Varför är det så svårt att välja ut sina bästa bilder?

Den här bilden är nog en av de bästa som jag har tagit under de senaste åren enligt mig själv.  Ett enkelt och avskalat porträtt som har både innehåll, komposition och känsla. 

Med jämna mellanrum får jag för mig att jag ska sätta ihop en portfolio av något slag. Då snackar jag inte i första hand om en portfolio på webben - utan antingen en bildmapp med riktigt fina printar, eller varför inte en snygg bok.

Men varje gång jag funderar på saken så kör jag mer eller mindre fast omedelbart. Jag klarar helt enkelt inte av att välja ut mina bästa bilder. Foton som jag ena dagen tycker är helgjutna känns trista och förutsägbara nästa dag. Så av ren frustration ger jag alltid upp inom ett par dagar.

Ibland önskar jag att jag hade en personlig redaktör av något slag som kunde hjälpa mig att gå igenom mina bilder och sätta ihop en riktigt bra portfolio. En person som kunde hitta en linje bland alla dessa motiv och se på saken med friska och oförstörda ögon. Det hade varit förbaskat kul.

Varför ska man då ha en portfolio, kanske någon undrar. Tja, det är såklart ingen nödvändighet. Men jag tror det kan vara väldigt vettigt för ens egen del som fotograf. Det handlar nog om att sammanställa sin fotografiska gärning och om att få en slags överblick över sitt eget fotograferande.

Samtidigt kan en portfolio säkert vara bra om man vill analysera och utvärdera sin personliga fotografiska stil. För den borde rimligen framträda ganska tydligt i en portfolio. Hur som helst, i denna bloggpost har jag sammanställt en liten miniportfolio. Fast i morgon har jag säkert redan ändrat mig…

Ännu ett porträtt som jag verkligen gillar. Återigen på grund av enkelheten och direktheten.

Den här bilden återkommer jag ofta till. Förmodligen är det bildens öppna och poetiska anslag som gör att jag gillar den.

Jag märker att det blir många bilder på människor. Så där finns uppenbarligen något som ständigt återkommer. 

Fråga mig inte vad det är som jag gillar med den här bilden - jag har nämligen inget riktig bra svar. Men jag gillar den.

Den här bilden uppskattar jag på grund av komplexiteten i kompositionen och för att det händer flera saker samtidigt.

Ett av mina gatufotoporträtt. Jag är nöjd med nästan alla. Men här tyckte jag att jag hittade något i kvinnans hår som går igen i klottret.

Ännu ett gatufotoporträtt. En modern version av fiskaregubben - eller något sådant. 

Glad tant med motsträvig hund. Två skäl till varför jag väljer den här bilden. 

En bild som jag tycker har humor. Därför gillar jag den.

En lite bisarr bild på något sätt. Kanske borde den inte få vara med. Men just den här gången får den vara med.  

Avslutningsvis ännu ett enkelt porträtt.

Tja, vad säger man? Är detta några av mina bästa bilder? När jag tittar på dom nu så tvekar jag redan. Men när jag sammanställde bilderna så upptäckte jag i alla fall några intressanta saker. Bland annat att jag framförallt tycks gilla mina porträtt och mina gatufotobilder - och då speciellt de som är tagna rakt på och som är relativt enkelt uppbyggda. Men jag märkte också att jag föredrog mina analoga svartvita bilder!

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. För det kan egentligen bara bero på att jag är inne i en sådan fas just nu. Eller också finns det något där som är viktigt för mig. 

Fan - nu har jag verkligen ställt till det för mig själv...

Ny framkallningsdosa - ändå gick det åt...

Här kommer ett videoinlägg i bloggen. Jag tänkte det kunde vara kul att testa.

För er som spanar in filmen ovan kan jag säga att jag klantade mig en del och gjorde värsta nybörjarmisstaget när jag skulle förväta filmen. Jag ÖPPNADE DOSAN!!!!!!!!!!!

Ja, ni läste rätt. Av någon helt oförklarlig anledning skruvade jag av locket och öppnade dosan. I samma ögonblick som jag såg spiralen hörde jag ett skrik inombords som sa ungefär: NEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!! 

Ja, vad säger man. Kanske hade jag fått solsting, vad vet jag. Här under kan ni i alla fall se några bilder från rullen. Man kan tydlig se att filmen är ljusskadad. Men det gör faktiskt inte så mycket. Faktum är att det nästan tillför något.

Den här gången var oturen helt enkelt på min sida, så att säga... 

Som ni kan se har jag kört med råkant också. Det känns skönt. För övrigt är det T-MAX 400 exponerad enligt ISO 300, framkallad 8 minuter och 45 sekunder i D 76 1+1. 

Min Parisbok har kommit - Blurb levererar

Det gick mycket snabbare än vad jag trodde att få fotoboken från Blurb. Jag beställde den förra tisdagen och idag levererades den med budbil och allting. Åtta dagar tog det alltså att få boken tryckt och skeppad från amerikat.  

Jag har aldrig gjort en fotobok tidigare och har därför varit lite lagom förväntansfull. Och jag måste säga att boken blev mycket, mycket bra i mina ögon. Bilderna blev väldigt snygga helt enkelt och det vara bara några ytterst små detaljer som inte var 100 procent.

Faktum är att jag blev lite taggad av detta och jag ska nog försöka göra fler fotoböcker framöver. Dels är det väldigt kul att se sina bilder i tryck och inte bara på dataskärmen, sedan är det ju faktiskt så att det inte är helt fel att ha sina bilder på papper som en rent fysisk backup.

