På banan igen - och årets första Tårta (för mig)

Den 20 dec. 2017 fick jag ett nytt knä, en lite tidig men välkommen julklapp. Dock innebar det att jag blev bunden till soffan (och TV’n) mer eller mindre under hela januari och det är först nu jag har börjat komma mig ut – lämnade tillbaka kryckorna i förrgår. Igår var det Tårtan, vilket var det bästa incitamentet för att komma ut och ta med kameran, som jag inte rört sedan före jul.

Synnerligen roligt att träffa alla gubbarna, att fylla på samlingen av ”gubbaporträtt” och delta i det fotografiska samtalet igen. Som vanligt högt och lågt, från knäoperationer till hur man lever i förhållanden (med lite tonvikt på hur man försvarar nya prylinköp och kameror…), förutom pryldiskussion med vederbörlig beundran av medförda Leicakameror, inte minst SL-varianten (med övertäckt Leicalogga) och ända till den vanliga nördiga neddykningen i de historiska annalerna med diskussioner runt tidiga väst- och östtyska och ryska objektiv och kameror, exempelvis Zeiss och Minox med flera.

Kombinationen trevligt sällskap, bra diskussioner och gott fika i en trevlig lokal där allting händer kan aldrig överskattas!

På återseende//Göran

Uppklarnande!

Idag uppmanade Facebook mig att försöka njuta av solen, det klarnar upp i Tyresö. Och visst är det skönt att det blir ljusare och att solen tittar fram, då gör det inget att det är minusgrader. Nu är det bara snön som fattas. 

Men det är lättare sagt än gjort, så här i konvalescenstider kommer jag ingenstans ännu, utan får njuta av ljuset genom fönstren. Och att att snön fattas gör egentligen inget heller - att behöva skotta vore otänkbart.

Man får njuta av inomhusljuset så länge. Men det kan också bli fint, när solen lyser in genom fönstren.

Jag har i princip inte rört en kamera sedan december förra året. Men det här kunde jag inte motstå.

Vi går alltså mot ljusare tider, både när det gäller det nya året och konvalescens och rehabträning för det nya knäet. 

På återseende//Göran

Under radarn och in i dimman - med några fotografiska reflektioner

Den senaste tiden har jag både bokstavligen och bildligt legat lågt och legat still och sålunda flugit långt under radarn. Dimman har varit tät.

Den 20/12 2017 fick jag ett nytt knä på en ortopedklinik i södra Stockholm. Det är en tämligen omfattande operation - jag har varit med om den för några år sedan - och särskilt den första tidens rehabilitering är brutal. 

Så, med initialt stora svårigheter att överhuvudtaget röra mig, och omtöcknad av såväl smärta som smärtstillande medicin har det varken blivit något fotograferande eller, än mindre, bloggande. Det har blivit en stilla julhelg, minst sagt, vilket ändå varit skönt; inga måsten och ingen konsumtion.

Men dimman börjar lätta nu, jag blir mer och mer mobil och tankarna börjar återvända. 

Så, när jag nu suttit i korta stunder och tittat igenom årets bilder, hamnar mina tankar i frågan varför jag fotograferar. Det är en bra fråga, som man brukar säga, en fråga som hör till kategorin fotografiska frågor som "Hur blir man en bra fotograf?", eller "Vad är en bra bild", "Hur viktig är skärpan?", "Vilken kamera ska jag uppgradera till?"etc etc. 

Det är mycket människor bland mina fotografier, mycket porträtt, många snap shots eller snarare ögonblicksbilder. Och det är mycket dokumenterande; bilder från resor, från olika event och andra ögonblick i mitt liv, och jag känner att det är bilder med människor som jag också tycker bäst om. Visst tar jag också naturbilder - en del vackra vyer är naturligtvis oemotståndliga - men mer av att jag är där och vill ha minnen med mig, inte så mycket för naturbildens skull i sig. Vilket alltså förstärker mitt fotograferande av dokumentär karaktär. 

Så, jag tar inte bilden för dess egen skull. Den ingår i de allra mesta fallen i en kontext. Det är inte lätt för mig att exempelvis se och avbilda former i sig, även om jag kan uppskatta vackra former som ändå finns där - nåt slags berättande vill jag gärna ha med i mina bilder, även med risk för bilder av typen "Faster Märta och barnen i trädgården sommaren 2017". Men hellre det än ljusspelet hos ett knippe sugrör i en fräck vinkel...

Varför vi fotograferar och vilket slags fotograferande vi hänger oss åt varierar ju, och inte ens där är vi (jag) särskilt renläriga, de flesta av oss. Och det går inte att ifrågasätta någons fotograferande, man måste inte alltid ha något högre syfte med sitt bildskapande än att man gillar att ta bilder, man vill dokumentera och berätta och försöka göra det så bra man kan. Sen hyser jag en förutsättningslös beundran för bra bilder i övrigt, må det vara sportbilder, naturbilder, konstbilder, fågelbilder eller annat. Och det finns så många duktiga fotografiska konstnärer där ute...

Sålunda en ganska typisk bild enligt mitt resonemang ovan (även om skärpan kunde varit bättre)

Det finns grad av symbolik och berättande också i sådana här bilder.

Liksom i en sådan här bild - reflektioner föder reflektioner, var börjar det? Var slutar det?

Ett Gott Nytt År tillönskas er alla, och på återseende//Göran

Julskinkan

Julskinkan smakar ju aldrig så gott som när den kommer nästan direkt från griljeringen, fortfarande varm. Och har man då nybakat vörtbröd, också nästan varmt, och en pilsner så kan det inte bli mycket bättre. 

En ritual genom åren, normalt dan före dan, men tidigarelagd i år av logistiska skäl. Det blir en lugn jul, men skinkan kommer jag inte undan.

Bilden tagen med min nya Leica, dvs kameran i mobilen, en Huawei Mate 10 Pro. Höll till och med förvånansvärt bra i Lightroom.

God Jul till er alla där ute i bloggosfären, och på återseende//Göran

Här kommer det en viking, och ingen liten pluddeludelutt...

En selfie, eller inte egentligen - bilden tagen av Johan W, fast med min kamera (mobilen). Så upphovsrättmässsigthade det varit lite tveksamt om jag inte fått fri förfoganderätt över bilden. 

Den kör jag sjunger i har en del sådana här hyss för sig. Vi heter The Entertainmen, och har alltså ett ansvar att underhålla. Och det gör vi. Vi har ett kocknummer också, men här alltså vikingar, vilket är högeligen intressant och exotiskt, inte minst för utländska sällskap. Det här är från Skansen, Högloftet, och i lussetider, och vi brukar bli engagerade just för detta. 

I övrigt strävar vi efter att sjunga barbershop och annan körmusik så bra vi kan, med vanliga kläder, kostym och skjorta. 

Och det är roligt att klä ut sig. Det är speciellt att klä sig och agera i en annan roll, det ger en trevlig  känsla av att kunna gå utanför sitt vanliga jag och vara någon annan eller något annat. 

Och det har varit roligt att kolla på nätet angående utrustningen, hur man ska vara klädd och hur man ska fixa sina kläder. Det finns i och för sig inte så jättemycket om just vikingar, men desto mer praktisk information om medeltidskläder, med mönster och allt - just det här rollspelandet, lajvandet, med medeltidstema är ju riktigt stort i vissa kretsar, fortfarande. Och medeltiden är ju inte så olik århundradena innan, dvs vikingatiden. 

Och rubriken; Minns ni Sigge Fürst? Han sjöng den här sången, kan det ha varit 30 eller 40-talet.

På återseende//Göran