SE BILDEN: När andra kritiserar det man skriver

Att blogga är en inspirerande och rolig grej att hålla på med. Inte minst är det trevligt med responsen från alla som läser och engagerar sig. För det mesta är det positiva ord bland kommentarerna, men ibland dyker det upp en del kritik också.

Personligen tycker jag att det ingår i spelets regler. Placerar man sig själv i offentlighetens strålkastare får man acceptera att alla inte håller med om ens egna åsikter. Framförallt inte när man själv är en person som gillar att dra på växlarna och komma med tydiga ställningstaganden.

Alltså får exempelvis jag själv tåla att vissa blir förgrymmade på mig. Som man ropar får man svar, finns det ju ett gammalt uttryck som heter och det ligger en hel del sanning i det. Samtidigt får även den som läser ta ett visst ansvar över sina reaktioner, anser jag. Tar man åt sig och blir förbannad är det inte helt givet att det är texten det är fel på.

Nåväl, det är aldrig dumt med eftertanke och en gnutta självkritik (även om Ernst Billgren tydligen har sagt att man ska vara försiktig med det). Och det jag själv tänker bli bättre på är att vara tydligare med vem jag riktar mig mot i mina bloggposter, liksom ännu oftare påpeka att det jag torgför är mina egna högst personliga åsikter och reflektioner - inget annat.   

Nåväl, jag gör ett snabbt byte av ämne. Efter en konversation med Magnus Fröderberg blev jag sugen på att köra gatufoto med blixt här i stan. Eftersom jag först bara ville prova konceptet gjorde jag det så enkelt som möjligt för mig och monterade blixten på min Canonet. Bilderna är de ni ser i det här inlägget. 

Jag kan rakt av erkänna att detta över huvud taget inte är några höjdare. Det lär krävas en hel del övning och testande innan det förhoppningsvis blir något bra av detta. Men det kan i alla fall vara världens första bilder à la Bruce Gilden style – i Karlskrona. 

Nu är tanken att plocka ihop en blixt och en radiosändare som funkar med min Leica M6. För en sak insåg jag ganska snabbt. Den här sortens fotograferande gör sig nog bättre med vidvinkel och inte med en 40 mm-glugg som den på min Canonet.  Sedan insåg jag en grej till, det är sjukt kul att gatufota med blixt - och sjukt svårt.

SE BILDEN: Stockholm = dåliga gatufoton

I flera år nu har jag regelbundet försökt gatufotografera i vår förtjusande huvudstad. Resultatet av mina ansträngningar kan beskrivas med ett enda ord: misslyckat. Hur mycket jag än försöker får jag liksom inte till det. Bilderna blir förutsägbara, mediokra och ospännande.

Felet ligger såklart allra mest hos mig själv. Jag har ingen riktig plan med mitt gatufotograferande i Stockholm. Här hemma i Karlskrona har jag ett projekt som jag håller på med, en tydlig idé och ett mål. Det inspirerar, motiverar och gör det lätt för mig att hålla fast vid den inslagna banan.

I Stockholm vet jag inte riktigt vad jag letar efter, eller vad det är jag vill säga. Det blir en ytlig jakt på lustiga situationer och sådant som bara råkar dyka upp. Utöver det försöker jag ta bilder som egentligen inte är jag. Gatufoton utanför min stil och vid sidan av det jag faktiskt är bra på.

Sedan finns det en sak till som nog inte alla kommer att hålla med mig om. Jag tycker Stockholm är svårjobbat ur ett gatufotoperspektiv. Detta säger jag utan att egentligen kunna förklara varför. Men det är något ogreppbart över alltsammans. Jag lyckas liksom inte bryta ut de där motiven som funkar på bild.

Självklart kan det bero på att jag är en småstadsbo som har vant mig vid hur det funkar i min lilla glesbefolkade hemstad. Liksom att jag är så fokuserad vid mitt pågående projekt att jag just nu har svårt finna riktig mening med något annat. Ja, kanske är det så. Hursomhelst så tänker jag fortsätta gatuplåta i Stockholm när jag är där. Det har nämligen blivit lite av en personlig utmaning att lyckas. Förr eller senare ska jag helt enkelt få till det.

Slutligen - om du är intresserad av gatufoto är du varmt välkommen till min sida på facebook: Joakim K E Johansson Street Photography

SE BILDEN: Gatufoton med bokeh – inget för mig

Kalla mig gärna gammalmodig och mossig, men gatufoton med bokeh är något jag har väldigt svårt för. Tyvärr har detta otyg bara blivit vanligare och vanligare känns det som. Förmodligen på grund av moderna digitalkameror som snabbt klarar av att sätta fokus på rörliga motiv - och fega fotografer som använder tele.

