Det lider mot jul, eller vintern som kom av sig

Det är snart advent. Julskyltningen är på gång, man ser mer och mer julstjärnor i taket och julgirlander i allmänna lokaler. Men julstämningen har lite svårt att infinna sig när man tittar ut på marken - grått och brunt, ingen snö förutom små smutsiga rester efter snökaoset i Stockholm för några veckor sedan. Men det är ju ännu tid kvar. Som vanligt blir det väl hysteriska klappköp i sista stund, eftersom det alltid är så gott om tid kvar (vilket det alltså aldrig är...). 

Men det blir lite ljusare, både inomhus och utge med alla lampor som kommer upp.

Men här är det långt kvar. Stockholms vinterstolthet, vårt fjäll, vår skidbacke är fortfarande bar. Den är faktiskt ganska bra, och väldigt fin när snön  ligger och klart åkbar. 

Det kom ju jättemycket snö senast, och nånstans hade man väl hoppats på att den skulle ligga kvar. När man väl klarat av skottningen och fått undan de värsta plogvallarna är det ju så fint med snö på marken. Men nu är det sådär grått och tråkigt igen, ett slags varken-ellerläge.

Men man slipper i alla fall, skotta. 

På återseende//Göran

Snart så är det vinter - men inte än

Så den här mackapären får vänta ett tag till hemma hos (eller på) tomten. 

Och så ska det väl till någon slags draganordning också, en häst, eller kanske ett gäng renar?

På återseende//GöranR

Tidens gång och skillnad

Det är väl inte bara för att man blir äldre som tiden tycks gå fortare och fortare. Även om det förstås spelar roll.

Vintern  blev i år väldigt kort, åtminstone första omgången. Men säsongen är inte slut än, så man vet aldrig. Mycket kan hända.

För ungefär en vecka sedan såg det ut så här när jag tittade ut genom fönstret.

Och i går såg det ut så här. Visserligen inte samma fönster, utan ett bredvid. Men vyn är densamma.

Och idag har det regnat, ordentligt. 

Kanske vore det på sin plats att här ytterligare reflektera över tidens gång. Å andra sidan  är det inte mycket att göra åt den. Tydligheten är odiskutabel.

Bilderna tagna med kameran som sitter i min mobiltelefon, Samsung Galaxy S6! 

På återseende//Göran 

Den där speciella bibliotekskänslan

Idag var jag på bibliotek för första gången på mycket länge. Men, hur lång min frånvaro än varit spelade ingen roll, för direkt och omedelbart infann sig den här speciella känslan som bara finns på bibliotek. Det är tystnaden förstås, inte så att det är helt tyst, människor pratar och så, men de gör det tyst, dämpat liksom så att det känns och låter som det är tyst. Kanske bokhyllorna dämpar också. Och så är det lukten, den särskilda lukten av papper, gamla böcker och damm som är så typisk, och som uppenbarligen inte förändrats ett smack på alla dessa år. Och jag vet, under långa perioder har jag nästan bott på bibliotek.

Nu hade jag en bra anledning att gå på bibliotek, för det var inte heller vilket bibliotek som helst, utan det som ligger innanför korsningen Hornsgatan och Långholmsgatan på söder i Stockholm. Ett gammalt bibliotek inhyrt i en tidigare fabrik, som jag läste om i en annan blogg här på Fs, och där Bengt Björkbom just nu ställer ut några bilder. 

Det är bilder som  vi dels sett förut; bilder från 60-talets Stockholm, från rouletten på Gröna Lund, från en boxningsklubb och från bibliotek - det stor stadsbiblioteket. Klassiska  snapshots och snapshotporträtt i en stil som jag lärt mig nu - efter att ha sett mycket bilder från fotografen - är rätt så typiska "Benganbilder", och direkt sevärda. 

En del porträtt från rouletten och boxningen är väldigt fina, nästan ömsinta, och en gatubild från Kungsgatan störde mig en smula, skavde lite tills jag kom på att bilarna körde på "fel" sida.

Under tiden jag var där var det flera som kastade en blick mot väggen, men också några som riktigt tittade och granskade. 

Här kommer en av mina käpphästar in: Betraktningsavstånd! Gick man bakåt ett stycke, tills man hade ungefär 2 meter till väggen med bilderna försvann reflexerna , och man fick en överblick över bilderna med bibehållen möjlighet till  detaljseende.  

Ett klassiskt bibliotek alltså, där människor satt och läste (till och med ibland utan mobiltelefon!), eller bara vilade trötta fötter i väntan på makan och hemgång. Det kändes bra, en trevlig atmosfär, men det är det ofta på bibliotek. 

Exteriört en smula anonymt kan tyckas, men de som besöker biblioteket vet av allt att döma var det är. Och nu hittar jag hit också.

På återseende//Göran

Om "en lille en" och Åke Cato

Just nu står jag inför en stor förändring i mitt liv och fotoliv. Jag väntar på en ny dator, en riktig värsting, som alla de senaste datorerna har varit, innan de efter en förvånansvärt kort tid blir obsoleta. Anledningarna är flera; den senaste tiden har det ploppat upp meddelanden på skärmen när jag startat datorn om att en CPU-jävel har slutat att fungera och blivit för varm ("CPU-fan stopped functioning"), så med en i tiden relativt närbelägen hårddiskkrasch i någorlunda fräscht minne har jag, inte minst med grad av aktning inför min dators vördnadsvärda ålder (inköpt hösten 2011) och hårda användning, i samråd med min datorhandlare beställt en ny. Och jag tillhör ju inte de som använder gamla saker bara för sakens skull, som en del andra bloggkollegor ;) , jag älskar lukten av nyupppackad elektronik. Samtidigt fasar jag för det nya, hur jag ska igen organisera filer och program, fixa med backup och alltid med rädslan att jag inte får till det som det var...

Men nu kommer vi för långt ifrån ämnet. Ingressen var snarare för att förklara att jag i skrivande stund inte har tillgång till mina bilder annat än i begränsad omfattning, bilder som skulle illustrera blogginlägg exempelvis.

Åke Cato då: Åke Cato tillhörde under många år de mest framstående krönikörerna, kåsörerna, manusförfattarna och skribenterna i svenskt nöjesliv och i media. Han framträdde ju också själv - vem minns inte Werner und Werner eller Preben og Preben, och vem har inte sagt att nu är det dags för "en lille en" när det varit dags för en lille en?
Jag har alltid undrat var han blev av, det var ju i alla fall i mitt liv tyst om honom de senare åren. Men så idag fick jag besked, i DN, i en krönika av Croneman. Åke Cato var av allt att döma rätt så sjuklig och levde ett stilla liv i Skåne (Malmö?). Men, hans nästan Falstaff Fakirliknande humor (i mina ögon) levde vidare i hans bloggande (som jag alltså inte kände till). Nu har jag suttit en god stund och glatt mig åt Åke Catos betraktelser över högt och lågt, tecknat med hans omisskänneliga stil - en synnerligen trevlig läsning som varmt kan rekommenderas till de som har samma dåliga sinne för humor som jag. 
Åke Cato avled helt nyligen, frid över hans minne. 
Men han lever kvar i sin blogg: https://acato.wordpress.com
Läs den!

De här bilderna har ju egentligen inget samband med texten, utom att de skulle kunna illustrera livets oförgänglighet och att man landar efter livets seglats, där landningsplatsen tyvärr kan vara stenig och ovälkommen.

På återseende//Göran