SE BILDEN: Stockholm har gjort mig till en sökare

Så var man Stockholmare igen då. I måndags satte jag mig nämligen bakom ratten och gav mig av mot huvudstaden. Efter 50 mil, ett matstopp och drygt fem timmars bilkörning nåddes slutdestinationen. I bilen var enbart det absolut nödvändigaste nerpackat – vilket inte minst betyder mina kameror.

Det känns både ovant och vant att vara här nu. Jag har ju trots allt jobbat i Stockholm regelbundet de senaste åren och så bodde jag här under knappt ett år i början av 2000-talet. Alltså är staden ganska bekant för mig. Men samtidigt är den också en främmande plats på många sätt.

Detta är något som inte minst märks när det gäller mitt gatufotograferande. Jag vet ännu inte hur jag ska angripa staden med min kamera (har försökt tidigare). Det blir därför ett sökande och experimenterande som handlar om att lista ut vad Stockholm är för ett väsen och hur jag ska kunna skildra miljöer och människor på mitt sätt.

En sak har jag dock bestämt mig för, och det är att jobba digitalt och framförallt i färg framöver. Det känns rätt och inte minst som att fotografiskt ta ett steg bort från det svartvita och analoga som har präglat projektet i Karlskrona de senaste tre och ett halvt åren.

I den här bloggposten kan ni se några nytagna bilder. Tiden får utvisa hur alltsammans utvecklar sig och om det kan bli ett projekt av detta också så småningom.

SE BILDEN: Londons gator satte mig på banan igen

Ibland behövs en rejäl paus från saker och ting. Därför har min blogg legat nere ett tag, liksom mitt gatufotograferande. Men nu är jag tillbaka igen eftersom skrivklådan och de okontrollerbara ryckningarna i avtryckarfingret blev för svåra att stå emot. Och kroppens signaler måste ju såklart tas på allvar.

Under valborgshelgen styrde jag dessutom kosan till London. En viss skillnad gentemot Karlskrona där jag bor, om man säger så. Men det är lika bra att gå ut stenhårt på direkten och det var förbaskat bra. I en storstad som London nöts det där lilla motståndet som kan uppstå mot att fotografera okända människor ner på direkten. Ingen bryr sig heller om ännu en fotograferande turist i mängden. Det blev en bra kick-start, med andra ord.

 
Självklart regnade det de två första dagarna. Men vad vore London utan regn? Inte detsamma.

Men jag ska inte ljuga. Jag kände mig ganska ringrostig och stundtals var det si så där med flytet. Delvis berodde det säkert på att jag körde heldigitalt med min Fujifilm X100s som ju har en glugg motsvarande 35-mm. Då blir det ett visst motstånd när man som jag framförallt är van vid att harva runt med en analog M-Leica och 50-glugg.

När vidvinkel och färg är utgångsläget blir det till att jobba på ett annat sätt. Jag fastnar lätt i mina femtiomillimeterskompositioner och mitt svartvita tänk eftersom jag är inkörd på det. Ibland var jag därför som en åsna mellan två hötappar – ska jag köra min vanliga grej eller försöka mig på något nytt. Jag tror det blev ett mellanting.

Tack och lov bjöd de två återstående dagarna på solsken och behagliga temperaturer. 

Hursomhelst så har ju trots allt Fujifilm kommit ut med en konverter till X100s som ger en brännvidd motsvarande 50-mm i fullformat. Jag tänkte testa den framöver och se om den lösningen kan funka för mig. Men samtidigt ska jag inte klaga på trettiofemman i det här läget, den funkade trots allt väldigt bra i en förtätad jättestad av Londons kaliber.

Annars var det riktigt kul att komma till London igen. Det är exakt tio år sedan jag var där senast. Måste också säga att av de stora städer jag gatufotograferat i under de senaste åren så ligger London i toppen på min lista. London är helt enkelt en fantastiskt kul stad för gatufoto, men också på många andra sätt såklart. De är en plats med massor att se och uppleva. 

Det är inte bara i Sverige som folk står likt förstenade statyer och stirrar ner i sina telefoner.

Det är väl ungefär så här man tänker sig att gamla Londonbor ser ut. 

Att åka till London utan att ta en bild i tunnelbanan är mer eller mindre omöjligt.

Fyra hårda snubbar på rad. Förresten - är inte den där sista filuren otäckt lik Fotosidans chefredaktör Magnus Fröderberg? Hmmmm...konstigt!

SE BILDEN: Palio di Siena - kanske världens mest spektakulära hästtävling

En sötaktig doft av hästurin och tobaksrök blandar sig i den varma luften. Jag står på torget Piazza del Campo mitt i den Italienska staden Siena och klockan är strax efter åtta på kvällen. Det är bara drygt en halvtimme sedan världens kanske mest spektakulära hästkapplöpning utspelade på platsen. Loppet kallas för Il Palio di Siena – eller rätt och slätt för Palio. 

