepressionerna, just nu är det inte kul.

Jag längtar till när det börjar slå ut och bli grönt, det fräscha och friska med små blad på grenarna, när knopparna är på gång och man liksom anar att naturen drar en djup suck, kavlar upp ärmarna och drar på. 

Fast det är klart, med den perioden i sikte är det gott att se att det ändå är på väg.

Mer och mer öppet vatten, mindre is och tydliga sprickor - gott tecken. 

Vårkänslor

I lä är det nästan OK.

Motorcykeln - ett säkert vårtecken.

Men vi står ut och väntar. Snart blir det grönt igen!

På återseende//Göran

Fotofika på Tårtan – prylsnack och historia!

Idag var det en sån där varannan onsdag igen. Vi var inte så många idag på Tårtan, och en del hade ju giltiga skäl för frånvaro, men det var ändå som vanligt högt i tak och intensiva diskussioner.

Vi gick ut lite löst med kommentarer kring Akademins krumbukter och dagsläget i riket i övrigt – sett ur fotografisk synvinkel förstås och med kamerorna framtagna, där det varken saknades elektronik eller ljuskänsliga celluloidremsor, och fortsatte med diskussion kring bildpresentation, där bilder visades och avhandlades. Sen kom Olle J och visade upp en raritet, en gammal bälgkamera och så var vi igång med full fart.

Det är slående hur mycket kunskap och intresse som ryms inom ramen för sådana här diskussioner och hur intressant det är att blicka tillbaka, hela tiden med anspelningar på dagens fotograferande. Det handlar inte bara om skillnad i byggnadssätt mellan antika (gamla) kameror och dagens elektroniska vidunder (vilket är intressant i sig), utan här är det också historia som spelas upp, utveckling av grejor och fotograferande som tar avstamp i Europas politiska karta sedan generationer tillbaka.

Till sist avslutade vi med upploppet ute på gatan (Tårtan stängde och vi var sist kvar), och en exposé över Saabs och Volvos situation genom åren, uppgång och fall, interfolierat med synpunkter på Hondas motorer. Det var verkligen en intensiv eftermiddag. Sen fortsatte var och en till sitt, fulla med intryck och inspiration.

Och till sist några sådana här snapshot portraits (i färg) som vi inte kommer undan på Tårtan. 

På återseende//Göran

Fotografi – en prylsport?

Läste just bland bloggarna synpunkter på att foto har blivit en prylsport; det spottas ut nya kameror på löpande band och när det kommer en uppföljare till den som finns är den redan gammal, för då ligger ytterligare en ny version i pipeline. Och att alla pratar kameror istället för att vara ute och fotografera.

Det må så vara. Kameran är ju viktig, den är ju vårt verktyg. Men ”har blivit” är en sanning med modifikation. Foto har väl alltid varit en prylsport. Eller?

Även om uppgraderingshastigheten med nya kameror inte var lika snabb på den gamla goda (=analoga?) tiden, så nog flockades fotograferna runt nyheterna som kom och jämförde de olika kamerorna. Hur stod sig till exempel Asahi Pentax Spotmatic mot en Ricoh Singlex TS (med skruvfattning), hur mycket diskuterades det inte när bländarautomatiken utvecklades så sakteliga, eller fördel respektive nackdel med snittskiva istället för raster som fokuseringshjälp?

Jag minns när jag stod på skolgården till Gamla Skolan i Skövde och tillsammans med min skolkamrat Alf Ö (för övrigt son till lokalblaskans chefredaktör) dreglade över de nya kamerorna; Voigtländer, Yashica och Rolleiflex och alla de andra. Jag minns att just Voigtländern hade en slutartid på ofattbara 1/500 sekund. Det ni! Prylsnack på högsta nivå.

Och snacket kring Nikon och Canon har väl alltid varit aktuellt. För att inte tala om Leica, som ju uppenbarligen alla de stora fotograferna hade. Leicas status som ikon har alltid varit högst.

Men visst. Visst finns en tendens att själva kameran hamnar före fotograferandet, åtminstone om man ska döma av diskussioner på nätet. Men prylar är roligt. Och det är nåt visst med lukten av nyuppackad elektronik, med nya finesser som man inte klarar sig utan.

Då är det nästan värre med bilder och bildvisning. Att titta på fotografier på en datorskärm är inte en lika häftig upplevelse som att se bilden utskriven på fotopapper, som ett riktigt fotografi. Och om något så står det klart att det visas för få bilder på det sättet. Till och med på anrika fotofikatillställningar är det för få bilder, även om diskussionen ändå till slut handlar om bilden.

 Så låt prylsnacket blomma. Särskilt om det inte inverkar menligt på fotograferandet. Snarare vill jag slå ett slag för mer bildvisning av riktiga fotografier. Det är så bilder ska betraktas.

Möjligen kan man visa bilder i en fotobok också ;)

På återseende//Göran

Vår i luften, eller på marken...

En liten promenad längs kajen på lunchen. Ett sånt där grådisigt väder, där det inte spelade någon roll att fotografera i färg, det blev monokromt ändå.

Ett omisskänneligt vårtecken ändå.

Men här gäller fortsatt vinterförvar

Fastän det fanns små färgklickar

Behov av förnyelse, grådaskigt och dammigt efter vintern. Just den här perioden, innan det börjar bli grönt är rätt tråkig, faktisk. 

Men det är på gång!

På återseende//Göran

Riktigt fin kultur

Sedan tidigare biljetter till Tartuffe, på Dramaten. Jag  tror faktiskt att det var någon slags present sedan tidigare, möjligen till svågern eller svägerskan som fyllt år. Men vi följde med, makan och jag, det är ju inte så man springer benen av sig till nationalscenen. 

Annars är jag inte så mycket för teater. Tycker inte sällan att det gärna blir överspelat och jobbigt. I så fall går jag hellre på någon konsert och njuter av musiken.

Men, det är något visst med Dramaten. Och med de klassiska  styckena, och Moliere är speciell, så...

Andra ringningen

Tid att förbereda sig

Sufflösen på plats. Fattar inte hur skådespelarna kommer ihåg sina repliker, särskilt här, långa reciterande stycken på vers...

Och så blev det paus

Och då serverades champagne, eller Cava, sak samma, bara det bubblar - hör till i sådana här sammanhang.

Fint i taket också...

En upplevelse. Visst skrek de på scenen och var nära att trampa över flera gånger, men i det stora hela en trevlig upplevelse. Och som sagt, Dramaten är det nåt visst med.

På återseende//Göran