Hur gammal måste man vara för att bli naturfotograf? Eller varför fotograferar jag, egentligen?

Hur gammal måste man vara för att bli naturfotograf? Eller fotografera stilleben? Eller ha trampat ur sina skor för att kunna gå vidare? Och vad är det för spår man lämnar efter sig?

Vi diskuterar var som är en bra bild. Det finns många kriterier, inte minst de tekniska med komposition, skärpa, färgomfång etc. Så långt är det ganska lätt, men trots bra bilder ur dessa aspekter kan de vara väldigt tråkiga om man inte har en egen relation till dem. Till slut hamnar vi i de konstnärliga aspekterna, och då blir det genast svårare. Det är här diskussionerna kan ta vilken väg som helst. Och kriterierna handlar då väldigt mycket om vad som är bra eller intressant sett ur betraktarens synvinkel. Här börjar man diskutera en åldersaspekt också – de unga tar bättre bilder, mer intressanta, mer vibrerande(?).

Jag tror de flesta av oss fotograferar för att dokumentera, ha minnen av saker som händer i våra liv, vad vi ser, vad vi upplever, vad vi tänker och drömmer om. Vi fotograferar våra semestrar, våra familjer, vad som finns runt omkring oss. Och vi fotograferar för att komma ihåg själva, men också för att visa andra, för att bli sedda och bekräftade. Inte minst Facebook och Instagram och liknande sociala medier är tecken, eller till och med bevis för det.

För det mesta är dokumenterande bilder i detta avseende direkt meningslösa för alla andra utanför den personliga sfären. För inblandande kan de emellertid vara av högsta värde, särskilt om de är av teknisk god kvalitet, där de också kan ha, eller få, ett lite större allmänt intresse.

Så frågan är inte så mycket varför jag själv fotograferar, utan kanske mer vad jag vill med mitt fotograferande, vart jag vill komma, eller vad jag vill visa och uppnå med mina bilder. Om man bryr sig om sitt fotograferande, dvs vill göra bilderna bättre än bara ren dokumentation, hamnar man inte sällan i konstnärliga ambitioner; man tar inte bara med sig kameran för att fota händelser i livet, utan man går ut för att söka motiv, hitta händelser och försöka uttrycka sig i bilden på ett sätt som är utöver avbildning.

Jag kan bara konstatera att vi når olika långt här.

Till dels beror det väl på olika ambitionsnivåer, men också på olika grader av skicklighet och kunskap, förutom olika nivåer av något som skulle kunna betraktas som konstnärskap, talang eller förmåga att se, vilket i sin tur hör ihop med vilka vi är, vad vi har med oss i form av erfarenheter, kunskap etc.

Jag blir mer och mer nöjd med min egen ambitionsnivå. Eller, snarare mer nöjd med varför och hur jag fotograferar. Jag aspirerar inte på att ställa ut mina bilder till exempel. Däremot är jag fortfarande nyfiken hur duktig eller bra jag kan bli som fotograf, hur bra mina bilder kan bli ur ett större perspektiv, kanske lite mer intressanta för flera etc – jag vill inte slå mig till ro, även om jag konstaterar var jag befinner mig i mitt fotograferande. Och, jag fotograferar förstås ur mitt eget perspektiv, relaterat till mitt liv, mina upplevelser, mina minnen, allt det som jag bär med mig i mitt liv. Precis som de flesta av oss gör. Och då är vi inte alla unga, vi är olika intressanta som människor, vi ser världen med olika ögon, men våra bilder kan vara intressanta och bra ändå. Viljan att visa och dela med mig finns i detta, inte bara för mitt närmaste sociala nätverk, utan i en lite större krets, vilket i sin tur är anledning till mitt bloggande, min medverkan i Facebook och Instagram etc, även om jag inser att även de sammanhangen inte är särskilt stora.

Och alla åldrar är intressanta, men ur olika perspektiv. Och kanske för olika betraktare. Och som fotografer är vi alla betraktare, oavsett ålder. 

På återseende//Göran

Finns det några gränser för hur stort man kan bygga i USA?

Å här har man varit i Las Vegas, bott på MGM Grand och trott att man sett det mesta. Tills man hamnar på Gaylord Opryland Resort & Convention Center strax utanför Nashville. Bilderna talar till dels för sig själva, det här är alltså inomhus, inom ramen för hotellet! 

På området som hotellet ligger på finns dessutom teater, en jättestor mall och så huset där Amerikas äldsta radioprogram spelas in - bara det en byggnad och en park som  talar för sig själv - Grand Ole Opry, men det var stängt när jag kom, Microsoft hade abonnerat. Så jag slutade som vanligt downtown Nashville.

Hotellet, som är det största icke casinohotellet i USA och också bland världens allra största hotell är affärsmässigt sammanblandat med musikindustrin i Nashville, där också Dolly Parton har ett finger med i spelet (riktigt hur vet jag inte). 