Ett flera meter brett spår med hårt packad lera löper runt torget. Färska hovavtryck med skarpa kanter framträder tydligt i underlaget. Men hästarna är tillbaka i sina stall och istället blandas turister och firande Sienabor med stressade restaurangägare som släpar fram sina bord mitt på kapplöpningsbanan. Festen har redan börjat.
– Hästen är vacker, ryttaren är vacker! Ungefär så sjunger en grupp män samtidigt som de högtidligt viftar med stora färggranna flaggor. Några andra män slår rytmiskt på trummor som de bär på höften och tillsammans går männen sakta runt torget. Varv efter varv.

Två gånger varje sommar hålls denna intensiva festival som är väl värd att bevittna för den som vill se något annat av Italien än vingårdar, katedraler och badstränder. Det är en stolt tradition med anor ända tillbaka till medeltiden och Sienaborna deltar med liv och lust i festligheterna som varar drygt en vecka varje gång. Då bjuds det på uppvisningar, hästparader och utdragna middagar med mat, dryck och sång tills långt efter midnatt. Allt sker på gatorna och i gränderna som det så ofta gör i Italien. 

Festivalen skulle kunna beskrivas som en kamp mellan stadens 17 kvarter. Varje kvarter (contrada) har en egen häst, en egen ryttare och en egen flagga. Enligt några boende som jag pratar med finns historiskt sett en rivalitet mellan de olika contradorna som ibland har tagit sig våldsamma uttryck, men det ser jag inget av under mitt besök. Istället ser jag människor från olika contrador som glatt står och prata med varandra. Det är framförallt fest och glädje som genomsyrar staden.

Men Palio är mycket mer än festligheter och hästkapplöpning. Bakom kulisserna pågår köpslagningar och förhandlingar mellan de olika kvarteren. Till och med på startlinjen kan ryttarna förhandla med varandra om loppets utfall. Det är på sätt och vis ett fulspel.
– Många turister skulle nog bli lite besvikna om de visste vad Palio egentligen handlar om, säger en kvinna och ler brett. Hon bär sin kvartersflagga som en scarf runt halsen vilket många engagerade Sienabor gör.

När det gäller själva loppet så är det inte helt ofarligt. Både människor och hästar har gjort sig illa – ja, till och med dött. Ett år ramlade en häst rakt in i publikhavet med flera skadade som resultat. Samtidigt är säkerheten hög numera. Mängder med poliser och sjukvårdare finns på plats och som besökare märks det att säkerhetstänkandet är rigoröst. Trots detta är det dramatiskt när jag själv tittar på loppet. Några kvinnor svimmar och bärs snabbt ut på bår av tillskyndande sjukvårdspersonal.  

Det är därför viktigt att känna till sina begränsningar innan man ger sig i in på torget för att se kapplöpningen, får jag i förväg veta av en van besökare. När det väl sätter igång är du nämligen instängd tillsammans med tusentals andra. Banan sluter sig runt publiken och det går inte att lämna platsen vilket kan vara en skrämmande upplevelse för den som inte är förberedd. 

Samtidigt är det värt det eventuella obehaget när loppet väl har startat. Det är kort och intensivt. I 90 sekunder piskar ryttarna sina hästar runt det medeltida torget. Det knottrar sig på huden. Stämningen är hög, liksom ljudet från publiken. Och när det hela är över exploderar Siena i en fest som varar hela natten.

Nördfakta: Samtliga bilder är tagna med Fujifilm X100s.

SE BILDEN: Jag och Fujifilm X100S åkte till Italien...

Mitt i den Italienska provinsen Toscana ligger staden Siena. Känd för sitt läder och hästtävlingen Palio som hålls på stadens största torg två gånger varje sommar. Dit styrde jag kosan under min sista semestervecka och som sällskap hade jag en nyinköpt Fujifilm X100S.

För så är det - jag kunde helt enkelt inte motstå frestelsen utan beställde mig en Fujifilm X100S för knappt två veckor sedan. Passande nog damp den ner bara ett par dagar innan jag skulle resa iväg. Två extra batterier hann jag också med att få hem via postorder.  

Men det var inte ett helt lätt beslut kan jag lova. Ni som följer min blogg vet att jag köpte föregångaren när den kom ut men att jag efter bara några månader sålde av den i ren besvikelse. Allt för många skumma egenheter och en bristfällig AF fick mig helt enkelt att snabbt tappa fotoglädjen.

Samtidigt var kameran fantastiskt trevlig på många sätt. Det knivskarpa objektivet, den optiska sökaren, de superfina bildfilerna, den träffsäkra autovitbalansen och blixtens välmodererade ljus tillsammans med formatet och utseendet gjorde att kameran på många sätt spelade i en helt egen division jämfört med allt annat som fanns (och finns).  

