Varför Olympus? Och m43?

Ett självklart svar är ju naturligtvis storlek, behändighet och bärbarhet (portability). Och visst, ligger mycket i det, och var en av orsakerna till varför jag övergav mitt tunga och klumpiga DSLR-system (som ändå genererade bra bilder…).

Men det finns flera orsaker. Och flera alternativ om det bara handlar om storleken. Fuji är till exempel på frammarsch sedan länge, och för att inte tala om Sony.

Olympus har alltid varit innovativa och legat i framkant med nya finesser, som andra tagit efter. Vad jag förstår går det tillbaka till redan på 80-talet med flera av Olympus analoga modeller.

När den digitala eran inleddes satsade Olympus på att börja från grunden och byggde kameror som från början var digitala, med hänsyn till exempelvis sensorstorlek, objektiv och fattning. Olympus var vidare först med ett bildstabiliseringssystem i kamerahuset som fungerade, och dammborttagningssystemet på sensorn har hela tiden hört till de mest funktionella. Olympus låg också långt framme med Live View, och de spegellösa kamerorna, som nu är så haussade, var Olympus idé från början, de digitala Penkamerorna, där man behöll sensorstorleken, men kom med en ny fattning, micro four thirds (m43).

Dessutom är koncernen Olympus världsledande när det gäller optik - tänk bara på all medicinsk utrustning - vilket borgar för bra objektiv.

Aktuella fördelar, som jag ser det; alltså oftast väldigt behändiga grejor, såväl kamerahus som objektiv – även de större objektiven är klart mindre och lättare än sina DSLR-motsvarigheter.

Synnerligen hög kvalitet på objektiven! Och kamerorna.

Det finns, tillsammans med Panasonic, en väldigt stor objektivpark, med massor av högklassiga objektiv att välja mellan.

Det finns flera olika modeller av kameror och objektiv, som passar de flesta smaker och plånböcker – ofta en direkt läcker design.

Sen, efter att ha ägt och använt ett antal Olympuskameror, så är jag van vid grejorna, van vid menyerna, även med en ny kamera är inkörningsperioden kort och enkel.

Den uppenbara nackdelen, den lite mindre sensorn vilket innebär mindre ljus och därmed svårare att fotografera i mörker är förvisso en nackdel. Men, den går att hantera. Sensorutveckling, utveckling vad gäller ISO-möjligheter och hyfsat ljusstarka objektiv, förutom processorutveckling jämnar ut en smula och är inget egentligt problem.

Och det går att få vilket skärpedjup man vill, även med m43-sensorer.

Ibland nästan för tunt.

Så, jag sitter nöjd med min utrustning.

På återseende//Göran

De små detaljernas lycka

Förra sommaren rev vi en gammal, stor och ful granhäck. I år, runt förstamajhelgen planterade vi en rosenhäck, mestadels Rosa Rugosa, dvs vanliga vresrosor, nyponrosor. Vi köpte rosor som var barrotade, dvs inte hade vuxit upp i en kruka, och känslorna var minst sagt blandade när vi stoppade ner något som liknade små vissna pinnar i jorden. Snart började det växa ut gröna små blad på flera av de ynkliga pinnarna, och nu ser det ut som om det faktiskt kan bli något framigenom.

En del ”pinnar” har emellertid tagit längre tid på sig, och lyckan blir därför stor när det ändå och till slut börjar spira något som kan anas vara ett grönt blad när man i stort sett har gett upp hoppet och nästan bestämt sig för att åka och komplettera med en vanlig, krukodlad variant.  

Förhoppning.

Växtkraft.

Växtkraft och utveckling.

Till slut kan man, efter hårt arbete och tålmodig väntan se konturerna av det som ska bli en rosenhäck. 

På återseende//Göran

Små vardagliga ting som ändå betyder så mycket

Hemma hos oss står jag oftast för maten - jag har mer tid och ett visst intresse. Några saker ger jag mig emellertid inte på, utan det är hustruns domäner. En av de sakerna är soppor, där är hon den oomstridda drottningen.

I lördags var jag borta hela dan och hade det  trevligt med fotokompisar i ett idylliskt och naturskönt Dalarna, med fotofika, fotografering och trevligt umgänge.

Och så kommer man hem efter en lång dag och många mils körning och möts av detta 😉: Hustrun hade lagat borsjtj, något som händer då och då och som är bland det bästa jag vet. Man blir ju så varm i hjärtat.

På återseende//Göran

Vi hade minsann tur med vädret...

Och inte bara det, det var en synnerligen trevlig fotofika i Korsheden. Som vanligt bra fotosamtal med härliga människor - gott om sedvanliga mer eller mindre fantastiska fotoskrönor (som övertygande framfördes med ett brett leende, stadig blick och ett gott fotarbete); solen sken alltså från en i stort klarblå himmel, vi hörde vindens sus i träden och fåglar och ljuset silade ner bland träden. Om man därtill lägger gott kaffe och fika och gästfrihet som värmer i hjärtat - en väl spenderad dag! Och lite nya verkliga ansikten på (numera tidigare) virtuella fotokompisar på Fotosidan. 

Tack för ett gott värdskap Björn.

Och till sist bara för att ge en liten smak av ljuset i naturen...

På återseende//GöranR

Hurra - det regnar

Regn har ett rykte om sig att alltid vara fel; fel mängd, fel tid, fel plats. Men regn behövs, och kommer ibland också alldeles rätt. Som nu, där plantorna helt klart behöver en dusch (utan  att behöva ta av grundvattnet). 

Det enda är väl att jag hade gärna hunnit få ut dressjord för gräsmattan  och lite gräsfrö på sina ställen som blivit slitna i samband med ny planering. Men, känner jag den  svenska sommaren rätt kommer det mer. 

På återseende//Göran