Äntligen en utedag

Så idag sken solen. Inte hela tiden, men tillräckligt för att man skulle kunna gå ut utan paraply. Och så blev det. Ut i trädgården, beväpnad med sekatör och planteringsspade efter en tur till den lokala trädgårds- och blomaffären, Norrby Trädgård. Det är en fröjd att bara gå dit. En härlig trädgård som ramar in plantorna till försäljning, och ett litet mysigt kafé mitt ibland växterna för en kopp kaffe, något hembakt eller en macka.

Men hemma blev det sedan lite pyssel i rabatterna, lite komplettering och allmän upphyfsning - det här med blommor och rabatter och trädgård ska man inte ta lätt på, eller fuska bort. Ett vakande öga, ett snabbt klipp med saxen, en kritisk granskning lite här och där,  vilket förstås skulle dokumenteras. 

Digitalis Purpurea eller Fingerborgsblomman, kommer inte varje år. När den kommer brukar den vara överallt, i stor mängd. Den har varit borta några år, men i år kom den här tillbaka.

Min nya ros, Wild Edric, lever hittills upp till förväntningarna och blommar på så mycket den orkar. Det här med rosor har inte varit min starka sida tidigare, vi får se hur det går nu.

Rosa Helena har närmast börjat explodera med blommor, det kommer nya knoppar som slår ut hela tiden. Och den doftar ju så gott också. 

Till sist dagens skörd. Egenplanterade frön i min pallkrageodling som blivit något, rädisor och salladslök! Blir gott i salladen till det grillade, lite senare. 

På återseende//Göran

Ökenvandring – naturens underligheter

En dag under vandringsresan i Spanska Baskien vandrade vi i nationalparken Bardenas Reales, ett ökenliknande område, eller snarare halvöken strax söder om Pamplona. Det är ett väldigt intressant stycke natur som bildats genom först årtusendens sedimentering och sedan erosion, där olika hårdhetsgrader på avlagringarna har bildat underliga mönster och bergsformationer. Det har blivit djupa raviner, och de här typiska platta bergen - Table Mountains (taffelberg) som är så karakteristiska.

Det är ett relativt välbesökt område, trots att det är kalt och kargt och varmt, det finns flera utmärkta leder att gå och det finns gott om information både om och i området. Det finns emellertid inte några bekvämlighetsinrättningar, inga kiosker eller andra tecken på civilisation, vilket är skönt, man får behålla en illusion om orörd natur.

Jag märker att bilderna vinner väldigt mycket på att förstoras!

Och stället används också till annat än att bara gå och titta. Här kom två motorcyklister farandes efter en bil, där det i bakluckan satt folk som fotade och filmade. Det var ju ändå effektfullt - undrar om det skulle bli någon reklamfilm eller liknande.

På återseende//Göran

Att springa framför tjurar

Den här veckan släpper man ut tjurar på gatorna i Pamplona, huvudstaden i kungariket Navarra i nordöstra Spanien, och unga och medelålders män springer i vita kläder med röda accessoarer dödsföraktande framför och bredvid. Flera blir skadade, förstås, men underligt nog ganska få som dör, senast var det, enligt uppgift, 2009. Spektaklet tenderar av allt att döma att bli än populärare, och folk reser från hela världen för att delat i San Ferminfestivalen som det heter. Inte minst är det många amerikaner som besöker festivalen.

San Ferminfestivalen, en festival till ära av Navarras skyddshelgon Sankt Fermin av Aviens, är en urgammal tradition med anor från minst medeltiden där tjurrusningarna bara är en del av festligheterna och från början en förberedelse för de mer reguljära tjurfäktningarna. Den har i modern tid fått internationell uppmärksamhet och populariserats inte minst genom Ernest Hemingway, som skriver om festivalen i Och Solen Har Sin Gång. Hemingway har också mycket riktigt en framträdande plats i staden där många av restaurangerna skyltar med bilder och foton av författaren, och Ernest själv har fått en staty precis vid ingången av tjurfäktningsarenan, där tjurarna springer in.

Vi besökte Pamplona i samband med vår vandringsresa i förra veckan. Det var fortfarande ganska lugnt, men överallt i staden såg man spår av tidigare festivaler och hur man höll på att förbereda sig för årets festiviteter.

Och så kan man naturligtvis fundera, förundras och spekulera i detta med tjurrusningar, tjurfäktning och varför man utsätter sig för skada och dödsrisk på det här sättet…, och varför medeltida seder fortfarande är så levande och aktuella. Åtminstone för mig känns det väldigt främmande. Fast vi har ju också urgamla seder och riter som vi firar, även om de inte är så häftiga eller spektakulära som i Pamplona. 

Pamplona förbereder sig

En av gatorna där tjurarna springer. Encierro betyder just "tjurrusning". 

Överallt ser man spår av festivalen, som varit och som ska komma. Hemingway ses överallt. 

Till synes vanliga gator. Nu avspärrade och förberedda för tjurarna som springer till arenan.

