SE BILDEN: Stockholm = dåliga gatufoton

I flera år nu har jag regelbundet försökt gatufotografera i vår förtjusande huvudstad. Resultatet av mina ansträngningar kan beskrivas med ett enda ord: misslyckat. Hur mycket jag än försöker får jag liksom inte till det. Bilderna blir förutsägbara, mediokra och ospännande.

Felet ligger såklart allra mest hos mig själv. Jag har ingen riktig plan med mitt gatufotograferande i Stockholm. Här hemma i Karlskrona har jag ett projekt som jag håller på med, en tydlig idé och ett mål. Det inspirerar, motiverar och gör det lätt för mig att hålla fast vid den inslagna banan.

I Stockholm vet jag inte riktigt vad jag letar efter, eller vad det är jag vill säga. Det blir en ytlig jakt på lustiga situationer och sådant som bara råkar dyka upp. Utöver det försöker jag ta bilder som egentligen inte är jag. Gatufoton utanför min stil och vid sidan av det jag faktiskt är bra på.

Sedan finns det en sak till som nog inte alla kommer att hålla med mig om. Jag tycker Stockholm är svårjobbat ur ett gatufotoperspektiv. Detta säger jag utan att egentligen kunna förklara varför. Men det är något ogreppbart över alltsammans. Jag lyckas liksom inte bryta ut de där motiven som funkar på bild.

Självklart kan det bero på att jag är en småstadsbo som har vant mig vid hur det funkar i min lilla glesbefolkade hemstad. Liksom att jag är så fokuserad vid mitt pågående projekt att jag just nu har svårt finna riktig mening med något annat. Ja, kanske är det så. Hursomhelst så tänker jag fortsätta gatuplåta i Stockholm när jag är där. Det har nämligen blivit lite av en personlig utmaning att lyckas. Förr eller senare ska jag helt enkelt få till det.

Slutligen - om du är intresserad av gatufoto är du varmt välkommen till min sida på facebook: Joakim K E Johansson Street Photography

SE BILDEN: Så får du ditt analoga fotograferande att funka

Fler och fler fotograferar återigen analogt, det är nog ingen överdrift att påstå. För en del handlar det om en återgång till en välbekant teknik, för andra är det något nytt och obeprövat vilket inte minst märks i de diskussioner som uppstår i kölvattnen av detta ökande intresse.

Framförallt är det den sistnämnda gruppen som stöter på vissa problem. För oerfarna som är inkörda på den digitala tekniken är fallgroparna många. Inte minst hör man ofta talas om nyblivna analogfotografer som sitter och pustar framför gigantiska berg av oframkallade rullar som måste soppas och skannas in.

Men för att det analoga ska funka på ett smidigt sätt krävs delvis ett annat tänk, liksom struktur och rutiner. Att på det digitala viset ösa på med tusentals bilder är inte att rekommendera. Inte heller att vänta med framkallning och skanning allt för länge. Du kan inte låta din dator sköta jobbet medan du själv surplar i dig en kopp kaffe.

Själv framkallar jag därför i regel en film i taget, ibland två. När en rulle är färdigexponerad ser jag helt enkelt till att soppa den relativt omgående. Fördelarna med detta är många. Bland annat så tar det inte mer än en halvtimma ungefär, sedan har jag bra koll på hur färska vätskorna är varje gång jag behöver framkalla.

För att det ska gå så smidigt som möjligt förvarar jag alla nödvändiga prylar i en spann i badrummet. Jag använder också samma sorts film och kemikalier hela tiden för att vara inkörd på framkallningstider och annat. Allt för att jobbet ska gå snabbt och så mycket som möjligt på ren rutin.

För mig är det sedan viktigt att få negativen digitaliserade på direkten. Jag låter därför aldrig färdigframkallade filmer samlas på hög. Att skanna in de bästa bilderna från en rulle tar också en halvtimma i runda slängar. 

I genomsnitt förbrukar jag två filmrullar i månaden vilket förvisso kan vara ganska lite i mångas ögon. Det betyder i alla fall en arbetsinsats på lika många timmar vilket aldrig har känts jobbigt. Jag tror detta är ett av huvudskälen till varför jag har fått det analoga att fungera så bra.

Alltså:

Ös inte på med exponeringar på det digitala sättet

Samla inte exponerade filmer på hög

Framkalla så ofta som möjligt

Skanna in de bästa bilderna på direkten

Ha kemikalier och framkallningsprylar lättåtkomligt

Blanda helst inte olika typer av filmer och kemi

Bilderna i det här inlägget har inget direkt med texten att göra. De är tagna i måndags när jag var på avdelningsmöte i Stockholm och föreställer ett par av mina jobbkollegor - två härliga och begåvade skäggiga män :-) 

Jag tog bilderna som  en test av min Canon Canonet QL17 GIII som jag har tappat så många gånger att jag inte längre var säker på om kameran fungerade som den skulle. Men av resultatet att döma sitter skärpan där den ska och exponeringen är också korrekt. Tycker det ser fint ut för att vara taget på 1/60-dels sekund och bländare 2,8.

Glädjande nog kan jag alltså fortsätta använda denna suveräna lilla kamera.

EDIT: Efter att ha fått en del synpunkter bland kommentarerna vill jag förtydliga att det jag beskriver såklart är mitt sätt att se på saken. Det finns olika metoder och som vanligt gäller det att göra vad som funkar bäst för en själv.

SE BILDEN: Gatufoton med bokeh – inget för mig

Kalla mig gärna gammalmodig och mossig, men gatufoton med bokeh är något jag har väldigt svårt för. Tyvärr har detta otyg bara blivit vanligare och vanligare känns det som. Förmodligen på grund av moderna digitalkameror som snabbt klarar av att sätta fokus på rörliga motiv - och fega fotografer som använder tele.

Att köra med hyperfokal och långt skärpedjup har helt enkelt blivit omodernt för många. Men för mig handlar gatufoto om konsten att balansera motivets alla delar till en delikat och fungerande helhet. Det är en väldigt stor del av hela grejen och det långa skärpedjupet tillhör helt enkelt gatufototraditionen.

Att använda kort skärpedjup blir också en fuskmetod för att slippa ta hänsyn till bakgrunden, liksom en effekt som imponerar på många okunniga. I mina ögon är det inget annat än en genväg som vissa tar till för att slippa anstränga sig på riktig. Ungefär som att använda socker i sin matlagning.

Enda gången bokeh funkar är när det gäller gatufotoporträtt eller bilder tagna i svagt ljus – annars nej! Följande ska därför bli ett av mina dogmalöften framöver: ingen bokeh!

I fredags hivade jag upp min senaste gatufotoutställning på restaurangen Sjörök Spis & Bar här i Karlskrona. Visserligen inget stort och flashigt men ändå tolv bilder i en lokal som besöks av tusentals personer i veckan.

Jag var där idag för att ta bilden här ovanför och passade samtidigt på att prata med personalen. Glädjande nog hade många gäster uppskattat utställningen, gått fram och tittat och diskuterat innehållet. Att höra det triggade mig ordentligt.

Annars kan jag känna en ganska kraftig desperation ibland.En småstad erbjuder tyvärr väldigt få möjligheter för en gatufotograf. Framförallt finns inga likasinnade att träffa och diskutera med. Den yttre stimulansens som bara går att få bland andra människor saknas.

Men tack och lov finns ju fotosidan. Tur för mig.

SE BILDEN: Funkar Bresson som förebild ännu idag?

Så var det då dags att grotta in sig i ämnet Henri Cartier-Bresson igen. Denna nästan mytiska person och fotoikon som av många påstås vara gatufotografins fader. Inte bara för att han tog enastående bilder utan också för att han formulerade ett speciellt förhållningssätt till den ädla gatufotokonsten. 

Men hur står sig Bressons syn på gatufoto idag – och hur funkar hans typ av bilder jämfört med det som produceras i nuläget? Kan man säga att hans stil fortfarande känns modern, eller har tiden sprungit ifrån honom? Är Bresson helt enkelt en inaktuell förebild numera? 

Nej, det tycker inte den kinesiske gatufotografen Fan Ho som jag läste en intervju med nyligen. Visserligen tillhör knappast 75-årige Fan Ho de unga påläggskalvarna inom gatufotosfären, men han sa ändå en intressant sak; nämligen att Bresson i hans ögon fortfarande är samtida och relevant. 

Personligen kan jag inte annat än hålla med Fan Ho. Bresson känns fortfarande modern och hans förhållningssätt till gatufotografin fungerar ännu. Samtidigt upplever jag att mycket av det som Bresson och andra tidigare fotografer sa och förmedlade kring gatufotografin har glömts bort av många av oss som nu för tiden harvar omkring på gatorna.

Inte minst då den konstnärliga medvetenheten och känslan för finess som fanns hos Bresson. Det handlar om allt från att se i flera lager och att fånga det avgörande ögonblicket till tydliga och starka kompositioner. Alltså den där helheten som Bresson talade om när bildens viktiga beståndsdelar i ett mycket kort ögonblick faller på plats.  

I det här blogginlägget har jag valt ut tre av mina egna bilder där jag har inspirerats av Bresson. Det är svårt, för att inte säga mycket svårt att försöka gå i hans fotspår. Men det är samtidigt extremt lärorikt och roligt. Om man sedan lyckas eller inte är en annan femma.  

Den nionde mars öppnar för övrigt en stor retrospektiv utställning om Henri Carter-Bresson på Fotografiska i Stockholm. I samarbete med bildgruppen Magnum kommer närmre 300 bilder att visas upp. Enligt Fotografiska ska utställningen innehålla både hans mest välkända klassiker liksom ett antal tidigare aldrig visade verk.  

Slutligen - om du är intresserad av gatufoto är du varmt välkommen till min sida på facebook: Joakim K E Johansson Street Photography

Min första kamera gjorde mamma förbannad

Jag kommer aldrig att glömma när jag köpte min första egna kamera. Jag var 15 år och hade jobbat en hel sommar på ett tryckeri strax utanför stan. När lönen ramlade in på kontot gick jag till en av fotohandlarna i centrum och köpte mig en liten pocketkamera. Den gick på en femhundring ungefär, om jag inte minns helt fel.  

Glad i hågen åkte jag hem och visade kameran för min mamma. Resultatet blev att jag fick mig en rejäl utskällning. Hon kunde över huvud taget inte förstå att jag hade lagt så mycket på en kamera. Vad skulle jag med en sådan till? I min mammas ögon var det slöseri. Jag borde ha köpt något vettigare för mina pengar.

Tja, på den vägen är det. Jag kan ärligt säga att mina föräldrar nog aldrig riktigt har förstått mitt fotointresse och var det kommer ifrån. Men jag var redan fast och gav inte upp. Ett par år senare fick jag tillfälligt jobb som museifotograf, sedan en kort praktik på länets största lokaltidning. Efter det gjorde jag lumpen som fotograf i flottan. 

Sedan rullade det på. Jag frilansade fram och tillbaka och hade även några anställningar som fotograf, fast jag blev aldrig fotograf fullt ut. Istället utbildade jag mig i journalistik och kommunikationsvetenskap och idag jobbar jag som flera av er vet med kommunikation. 

Ibland undrar jag vad som hade hänt om mina föräldrar istället hade varit uppmuntrande och intresserade av mitt fotograferande? Samtidigt är det inget att grubbla över. Det är som det är och jag plåtar fortfarande för fullt - engagemanget är minst lika starkt idag. 

Till mina föräldrars försvar ska jag också säga att den där Leican som jag köpte i höstas på sätt och vis var en 40-årspresent från mamma och pappa. De gav mig pengarna till kameran. Så något har de förstått i alla fall.

Just nu är jag inne i en fas där jag jobbar med gatuporträtt. Jag har bestämt mig för att lägga så mycket fokus som möjligt på det framöver. Vanliga gatufotobilder har jag redan ganska många av och det blir säker ännu fler innan jag är färdigfotograferad i slutet av det här året. Gatuporträtt saknar jag däremot och det är något som jag känner behövs för att projektet ska bli riktigt bra i slutändan. 

Det svåra med gatuporträtt är enligt min mening att på kort tid upparbeta kontakten med de man fotograferar så bilderna får den där äktheten och närheten som är så viktig i sammanhanget. Jag är inte riktigt hemma när det gäller det ännu, men pusselbitarna håller på att falla på plats. Den senaste tiden har jag börjat förstå hur det hela ska angripas. 

Så ett filmtips. Jag hittade förlagan till Bruce Gilden. En småstadsfotograf vid namn Mark Cohen som bland annat körde närgångna bilder med blixt. Inledningen på filmen är hur konstig som helst, men efter ett par minuter blir det bra.

Här finns en film på tyska också.