Samtidigt är det med blandade känslor man besöker sådana här anläggningar. Visst b lir man imponerad och visst är det fantastiskt, men samtidigt är det ju ett fruktansvärt slöseri med resurser, energi och tillgångar över huvud taget. 

På återseende//Göran

Nashville Tennessee - the Music City

Nashville gör verkligen skäl för sitt namn. Det är musik överallt, hela tiden och var man än kommer. Stan är full av förväntansfyllda och förhoppningsfulla musiker av alla åldrar, kvinnor som män, unga flickor och pojkar - alla vill slå igenom, alla vill underhålla, alla vill göra karriär. Restaurangerna (syltorna/haken(kaféerna) ligger tätt på huvudgatan Broadway och angränsande gator, ja egentligen oftast vägg i vägg, om det inte där finns en affär för cowboyboots eller stetsonhattar emellan förstås, och överallt finns levande musik. Man betalar för att få spela på restaurangerna, det är kö och får man ingen plats så spelar man på gatan. Det är ju förstås countrymusik som gäller i första hand, och jag vet inte hur många versioner av Me And Bobby McGee som jag hörde längs några få kvarter mitt på dagen. Det är skiftande kvalitet verkligen på musiken, ofta enligt devisen "hellre än bra", men alla är entusiastiska och alla har sin publik. 

Men det är musik annars också. Här finns flera stora musikmuséer och musikutställningar, och barbershopens världsorganisation, BHS (Barbershop Harmony Association) har sitt högkvarter här. Till och med en del byggnader är byggda som musikinstrument, åtminstone utseendemässigt. 

Frågan är här vad publiken varmest intresserad av; base ball eller musiken?

Och så är det varmt. Drygt 35 grader C i skuggan, och det är strålande sol.  Jag märker att jag blir trött och längtar nästan hem till den svenska sommaren...

Om cyklister (medelålders män i lycra) och det här med selfies

Det pågår en debatt i dagarna i våra medier om det här med att cykla. Debatten pågår naturligtvis i de kulturella kretsarna, på kultursidorna, och har, inte helt oväntat, också en genderaspekt. Här pratas det om "medelålders män i lycra", som av allt att döma försöker cykla sig ifrån ansvar, ålder och allmänt kroppsligt förfall, som möjligen desperat söker återfå ungdomens fräschör genom att skaffa sig svindyra cyklar av tyskt lättviktsmetall som nästan inte väger nåt, klä sig i löjliga kläder och dödsföraktande svischa fram på gatorna. Det är mest kvinnor som inte bara förlöjligar utan också spyr galla.

En stilla undran; vad är det för fel med att vilja träna, och då använda cykeln som redskap? Varför är män löjliga när de cyklar? Cyklar inte kvinnor? 

Fast, det är klart, så som många cyklister beter sig i stan så kan man förstå grad av irritation. Ett fullständigt förakt för de trafikregler som vi vanliga dödliga försöker efterleva skapar situationer där man kan ha direkt anledning att bli rädd. Och möjligen den här tendensen att som cyklist sätta sig över alla andra, vara seriös på ett seriösare sätt än andra, och kräva att att alla andra ska gå ur vägen, är ju ibland direkt stötande. 

Förstå mig rätt. Att cykla är ur de flesta aspekter väldigt bra. Det är tyst, det är energiacceptabelt - det är ju bara ens egen energi som går åt, plus att man får motion. Men stan är ingen racerbana för cyklister, de särskilda cykelbanorna till trots. Det finns bättre vägar än Hornsgatan om man vill cykla fort eller träna. 

Och det här med selfies då? Bilden nedan (för att försöka knyta ihop det hela) är från strandpromenaden i den lilla staden Hondarriba i Navarra, vid Atlantkusten, som vi besökte i samband med vandringsresan jag tidigare skrivit om. Som turist hade jag kameran färdig för skott...

På återseende//Göran

Svensk sommar

Ibland händer det. Inte alltid, och inte ens ofta, men någon gång så där under den period vi definierar som sommar i Sverige skiner solen redan på förmiddagen, och det är möjligt att utan  att behöva ta på sig fleecejackan eller frysa ihjäl inta frukosten på altanen. När detta händer är det alltid en höjdare. Frukosten blir på något sätt mysigare när man kan sitta i solskenet och dricka sitt kaffe och äta sina bananpannkakor och lyssna på fåglarna och betrakta humlorna som idogt arbetar för att få sin frukost när de flyger in och ut bland blommorna i rabatten. Det blir en annan sorts stillhet, och jag tror att den stillheten är bra för själen; dagen kommer igång på ett bättre sätt. 

Och så har man med sig kameran ut, förstås, och avbryter ibland tidningsläsandet och kaffedrickandet med att kasta sig framstupa på altangolvet för att söka fånga blommorna i solen och humlorna bland blommorna. 

På återseende//Göran