En reflektion som man alltid gör i sådana här sammanhang är också hur förlåtande printar och tryckta bilder är. Därför borde kanske dom som har som hobby att fingranska sina bilder på dataskärmen i 500 procents förstoring, för att sedan hamna i slutsatsen att deras nya kamera är värdelös, testa att göra en fotobok. Det hade nog varit nyttigt.   
 

Slutligen. Inte bara är samtliga bilder i boken tagna med Fujifilm X100, filmen ovan är dessutom gjord med kameran. Inte dåligt, eller hur! ;-)

Hur mycket oskärpa är okej - och HBC:s tunna svarta linje

Hur mycket oskärpa av olika slag klarar en bild av innan den anses vara för dålig? Ja, det funderar jag på just nu medan jag tittar igenom lite inskannade bilder som jag tog i våras med min analoga Canonet QL17.

Med en kamera som enbart har manuell fokus och bara en 1/500-dels sekund som snabbaste slutartid så har det ärligt talat blivit en hel del bilder som är på gränsen. Antingen har jag inte lyckats sätta skärpan där jag ville, eller också har jag och/eller motivet rört på sig och orsakat rörelseoskärpa.

Exempel på detta är de två första bilderna i denna bloggpost som jag inte har visat upp tidigare eftersom jag från början tyckte att de var alldeles för dåliga. Men så spanade jag in fotoutställningen på Moderna museet i förra veckan och blev återigen påmind om att många kända bilder faktiskt är förvånansvärt oskarpa.

Frågan som uppstår är då om man inte är lite för hård mot sig själv ibland och kasserar bilder som faktiskt har både innehåll, komposition och känsla bara för att man stirrar sig blind på det tekniska. Jag tror tyvärr att det kan vara så.

En annan sak som jag också funderar på är det där med att spara den svarta kanten från negativet runt en bild för att visa att den inte är beskuren. Det påstås att det var Henri Cartier-Bresson som på allvar började göra så för att hans bilder inte skulle kunna beskäras i tryck utan att det blev tydligt. Han använde det som ett slags äkthetsbevis helt enkelt. 

Personligen har jag inget emot att beskära mina bilder, men jag sympatiserar ändå med Henri Cartier-Bressons tankar om att en bild sällan blir bättre av att beskäras. Är bilden dålig från början så är det helt enkelt en dålig bild och då hjälper det inte att beskära den i efterhand. Och som ni märker har jag anammat det tänket i det här blogginlägget. Samtliga bilder är obeskurna. 

P.S. När jag gick igenom mina inskannade bilder blev jag ruskigt sugen på att fota analogt med min Canonet igen. Så min X100 får nog vila sig ett litet tag framöver…

Småstadsbon på storstadsbesök – Ellens, Moderna, mm

Senaste ungdomsmodet i Stockholm. Det har inte kommit till Karlskrona ännu.

Igår tog jag mig friheten att helt oannonserad besöka Ellensgänget och deras säsongsavslutning. Det var inte utan att jag kände en viss nervositet när jag klev in genom dörren till det berömda ”Tårtankaféet” på Hornsgatans puckel. Skulle de känna igen mig? Och var det oförskämt av mig att bara dyka upp utan förvarning?

Fast det gick såklart bra. Visserligen var de nästan färdigfikade när jag kom, men det var kul att träffa några fotosidanmedlemmar i verkligheten även om det bara var för en kort stund. Och så fick jag möjligheten att klämma lite på Bengts välkända Leica M4.

Eftersom jag är kvar i den kongliga Hufvudstaden tills på söndag så ska jag nog försöka hinna med vernissaget på Galleri Kontrast nu på lördag. Då kanske man får chansen att träffa några fler ”kändisar” från fotosidan.

Eftersom jag var så förvirrad glömde jag bort att ta några bilder inne på kaféet. Men jag klämde i alla fall av den här bilden på Bengt innan vi skildes åt.

Idag tog jag en vända till Moderna. Intressant att se deras omtalade fotoutställning. Många av bilderna har jag visserligen sett tidigare, men det är alltid kul att nagelfara giganternas bilder för att kontrollera korn, skärpa, exponering, och så vidare.

Jag tycker det är spännande att se hur en del av de mest kända bilderna rent tekniskt skulle kunna betecknas som misslyckade, men ändå anses de vara mästerverk. Något som beror på att innehållet är bildernas styrka och överordnat det tekniska.

Därför blir det så konstigt ibland när fenomenala kameror döms ut för ”brister” som någon upptäckt när de analyserat bildfilerna i 500 procent på sin datorskärm. Bilder tagna på tegelväggar och färgkort. Det blir på något sätt så långt ifrån vad jag personligen anser vara fotografi som man bara kan komma.

Annars var det roligaste med besöket att jag stötte på ett skumt gäng som höll på med någon slags bisarr gymnastik i ett av utställningsrummen. Varför de höll till just där begriper jag faktiskt inte. Men det är mycket en lantis som jag inte förstår när jag är i storstan. Jag fick i alla fall möjligheten att knäppa av några bilder – och det var ju kul.  

När jag kom in i ett av utställningsrummen var detta synen som mötte mig.

Jag misstänker att det handlar om någon slag aseatisk gympa. Alltså obegripligt för en Karlskronabo.

De såg visserligen väldigt glada och trevliga ut, men alla vet ju att glada personer som gör konstiga saker verkligen är något man bör se upp med.

Självklart behöver de välkända konstverken utanför Moderna rengöras ibland. Något den här kvinnan uppenbarligen sköter.

Slutligen en bonusbild. Kocken som tar sig en rökpaus.

Tillägg 1: Bilderna i detta blogginlägg är fixade på min bärbara dator. Så kontraster och liknande kan vara lite sisådär.

Tillägg 2: Nu blir det öl...