Svartvita tankar

Sitter och funderar över var magin ligger i det monokroma. Att i en gråskala försöka täcka alla de färgnyanser som ursprungsbilden – vare sig den är från platsen, där man såg motivet, eller emanerar från den ursprungliga färgbilden – visar i färg, de olika färgerna som vi känner dem, respektive de olika färgnyanserna; mättnad, nyans, klarhet etc etc.

Det svartvita blir också mer av grafik, där linjespelet spelar kanske större roll än i färgbilden, och där linjerna inte bara är själva strecken, utan också hur ljuset faller, hur skuggorna förstärker linjerna.

Det svartvita sägs ju ofta vara mer dramatiskt än samma bild i färg, hur det svartvita förknippas med dysterhet. Färg glättar upp, och det kan vara svårt att se riktigt dramatiska och mörka motiv i färg. Vi pratar om glädjens ljus och sorgens mörker. Men det stämmer inte alltid.

Men svartvitt kan betyda nostalgi. När jag började fotografera fanns nästan inte färgfilm, den som man kunde köpa var dyr och de glättiga färgerna höll dåligt över tid. Så fotografi var närmast definitionsmässigt lika med monokromt. Egentligen är det först nu, i det digitala tidevarvet, som färgbilder kan nyanseras på ett (för mina ögon) rimligt sätt, som de kan uttrycka känslor över ett större spektrum.

 Den här bilden var monokrom från början. Om jag anstränger mig kommer jag ihåg färgerna. Men det var inte färgerna som var viktiga, då heller utan mer linjespelet i trädet och skuggorna, ljuset på grenarna. Och det finns inget av dysterhet i hur jag kände mig då, snarare tvärtom. Så möjligen handlar det om effektsökeri. 

På återseende//Göran

Tårtan – med nya betraktelsesätt, eller ur nya aspekter

Eller i alla fall med ny sensor. Trots min strävan att stå emot nyanskaffningar är ju det bästa sättet att bli kvitt en frestelse att falla för den. Så nu har jag uppemot 4 miljoner nya pixlar att dokumentera min värld omkring mig med. Olympus OM-D E-M1 Mark II får ersätta min nu föråldrade/urmodiga/omoderna eller förlegade Mark I. Och jag har egentligen inget att anföra till mitt försvar, mer än det lull-lull som fabrikanten lockar oss oskyldiga konsumenter med i form av angivna nyheter och förbättringar. Min principiella övertygelse står ändå kvar, även om jag medger att grunden vacklar. Men nya grejor inspirerar och alltid finns det någon finess som kan vara användbar.

Men så var det varannan onsdag igen, med fotofika på Tårtan. Som vanligt med diskussioner som flyger iväg åt alla håll med det tekniska och fotograferingsmässiga och bildvisning som grund. Inte ens politiken får vara ifred när vi löser världens problem. Och Tårtan julpyntad!

Och som vanligt snap shots (den nya kameran var ju förstås med), som ju enligt vanligtvis välunderrättade källor lär vara grunden till all fotografi.

Och så besök av för mig ny bekantskap, men Charlotte har varit med förut. Presenterade underbara bilder, där jag fick erkänna att mjölkigt vatten faktiskt kan vara snyggt, ibland... Trevligt med märkeskollega också. 

Till slut lite kultur; betraktelser från 70-talet och Tårtans historia (främst TV-programmet alltså, men även kafeet) av Carl-Johan De Geer. Synnerligen intressant.

På återseende//Göran

Symmetri i farten

Jag är inne i min svartvita period. Frågan om inspiration att fotografera i dessa tider är direkt relevant också för mig. Jag har svårt att komma ut och hitta nåt. Och vädret uppmanar nästan till svartvitt, så jag sitter och tittar igenom gamla bilder och ser hur de kan te sig monokroma, givet min färgfotografiska läggning. 

Så hittade jag den här. Nästan grafisk symmetri. Men nästan allt är ju fel. De flyger för långt fram, det är helt tomt runt dem och ingenting att hänga upp blicken på riktigt.  Men jag gillade den i färg, och hittar nya sätt att se på den som svartvit. 

På återseende//Göran

Våran tomte

Står där så grå i stenparti,
 grå mot den multnande växten,
 tittar, när hösten drar förbi,
 ner emot trädgårdskontexten,
 ser mot rabatten, där gräs och perenner
 drar kring altanen, våra blommande vänner,
 grubblar, fast ej det lär båta,
 över en underlig gåta. 

(Fritt efter Viktor Rydberg; Tomten)

Och snart är midvinternatten här, och den riktiga tomten får ta sin plats. 

På återseende//Göran

Fast jag är inte så dyster, egentligen

Fortsatt utforskande av den svartvita världen; förändring av uttryck, stämning och känsla i bilderna. 

Konverterad till svartvitt i Silver Efex Pro och sen direkt ut ur Lightroom.

På återseende//Göran