Det räcker om man har bra grejor

Att grilla rätt är en konst, vilket innebär att många gör det ännu konstigare. Det blir även här – som på så många andra områden – lätt en prylsport, förutom alla intriganta och sofistikerade sätt som man kan grilla på, olika styckningsdetaljer som får olika status, själva grillarna - kol? el? gasol?; till och med briketternas märke och ursprung spelar roll etc etc.

Men man behöver inte alltid vara så sofistikerad. Man kan göra det enkelt för sig, bara man har grundläggande och god kunskap om vad man håller på med, och bra grejor i övrigt.

Dvs det är – märker jag nu när jag skriver – precis som fotografi. Man måste ha kunskap. Och man måste ha bra grejor. Men man behöver inte alltid det senaste, man behöver inte alltid så många pixlar, eller det nyaste och snabbaste Af-systemet. Men grejorna måste vara bra, man måste känna sig bekväm med sina prylar och veta hur man gör.

Här till exempel en vanlig standardgrillning; direktglöd, ingen snake eller indirekt värme eller annat komplicerat brikettupplägg, en vanlig klotgrill (men en Weber, och Weber är ju som bekant bra grejor) med briketter från macken (svenskt lövträ), ingen märkvärdig rubb eller marinad utan salt och peppar (bara!) etc.  

Men råvarorna påkostade, glöden perfekt (även om jag fick vänta) och jag tror jag vet vad jag gör när jag grillar. Så det blev jättegott, med lite goda tillbehör och trevligt sällskap – familjen!

Och bilden tagen med mobilen!

På återseende//Göran

Planket – inte bara en fotoutställning

Årets upplaga av Planket lär ha varit ett jubileum – 35 år, en i och för aktningsvärd ålder för ett evenemang av den här karaktären.

Som vanligt bra väder, en riktigt fin och varm förhöstdag, vilket underlättar. 110 meter, minst, med 120 fotografer, blandat professionella och amatörer/hobbyfotografer. Det blev alltså ganska spretigt, både när det gäller kvalitet som motiv, men det hör till och sätter sin speciella piff på hela tillställningen. Det fanns många vackra bilder, många speciella bilder och många konstiga bilder, och det var mycket back to basic, inte minst hålkamerafotografering hade stor plats och fick mycket uppmärksamhet.

Och det var mycket folk, i stort vad jag kan förstå, hela tiden, och inte bara fotografer, även om jag kan citera en fotografkollega och Tårtankompis med; ”Svårt att komma fram här, man kan knappt gå en meter innan man stöter på nån man känner och får stanna och prata…”. Men det är ju stor del av det roliga, att träffa fotokompisar och få prata om vårt gemensamma intresse. Sen att det lätt blir så att samtalen kantrar åt det filosofiska eller till och med existentiella hållet gör inget. Det finns ändå alltid med i bilden. 

Det blev som en liten utflykt, så här granne med Vitabergsparken. Ingenting saknades, det var förning och bränsle såväl för kulturen som för magen.

Solen sken, det var mycket att titta på, och det fanns kaffe och käk att köpa - kan inte bli så mycket bättre.

Långt och trevligt samtal med Lars Epstein. 

Överhuvudtaget blev det mycket samtal, inte minst hos Planketgeneralen och initiativtagaren Christer Fjellis Fjellman.

Och inte bara folk, utan också fä... (Undrar om jag inte såg och till och fotade den här krabaten för något eller några år sedan. Lika söt nu i så fall) 

Jag gillar sånt här. Blandningen mellan olika fotografer tar bort det pretentiösa och lämnar plats för mycket intressant från  de ickeprofessionellas värld. 

En bra dag. Och så grillat på altanen efter bastun, en värdig avslutning. 

På återseende//Göran

Blommor i Klippiga Bergen. Och i min trädgård?

Även om mitt intresse för blommor – i takt med mitt trädgårdsintresse – ökat på sistone, har mina floristiska kunskaper en stor potential, om man säger så. Tack vare min perennrabatt plus lite annat känner jag ändå igen flera än tidigare, även när jag träffar på dem utanför mina egna domäner.

När vi var i Klippiga Bergen i somras, i Colorado, gjorde vi en dagsvandring upp till en liten fjälltjärn precis vid trädgränsen, dvs på cirka 4000 meters höjd. Varje steg kändes – det var svårt med andningen och höjden gjorde sig verkligen påmind – och vi vandrade genom en tät skog med riklig undervegetation där jag till min förvåning började känna igen blommorna – var det inte samma som jag hade hemma? I Klippiga Bergen?

Visst är det här en akleja?

Och de här?

 Och det här är väl en visserligen gul men ändå solhatt

som högre upp i bergen växte i klungor.

Svampar är ju inga blommor, men ändå imponerad av storleken.

Och ölandstok – eller? (fastän kanske svårt att se…)

Till sist en blomma som ser ut som Brittsommaraster.

 Det var hit vi kom. Fullständigt glasklart vatten, små fiskar, Brooke Trout, som ser ut som vår röding. Små, och ganska magra, kanske inte blir så mycket föda så här högt. Men det var värt ansträngningen.