Man behöver inte titta så noga för att se att det är fake. Men vanligt i affärerna med sådana här uppställningar - populärt att låta sig fotograferas framför tjurarna så det ser ut som man deltagit.

La Plaza Del Toros de Pamplona - tjurfäktningsarenan.

Och Ernest himself står (sitter?) staty utanför tjurfäktningsarenan.

På återseende//Göran 

Vandring; filosofi och japansk poesi

Nyligen hemkommen från en vandringsresa i nordvästra Spanien, närmare bestämt den spanska delen av Baskien, kungariket Navarra. Det var en organiserad gruppresa via en av våra vanliga researrangörer, vi bodde några nätter i den norra delen av området och vandrade där, sedan flyttade vi längre söderut och genomförde våra vandringsturer där.

Det var en liten och hanterbar grupp med genomgående trevliga människor, resan i övrigt var föredömligt organiserad och vandringsturerna bjöd på varierad terräng där vi mötte olika naturtyper. I övrigt bjöds på bra mat och gott vin. Vädret var bra, kanske ibland väl varmt, men för oss som är vana vid den svenska sommaren är det svårt att gnälla på sol och värme (och det är skönt att svettas).

Att vandra, särskilt om man vandrar långt och inte bara tar en liten tur där hemma, innebär att man dels koncentrerar sig bara på en sak, dvs att vandra – man kan inte göra så mycket om ens något annat - men också att man saktar ner i tillvaron och bromsar upp i livshetsen; man bara går där och njuter av vyerna och låter tankarna komma och gå som de vill. I den ibland lite enformiga lunken, som pågår under en längre tid, händer det inte sällan att man hamnar i närmast kontemplativa tillstånd, nästan som ”flow”, där problem kan lösas och man kan bli kreativ och där poesi kan bli till.

Japanerna kan det där. I det poetiska skapandet av den traditionella japanska diktformen haiku undviker man grubblandet, utan försöker hellre nollställa sig, göra sig öppen för intryck och skeenden, ofta genom att gå ut i naturen. Att ta en promenad ute i naturen för att hämta inspiration till en haiku kallas på japanska för ginko. Ginko är ett av haijins (haikudiktarens) vanligaste arbetssätt.

Den andra dagens vandring genomfördes på en del av den kända pilgrimsleden till Santiago del Compostela, där vi anslöt till leden som går mellan Pasaia och Hondarriba; en vacker och delvis kuperad sträcka som går längs Atlantkusten och där den dramatiska gröna kusten  möter det djupblå havet. Vi mötte en del människor som också var ute och vandrade, men de flesta höll sig tydligen till den mer ordinarie parallella leden lite längre in mot landet, vilket lämnade oss ganska befriande för oss själva.

Och det blev en haiku efter den dagens vandring:

Kängorna knirkar

Solen är obarmhärtig –

vandringen fortsätter

På återseende//Göran

Den sämsta kameran är den man har med sig men inte fungerar

På min vanliga skogspromenad igår blev jag varse ett väldigt oväsen i buskarna; det skreks och tjattrades och kvittrades. Jag stannade och tittade närmare, och såg en nötskrika som hade fått tag på en talgoxe och höll på att hacka på och i den stackars fågeln. Runt omkring en hel svärm med andra talgoxar, som flög fram och tillbaka och försökte störa nötskrikan, dock utan framgång. Till slut tog nötskrikan sitt offer i näbben och flög iväg, först till en närbelägen grenklyka för att ägna sig lite närmare åt sitt offer, som nu hade blivit en måltid, sedan flög han helt enkelt bara iväg, bort. 

Jag såg det här på nära håll, och tänkte att det var tur att jag i alla fall hade med med mobilen, i alla fall någon slags kamera - oftast går jag sådana här promenader med stavar, stavgång, och har inte med mig ordinarie utrustning - som kunde användas i detta. Men jag blev stående där med mobilen, tryckte och tryckte på avtryckarknappen på skärmen, dock utan att något hände.  Den fungerade helt enkelt inte. Till slut fick jag en bild, men då var allt över sedan länge. 

Det var oerhört frustrerande. Det hade varit på sitt sätt trevligt att kunna fånga skeendet, och känslan av att stå där och trycka utan att nånting händer var direkt retsamt. Men, jag blev också tagen av situationen som sådan, naturen är ju grym och går inte att hantera enligt människornas moraliska måttstockar fast ibland svårt att riktigt acceptera det, men det var samtidigt en häftig upplevelse, att se sådant här hända så nära och oförblommerat.

Så, inga bilder på den här situationen. Frågan är om jag ska ha med den vanliga kameran i fortsättningen, men alltså svårt att kombinera med stavgång. Eller kanske man inte alltid måste fotografera?

Så den här bilden, från Namibia för några år sedan får symbolisera naturens obeveklighet. Gamarna, som sitter och väntar på att det ska bli deras tur.

På återseende//Göran