Därför har jag inte kunnat låta bli att lockas av efterföljaren. Inte minst eftersom det hävdats att tillverkaren åtgärdat alla de där egenheterna som gjorde den ursprungliga X100 till en så omständlig kamera. Liksom att jag personligen verkligen har saknat en smidig digital snapshot- och gatufotokamera i lagom storlek.

Hur är då nya X100S? Tja, enligt min mening mer eller mindre som en helt annan kamera. De har verkligen lyckats åtgärda i stort sett alla de där otroligt frustrerande bristerna som X100 hade. Det kan jag säga utan att tveka efter en hel veckas intensivt fotograferande i alla tänkbara situationer.

Det första som märks är naturligtvis förbättringen av kamerans AF. Den är avsevärt rappare men framförallt mycket mera träffsäker och sätter skärpan mer eller mindre hela tiden vilket knappast X100 gjorde. Tillsammans med en kvickare uppstart är förmodligen detta de två saker som förändrat känslan i kameran allra mest. Nu känns den pålitlig och proffsig.

Men även gränssnittet för menyer och övrigt är rejält förbättrat. Dessutom har några knappar bytt plats och delvis fått andra funktioner. Man hamnar inte alls på samma sätt i ett förvirrat och frustrerande grävande bland ologiska menyer vilket lindrigt sagt är otroligt befriande. Det går snabbt att komma åt och ändra viktiga inställningar.

För det mesta använde jag kameran på klassiskt gatufotomanér. Alltså med hyperfokalavstånd och förinställd bländare och slutartid. Jag valde att jobba med bländare 5.6, en 500 dels sekund och skärpan satt på tre meter. Med en motsvarande 35 mm-optik blir det bra. Skärpedjupet täcker in lagom mycket och slutartiden är tillräckligt snabb för att frysa rörelser.

Enda skillnaden mot när jag plåtar analogt är att jag körde med auto-iso. På så sätt kan jag använda digitalkamerans styrka ihop med ett analogt tänk vilket jag tycker funkar extremt bra. Oavsett om man befinner sig i solsken eller skugga exponerar kameran för det mesta rätt.

Men jag tog också en del porträtt, detaljbilder och rena minnesbilder (läs semesterbilder). Då använde jag i regel full automatik. Och kameran sätter verkligen exponering, skärpa och allt annat så klockrent att det oftast är lönlöst att fibbla med manuella inställningar. 

Personligen tycker jag att förändringarna har gjort nya Fujifilm X100S till en kamera som nu fungerar helt superbt. Jag ser i ärlighetens namn inget behov av att använda någon annan digitalkamera. Den kommer att bli min vardagskamera, resekamera, och gatufotokamera framöver - tveklöst är det så. 

P.S. För att lugna eventuellt oroliga själar så betyder detta såklart inte att jag tänker sluta använda min Leica M6. Att plåta analogt är ett parallellt spår liksom...

Ett besök hos Corbijn på Fotografiska

I söndags var jag en repa på fotografiska för att kolla in Corbijn och de Lange. Det var löjligt mycket folk och för första gången fick jag stå i kö ända ut på planen för att komma in - vilket förmodligen var den långe holländarens förtjänst.

Det var kul att se Anton Corbijns porträtt igen. Han har alltid varit en av mina stora favoriter och förebilder. På sätt och vis har han inspirerat mig mycket i mitt eget fotograferande och då menar jag inte bara när det kommer till just porträtt, utan även andra slags bilder.

Tyvärr var de här porträtten inte lika lätta att fastna för som hans äldre kändisbilder. Det som slog mig var att när porträtt visar upp ganska okända människor måste fotografierna vara så mycket starkare i sig själva. Ett känt ansikte lyfter nästan alltid en bild.

Men, som vanligt när det gäller Corbijn är det omöjligt att inte bli imponerad. Några av porträtten var riktigt bra i mitt tycke. Jag blev dessutom sjukt sugen på att ta kvadratiska porträtt. 

Margaret M. de Lange har jag inte tittat på så mycket tidigare men jag gillar hennes stil. Det där ocensurerade, råa, utlämnande och ganska svarta tilltalar mig. Jag skulle vilja ta liknande bilder själv och kommer kanske att ge mig på ett sådant projekt förr eller senare. 

Däremot får jag nog hålla med en kvinnlig besökare som lite syrligt konstaterade ”att fotografera nakna kvinnor verkar vara hennes grej”. Jodå, det kan man lugnt säga. Personligen tyckte jag till och med att det blev lite för mycket av den varan.

I vissa bilder kändes det nakna inte helt befogat heller. Det blev mest som ett effektsökeri. De starkaste och bästa bilderna fanns heller inte bland hennes nakenbilder enligt min mening. 

Hursomhelst så var båda utställningarna riktigt bra och väl värda ett besök. 

P.S. Mina egna bilder i den här boggposten är tagna med min LX5 - återigen på gränsen av den klarar av. Därav de något ”spruckna” bilderna.