Nu har jag förstås kollat upp, på nätet. Och det stämde, alla de här svenska perennerna växer i Klippiga Bergen i Colorado. Aklejan är till och med statsblomma, den närmast ikoniska Columbine. Ölandstoken är vanlig -  Golden Hardhack eller Shrubby Cinqefoil. Även Brittsommaraster, Aster Amellus härstammar faktiskt från Klippiga Bergen. Solhatten är direkt vanlig, och samma blomma som vi har.

Ibland är det verkligen förvånande att se samma växter på en helt annan kontinent. Och till och med den brudkulla (eller brunkulla) som jag tyckte mig se kan faktiskt ha varit en liknande orkidé. 

På återseende//Göran

Crystal River i Colorado, och vit marmor i Klippiga Bergen

Crystal River är, precis som Fryingpan River ett tillflöde till Roaring Fork, den stora floden som rinner i dalen där Interstate Highway 82 passerar bland annat Aspen och Vaile, de välkända skidorterna i Klippiga Bergen i Colorado.

Långt uppe i bergen ligger så den lilla orten Marble, där det idag bara bor ett hundratal personer, men runt förra sekelskiftet var en stor stad med flera tusen invånare.

Runt 1870 hittade man nämligen vit marmor i området, när man var ute för att leta efter ädla metaller i bergen. Området i sig har historiskt också varit fullt med gruvdrift, under många år var området exempelvis centrum för kolbrytning.

Det är många byggnader som är byggda i USA med vit marmor från Marble Colorado; tänk på alla offentliga byggnader som man sett bilder på i USA, med sina typiska mäktiga kolonner och trappor särskilt kanske i Washington DC. Det största verket är emellertid nog USA’s version av den okände soldatens grav. Det är sannolikt det största blocket av vit marmor som någonsin brutits. Gruvan lade ner runt 1930, efterfrågan minskade, allt var redan byggt (!?!) och andra världskriget stod för dörren.

Idag är stan mest en startpunkt för friluftsaktiviteter som vandring, mountainbike, fiske  etc. Naturen är som alltid i Klippiga Bergen minst sagt spektakulär, inte minst med den lilla floden Crystal River, som rinner här.

Även gruvan är nerlagd finns det fortfarande lämningar kvar av driften, plus mycket vit marmor i övrigt kvar. 

Av sådana här block gör man fortfarande exempelvis trädgårdsstatyer, som i sina kretsar är populärt. 

Stolthet över sina gruvor.

En klassisk barberquerestaurang...

Kolla dimensionerna på grillarna. 

Och kyrkan, förstås.

Och så Crystal River, där den vita marmorn ligger och blänker i vattnet.

Vi fiskade aldrig i Crystal River, även om det såg inbjudande ut. Men det ska vara fullt möjligt, enligt vad som sägs. 

På återseende//Göran 

Basalt Colorado

På vår fiskeresa i USA bodde vi första veckan i en liten stad som egentligen ligger mitt i Klippiga Bergen, längs State Highway 82 och där floderna Fryingpan River och The Roaring Fork går ihop. Det är samma område som de berömda skidorterna Vail och Aspen ligger i – det är max en halvtimmes resa till Aspen till exempel.

Det är en lustig liten stad; det känns som om den ligger långt ute i vildmarken, fast det är ganska nära till allfartsvägarna. Det är väl mera att direkt bortom Basalt är det redan långt ut och upp i bergen. Det bor cirka 2 500 personer i stan, där drygt häften  är mellan 25 och 65 år, dvs det bor många unga familjer där så det är ingen avlägsen avfolkningsbygd.

Namnet kommer förstås från bergsformationerna runt om, Basalt Mountains, som alltså innehåller mycket (röd) basalt, ett vulkaniskt mineral.

Det finns många restauranger i stan, som håller hög kvalitet, och flera gallerier, det verkade vara lite av en konstnärsstad, vilket kanske i sig inte är så underligt med tanke på dels naturen runt om, men också sett till att det är en gammal (med amerikanska mått) kulturbygd, med mycket Vilda Västernhistoria och kulturhistoria från ursprungsbefolkningen. I övrigt finns det en bensinstation, men inga livsmedelsbutiker (å andra sidan är det inte långt till större köpcentrum.

Sportfisket är förstås stort, det finns alltså massor av vatten att fiska i, och det kanske inte är så underligt att det då finns minst tre sportfiskebutiker. Mountainbiking är också stort, förutom vanlig landsvägscykling – man fick se upp på de smala vägarna som man delade med alla cyklister. Och sen skidåkningen på vintern således, det är inte långt till backarna.

Man bygger fortfarande, som i Vilda Västern husen med en extra fasad, för att de ska större ut(?).

Bilarna man ser är mest SUV-ar, pickuper - små och större lastbilar. Lastbilen som står mitt i gatan står på en lastplats, mitt i gatan, inte som hos oss vid gulmarkerade trottoarkanter. Här syns också hur nära det är till bergen.

"Vår" flugfiskebutik, en av tre i stan.

Och en plats att vila.

På återseende//Göran