Att köra med hyperfokal och långt skärpedjup har helt enkelt blivit omodernt för många. Men för mig handlar gatufoto om konsten att balansera motivets alla delar till en delikat och fungerande helhet. Det är en väldigt stor del av hela grejen och det långa skärpedjupet tillhör helt enkelt gatufototraditionen.

Att använda kort skärpedjup blir också en fuskmetod för att slippa ta hänsyn till bakgrunden, liksom en effekt som imponerar på många okunniga. I mina ögon är det inget annat än en genväg som vissa tar till för att slippa anstränga sig på riktig. Ungefär som att använda socker i sin matlagning.

Enda gången bokeh funkar är när det gäller gatufotoporträtt eller bilder tagna i svagt ljus – annars nej! Följande ska därför bli ett av mina dogmalöften framöver: ingen bokeh!

I fredags hivade jag upp min senaste gatufotoutställning på restaurangen Sjörök Spis & Bar här i Karlskrona. Visserligen inget stort och flashigt men ändå tolv bilder i en lokal som besöks av tusentals personer i veckan.

Jag var där idag för att ta bilden här ovanför och passade samtidigt på att prata med personalen. Glädjande nog hade många gäster uppskattat utställningen, gått fram och tittat och diskuterat innehållet. Att höra det triggade mig ordentligt.

Annars kan jag känna en ganska kraftig desperation ibland.En småstad erbjuder tyvärr väldigt få möjligheter för en gatufotograf. Framförallt finns inga likasinnade att träffa och diskutera med. Den yttre stimulansens som bara går att få bland andra människor saknas.

Men tack och lov finns ju fotosidan. Tur för mig.

SE BILDEN: Funkar Bresson som förebild ännu idag?

Så var det då dags att grotta in sig i ämnet Henri Cartier-Bresson igen. Denna nästan mytiska person och fotoikon som av många påstås vara gatufotografins fader. Inte bara för att han tog enastående bilder utan också för att han formulerade ett speciellt förhållningssätt till den ädla gatufotokonsten. 

Men hur står sig Bressons syn på gatufoto idag – och hur funkar hans typ av bilder jämfört med det som produceras i nuläget? Kan man säga att hans stil fortfarande känns modern, eller har tiden sprungit ifrån honom? Är Bresson helt enkelt en inaktuell förebild numera? 

Nej, det tycker inte den kinesiske gatufotografen Fan Ho som jag läste en intervju med nyligen. Visserligen tillhör knappast 75-årige Fan Ho de unga påläggskalvarna inom gatufotosfären, men han sa ändå en intressant sak; nämligen att Bresson i hans ögon fortfarande är samtida och relevant. 

Personligen kan jag inte annat än hålla med Fan Ho. Bresson känns fortfarande modern och hans förhållningssätt till gatufotografin fungerar ännu. Samtidigt upplever jag att mycket av det som Bresson och andra tidigare fotografer sa och förmedlade kring gatufotografin har glömts bort av många av oss som nu för tiden harvar omkring på gatorna.

Inte minst då den konstnärliga medvetenheten och känslan för finess som fanns hos Bresson. Det handlar om allt från att se i flera lager och att fånga det avgörande ögonblicket till tydliga och starka kompositioner. Alltså den där helheten som Bresson talade om när bildens viktiga beståndsdelar i ett mycket kort ögonblick faller på plats.  

I det här blogginlägget har jag valt ut tre av mina egna bilder där jag har inspirerats av Bresson. Det är svårt, för att inte säga mycket svårt att försöka gå i hans fotspår. Men det är samtidigt extremt lärorikt och roligt. Om man sedan lyckas eller inte är en annan femma.  

Den nionde mars öppnar för övrigt en stor retrospektiv utställning om Henri Carter-Bresson på Fotografiska i Stockholm. I samarbete med bildgruppen Magnum kommer närmre 300 bilder att visas upp. Enligt Fotografiska ska utställningen innehålla både hans mest välkända klassiker liksom ett antal tidigare aldrig visade verk.  

Slutligen - om du är intresserad av gatufoto är du varmt välkommen till min sida på facebook: Joakim K E Johansson Street Photography

Ibland är jag riktigt avis på Eric Kim

Vad ska man säga om fenomenet Eric Kim egentligen? Snubben som enligt egen utsaga inte ens har något riktigt jobb men som konstant flänger runt till väldens häftigaste storstäder för att gatuplåta och hålla föredrag i ämnet. Detta medan jag själv runkar de vindpinade gatorna här i Kallekrona. 

Nä, jag är inte bitter - bara sådär lite lagom avundsjuk. Jag menar, det är inget fel med att vara statlig museitjänsteman och hobbyfotograf. Men ni fattar grejen va? Att killen dessutom får kameror av Leica, blir inbjuden till samarbeten med Magnum och i största allmänhet överöses med prylar och spännande erbjudanden gör ju inte saken bättre precis. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras. Han verkar vara en munter typ med ett äkta engagemang. