When in Rome, do as the Romans

Samma gäller överallt man kommer i världen, att ta seden dit man kommer. Och som världen ser ut idag är det ganska lätt att göra det när man kommer till USA.

Att äta är lätt i USA. Väldigt mycket kretsar kring att äta och dricka, och jag tycker mig aldrig annars se så mycket folk som alltid har något att äta eller dricka i näven, var de än är och vart de än är på väg. I stora städer och städer som exempelvis Boston finns det dessutom väldigt mycket mat från hela världen tillgängligt i varje kvarter; där det finns människor från hela världen finns det också mat från hela världen.

Men i USA ska man ju äta hamburgare, förstås. Själva ursprunget är ju här, och konsten att göra hamburgare har förfinats i stor utsträckning, även hemma i Sverige. Vilket kött man ska använda, och hur man ska använda det har blivit än viktigare, stjärnkockar gästspelar hos McD, kort sagt är det här med hamburgare inte längre att leka med. 

Och vid sidan av alla diners är ju hamburgerhaken i Amerika något väldigt ursprungligt, nåt vi sett i alla filmer, själva kärnan av det amerikanska samhället.

Det blev väldigt gott. Fräscht och saftigt och väldigt goda pommes frites. Och stämningen var självklar. 

Inga bilder på hamburgaren emellertid. Vi har sett dem förut, och jag var hungrig och utseendet var inte särskilt fotomässigt, faktiskt. 

På återseende//Göran

Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen

Dvs, den som gör en resa har alltid något att berätta. Och visst är det så. Och särskilt om man har med sig kameran får man material till många berättelser. 

Förutom all shopping man gör när man är ute och reser, blir det tid och möjlighet till kulturella upplevelser som man aldrig riktigt hinner med hemma. Shoppingen i USA är för övrigt inte så intressant längre, då dollarn har blivit starkare.  Även om kulturen kostar, blir det ändå inte så dyrt, och man får mycket för pengarna. 

I Boston finns det väldigt mycket kultur. Hela landsändan kan ju betraktas som kulturens högborg i USA, med stolta anor från Mayflower etc. Och Boston hyser mycket av kulturella institutioner, kanske också för att det är en sådan utpräglad lärdomsstad, med en nästan orimlig mängd universitet och högskolor.

 Här finns exempelvis ett synnerligen intressant museum; Isabella Stewart Gardner Museum. Isabella S G var en kulturellt intresserad filantrop, som verkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i Boston. Intresset kom när hon tillsammans med sin man gjorde en europaresa för att komma över sorgen efter den tvåårige sonens död i lunginflammation. Hon reste sedan i stort sett världen runt och samlade på sig ofattbara skatter som arrangerades i huset där hon bodde, ett hus som byggdes särskilt för ändamålet, dvs att  härbärgera samlingarna av konst, textil och möbler från alla resor och skapa ett forum för kultur. 

Det är ett väldigt trevligt museum, lättillgängligt och underhållande utan att bli minsta ytligt, med stora rum för möbler och konst, både tavlor och textilier och mycket annat. Huset är byggt kring en innergård, som är en prunkande trädgård, och hela huset inbjuder till att reflektera och uppleva och låta våra sinnen komma till ro. 

Här finns bland annat tavlor av Anders Zorn, som hon uppenbarligen var bekant med och räknade till sina vänner. 

Några spridda intrycksbilder:

Här kan man vara länge. Vilket vi också var. Det finns dessutom ett trevligt kafé här. Och sen är det inte långt (gåavstånd) till Moderna Museet i Boston. 

På återseende//Göran

Den cyklande polisen i Boston

Måste säga att jag blev lite förvånad när jag såg en hel grupp med cyklande poliser på gatorna Down Town Boston. Men visst, egentligen ganska smart sätt att patrullera i stan, och sen har jag förstått att det inte alls är ovanligt. Till och med Stockholm lär ha en ganska stor grupp som tar sig fram medelst pedaler, även om jag aldrig sett några. Och bra för polishälsan också, motion på jobbet, och bättre än att sitta i en bil hela tiden...

Men de verkade inte vara så aktiva, fast vad vet väl jag om deras uppdrag just där och då...

På återseende//Göran

En bra bild - för vem

Lite reflektioner, igen, om det här med bra bild, dvs när är en bild bra och vad är det som gör den bra - alltså när en bild når någon slags verkshöjd.

Något som är viktigt är väl framförallt känslan i bilden. Visst är komposition värdefullt, liksom skärpa och hantering av ljus, färger etc, men det är budskapet som gäller. 

Och då blir det svårt, för då får man plocka in ytterligare en parameter, nämligen vem som tittar på bilden. Om bilden betyder något för mig som betraktare, om den väcker känslor, kanske den bara gör det för mig, och inte för andra. Jag kanske har en särskild koppling till bilden som inte andra har, vilket gör bilden intressant för mig, men inte för andra.

Jag var på en julkonsert nyligen - kören Vocal Vikings hade en föreställning med hjälp av gäster från dels en kvinnlig kör förutom en jazztrio och några andra. Vocal Vikings är min gamla kör, har sjungit med dem i många år tidigare, och även tjejerna som var gäster känner jag väl. Och barbershopfamiljen är visserligen stor, men jag känner de flesta i branschen, och de flesta vet att jag fotograferar. 

Nu lade jag ut flera bilder på Facebook, förutom i min blogg. Några bilder kom inte med i bloggen, men en av dem, som var med på Facebook och inte i bloggen, har visat sig bli betydligt mer populär än andra (som jag personligen tyckte var bättre). 

Den här!

Jag funderar över vad det är som gör den så populär, för visst är det en hyfsad bild, tillräckligt skarp. någorlunda färgdynamik och så, men annars? Är den egentligen intressant, framförallt utanför "familjen"?

När jag tänker vidare handlar det förstås om att många av mina följare känner personerna, vet att de är underbara människor och synnerligen duktiga sångare och att det ser ut att låta bra (det gjorde det verkligen).

Men sen, om man tittar närmare så tänker jag att jag kanske ändå fångade något lite djupare; samspelet mellan dem på scenen, ur personkemiaspekter, och ur ett musikaliskt perspektiv - det ser ut ut som om det trivs med varandra, och att det låter bra tillsammans, något ogripbart i sättet de agerar tillsammans. Och att det är det som gör bilden. Kanske... Så att det inte bara är för de närmaste, den har fått reaktioner även av andra, utanför barbershopgemenskapen. 

Vad säger ni? För visst har ni, flera av er bilder som andra tycker om men som inte ni riktigt fattar varför?

På återseende//Göran

Säsongen har börjat. Ja, julsäsongen alltså.

Så här dags på året är det framförallt två företeelser som gäller: Julbord och julkonserter. Det brukar bli flera av dem, och när säsongen är slut är man mätt. Men också nöjd och belåten!

Först ut nu för mig blev Vocal Vikings julkonsert, en vad jag förstår sk prequel, en försmak av deras i december planerade julshow, men här med Lions i Sollentuna som värdar. Underbara gästartister och förstärkningar från den kvinnliga barbershopkören Stockholm City Voices och annorstädes, kvartetten Chili Treat och en mysig jazztrio, som kvällen till ära kallade sig Tomtar På Loftet. 

Vocal Vikings är Stockholms äldsta barbershopkör, även om det här i juletider blir nästan allt annat än just barbershop - julsångerna kommer i så många andra förpackningar.

En väl spenderad efter middag verkligen !

Och avslutningsvis en önskan om en Cool Yule!

Utrustning : Olympus OMD E-M1 och E-M10 II, med objektiven 40-150/2,8, 75/1,8, 12-40/2,8 blandat. ISO räckte med 1600.

På återseende//Göran