Minnen - souvenirer och kylskåpsmagneter

Idag gjorde jag en sån där lista som man gör ibland, för att komma ihåg. Och som vanligt satte jag den på kylskåpet, under en kylskåpsmagnet. Det slog mig då, att jag tittade på en massa minnen, magneter från alla jordens hörn (nästan), och en mängd bilder och hågkomster kom för mig.

Souvenirer har en närmast negativ klang i inredningskretsar, lite larvigt så där, tänk på alla askfat från Mallorca till exempel (det är ju också så få som röker nu). Men vi har behov av att minnas var vi har varit, och egentligen tjänar souvenirerna sitt syfte ganska väl. Och det är ju inte alltid man kommer över någon typisk hantverkspryl som speglar kulturen, historien och det dagliga livet där man är.

En sån där souvenir som alltid känts lite extra larvig är kylskåpsmagneterna. Ofta klumpigt gjorda och made in China, närmast oblygt flirtande med själva turistbegreppet. På senare tid har jag emellertid omprövat min lite snörpiga attityd. Kylskåpen innebär stora ytor, som anslagstavlor, där man får plats med en hel del; exempelvis bilder (och jag brukar skriva ut bilder i 10x15 som jag byter ut med jämna mellanrum, i brist på album…), och listor, och för att hålla dem på plats behöver man exempelvis magneter. Och magneterna kan alltså vara minnen från platser man besökt, lätt tillgängliga och alltid framme.

Så en viktig inköpspost på mina resor är numera kylskåpsmagneter, oavsett sin charmlöshet rent konstnärligt. Det är i alla fall påminnelser om upplevelser man haft, saker man sett och upplevt, och så är de ju så bra att hålla uppe bilderna och listorna på kylskåpet. Det är också en given traditionell resepresent.

Spårvagnarna i Lissabon 2012

En oförglömlig resa till Namibia som avslutades med Viktoriafallen.

Fiskeresa till Glacier Nationalpark Montana sent 90-tal, plus en bergsande från Gran Canyon förra året.

Nashville från i somras...

Och samlade minnen, alltså

Som här, en anslagstavla. 

En annan liknande souvenir är julgransprydnader. Men det är för en annan säsong. 

Lögn, förbannad lögn och statistik

Stilla morgnar på altanen i solen. Kaffe och DN. Det är en hel del elände nu i vårt samhälle, enligt tidningen. Människor är rädda och otrygga, särskilt efter det senaste dådet på IKEA. Frågan kommer automatiskt: - Är det alltså farligt att gå omkring på gatorna nu? Riskerar man att när som helst bli överfallen? Och kopplingen med invandrare är ofrånkomlig, tyvärr, särskilt i vissa kretsar.

DN försöker möta detta, med en artikel på ledarplats som visar statistik på att våldet i samhället minskar, vilket omedelbart gett upphov till kommentarer som säger att det är fel. Statistik är lurigt, det går att tolka givna värden på många olika sätt, och alltid till ens egen fördel.

Finessen är väl att det finns många aspekter på våld. Frågan är bara vem som ska känna sig rädd. Det vanligaste är att våldet sker inom familjen, där nära anhörig ofta ärt gärningsman. Detta gäller inte minst, eller kanske framförallt, kvinnor. Sedan har vi gängkriminaliteten, där siffrorna är fortsatt höga, men där våldet är begränsat till gängen. Sannolikheten för att vanliga medborgare ska bli överfallen av en våldsverkare, vilken som helst, på gatan eller någon annan stans är väldigt liten (oaktat det faktiskt händer). Det är riskfyllt att överhuvudtaget vara ute, att korsa en gata är i princip livsfarligt. Och sådana olyckor är långt fler än risken att bli överfallen.

Jag efterlyser lite perspektiv på rapporteringen, och motröster till de mörka krafter som vill skuldbelägga, skylla på etc.

Det är då en lisa för själen att lyfta blicken från tidningen ochsitta och titta på vad som händer i trädgården. Blommorna blommar, fåglarna har fått ungar som flyger omkring och leker med varandra (av allt att döma), och livet går vidare.

På återseende//Göran

I hungriga humlors sällskap

Det här med att sitta ute och äta, eller dricka kaffe, eller i alla fall kunna vara utomhus i samband med mat- och hushållsaktiviteter är väldigt speciellt. Åtminstone för oss nordbor; med tanke på vårt klimat blir det lätt att vi kanske glorifierar det beroende på att det inte är så ofta vi kan göra det. 

