Fiske i Klippiga Bergen, Colorado

Årets fiskeresa, den 44:e i ordningen och näst intill i obruten rad, gick till Klippiga Bergen i Colorado, USA. Till en början bodde vi och fiskade vi i Fryingpan River, med den lilla staden Basalt som närmaste tätort.

Området är minst sagt spektakulärt när det gäller naturen och scenerierna; höga berg, trånga passager emellan, kanjoner med floder som brusar fram, och sedan det som gett staden sitt namn, nämligen bergarten basalt.

De höga men ganska runda bergen är perfekta för skidåkning, och mycket riktigt finns flera skidorter i närheten, inte minst Aspen och Vail, som ju är ganska kända, minst sagt. 

Basalt är en vulkanisk bergart som ofta är svart till gråbrun, men ibland, som här kan ha en intensivt röd färgtoning, som lyser på bergssidorna, särskilt i kvällssolen.

Fryingpan River är berömt för sitt öringfiske. Den nativa fisken är Brown Trout, närmast vår vanliga öring som man får i bäckar och älvar i Sverige, men här finns också Rainbow Trout, regnbågsöring och Brook Trout, en variant av röding. Trots att floden är ganska hårt fiskad finns goda möjligheter att få bra med fisk, i storlek uppemot 1-2 kilo. Men man får jobba för att få fisk. Flugmässigt är det framförallt små ljusa torrflugor som exempelvis Pale Morning Dun och liknande som gäller. Vi hade ofta kalas med stora och lurviga streamers som Wooly Bugger, framförallt med guldskalle, men också vanliga Montananymfer, Muddler Minnow (förstås) och olika caddisvarianter.

Namnet på floden, Fryingpan River är lite speciellt. Området ser minst av allt ut som en stekpanna, vilket annars skulle kunna vara anledning till namnet. Historien vet att berätta att när Vilda Västern började befolkas, några pälsjägare/nybyggare vid ett tillfälle blev överfallna av indianer. En av dem kom undan för att skaffa hjälp. När han kom tillbaka fanns inte ett spår av kompisarna. Det enda man fann var en stekpanna som var upphängd i ett träd…

Det finns så mycket mer att visa och berätta, så det kommer mer. Tills dess - på återseende//Göran

Mördande reklam

Den gamla schlagern, och visst är det väl en gammal svensk deckare som heter så? Eller var det Agatha Christie?

I alla fall; Gotland är väldigt trevligt ur många aspekter. Intressant natur på sina ställen, Visby förstås med sin ringmur och medeltidsanda, och flera små mysiga hamnar med sina små stugor (fiskestugor?) som förmedlar bilden av fiskelägestradition och historia, och där man kan köpa rökt fisk. 

Men så mitt i allt detta dyker då den här GB-gubben upp och mosar fullständigt idyllen med sin vulgära framtoning, som en skrikande siren under något andaktsfullt tillfälle. Det känns så tokigt varje gång jag ser den här figuren som alltid känns så felplacerad och tagen ur sitt sammanhang. Reklam i all ära - jag köper hellre annan glass på grund av den här vulgoreklamen om jag kan välja. 

Och sen är det inte så lokalt och mysigt man kan tro; siken kommer från Kanada(!?!), rödingen är kassodlad liksom laxen, men det luktar och smakar gott. 

På återseende//Göran

Lustiga figurer. Och bilden av svensk sommar.

Liten roadtrip eller minisemester på Gotland, som vi bara helt tillfälligt besökt förut men alltid velat lära känna lite bättre. Idag blev det Fårö, och då kommer man ju inte undan att fotografera raukar.

Raukar är erosionsprodukter sedan den senaste istiden för 10 000 år sedan. Och tydligen har naturen haft roligt ibland vid skulpterandet och utmejslandet av åtminstone en del figurer... Märkligt egentligen.

Och den svenska sommaren ja; ont om värme har det varit gott om, även om solen skiner. Det kylnar väldigt fort på och eftermiddagarna går fort.

På återseende//Göran

Variant på solnedgång i den amerikanska södern

Den amerikanska södern är precis som man tänker sig, efter att till exempel sett filmer som In The Heat Of The Night etc. Det är varmt, riktigt varmt, och fuktigt, det är mörkt - även i stan - dvs det här djupa mörkret, luften är tung av alla lukter från blommor och träd och cikadorna skriker.

Jag är i Nashville  Tennessee en vecka. The Music City handlar ju mest om countrymusik, men även barbershopen har sitt högkvarter här. Så, jag går på vad som kallas för Harmony University, sjunger och umgås med andra barbershopsångare från hela världen, närmast totalt isolerad från vad som händer därute. 

Stället där vi håller till är ett universitet, Belmont, som är öppet för sånt här på somrarna. Mäktiga och pampiga byggnader i amerikansk kolonialstil, konstfärdigt upplysta. Går naturligtvis inte att låta bli att ta sådana här bilder,  lite som solnedgångsfoton...

Handhållet med låååång slutartid, högt ISO och stor bländare.

På återseende//Göran

Claes Grundsten och jag. Och många andra

Inte bara jag alltså, utan också Claes Grundsten har insett fördelarna med m43-systemet och Olympus. Hittade den här bloggen på en kamerasida på Facebook och delar den här.

Intressant läsning, särskilt för mig som mångårig Olympusanvändare. Det är ju en sak att jag som vanlig hobbyfotograf "nöjer" mig med m43-systemet istället för FF eller i alla fall APSC (som ju alla vet är så mycket bättre pga större sensor...), en annan grej blir det onekligen när en högt respekterad fotograf inser att portabilitet spelar roll och att skillnaden i bildkvalitet när det gäller normal betraktning är direkt försumbar, dvs att bildkvaliteten är tillräckligt bra.

http://www.objektivtest.se/nyheter/claes-grundsten-bloggar-ett-halvar-i-naturen-med-olympus-e-m1-mark-ii/

Alltså: Frågan är vad vi strävar efter - hur bra kan en bild bli? Hur bra behöver den bli, dvs för vad? En annan fråga är om det egentligen är någon skillnad; mellan olika kameror, sensorstorlekar etc. Med tanke på hur alla/de flesta moderna kameror är konstruerade idag är det sannolikt den gamla sanningen som gäller att en bra bild hänger mer på fotografen än på utrustningen. 

Bilden har i övrigt inget samband med texten, förutom att det handlar om Olympusutrustning

Jag sitter alltså, som tidigare, nöjd.

På återseende//Göran