Jag betraktar mig som någon slags friluftsmänniska, är van vid att vara ute, att sitta på en stubbe och dricka termoskaffe, eller till och med göra upp eld och ta fram sotpannan. Det kanske inte låter så märkvärdigt då att äta frukost på altanen, men, man  är faktiskt utomhus, himlen till tak, den stora eken och hasseln som väggar - det begränsar inte som inne, och att man får ta del av det som händer runt omkring i trädgården med alla ljud, alla dofter, alla synintryck, alla fåglar som flyger omkring, alla insekter som surrar mellan blommorna i rabatten, vindens sus...

Så b lev det en sån där dag igen, med sol redan på morgonen, eller förmiddagen, med frukost och förmiddagsfika ute, på altanen. Tidningen var med, parasollet uppspänt för lagom skugga. Men ändå lite svårt att sitta stilla och koppla av. Med rabatten och alla blommor i synfältet låg det nära till hands att ta fram kameran, fota blommorna ur olika vinklar, dra nytta av det fortfarande lite sneda förmiddagsljuset, försöka fånga humlorna när de fladdrar från blomma till blomma i sin jakt på nektar eller vad det är som de samlar.

På återseende//Göran

Glädjen med hemkört

Redan i höstas fixade jag i ordning två dubbla pallkragar, för att ha min egen pallkrageodling, något som jag läst om i olika publikationer, och vilket svarade väl mot mitt lite nymornade trädgårdsintresse. Sent i våras petade jag så ner lite olika frön i jorden med potatis och lök i den ena pallkragen och lite blandat i den andra. Jag tror at jag visat en bild med mina rädisor, som blev fina, liksom salladslöken. Däremot är jag fortfarande osäker på morötterna förutom att både salladen, mangolden och de gula rödbetorna ser väldigt små och nästan lite ledsna ut.

Någonting jag drömt om är att kunna gå ut i närbeläget potatisland och gräva upp ett kok potatis. Så jag var väldigt spänd på hur potatisen skulle bli. Det blev ganska snabbt grönt, och det växte egentligen rätt så vilt, fastän rådjuren åt upp blommorna. Jag hade redan tidigare varit och känt om det skulle finnas några knölar, utan resultat, men nu var det dags. I med grepen, och se! Varje planta hade producerat en signifikant mängd knölar av varierande storlek. Så roligt, och så gott det blev. Till potatisen hemodlad gräslök – nu fattas bara en damm där jag kan odla matjessill också så är lyckan fullständig.

Se här blandat Adamantine och Julietta!

På återseende//Göran

OK då - naturfoto. Och lite flugfiske.

Årets fiskeresa, den 42:a i (nästan) obruten följd ställde kosan till Vojmån och Ammarnäs långt uppe i Västerbotten. Storslagen natur, förstås, både i smått och stort. Sen vårflod med mycket vatten i älvarna plus en del regn störde fisket en del, men det är sånt man får ta.

Flugfiske är för mig som med musiken och fotograferandet. Det handlar om rytm, balans och harmoni, både fysiskt och mentalt. Att dessutom vara ute i naturen är i sig något positivt, rogivande och ibland tröstande - man mår bra helt enkelt. 

Mitt fotograferande är ett dokumenterande av vad jag är med om, mitt liv, min vardag, mina resor och fest. Jag tar med mig kameran när jag ska någonstans, när jag ska göra något eller vara med om något. Naturen är ofta vidunderligt vacker när jag är ute och fiskar så här i fjällvärlden, och givet då försöker jag dokumentera den, utan att för den skull vilja utge mig för att vara "naturfotograf". Jag tar helt enkelt kort på det jag har runt omkring mig. Det blir ju sedan oförglömliga minnen, lätt att komma ihåg när man tittar på bilderna i efterhand och minns. Det finns möjligen en konstnärlig aspekt här, men den ligger mest i motiven. Jag försöker inte jaga vinklar, eller ens ljus - dvs jag utnyttjar gärna ljuset när det finns - utan jag tar bilderna ganska så rätt upp och ner

Men fiskeresan är mer än natur och flugfiske. Den handlar också om kamratskap, och vänskap över åren, trots allt mer skilda liv och omständigheter. Och det är inte minst viktigt. 

Och visst fick vi fisk. Förstås. Här en grann Vojmåharr.

På återseende//Göran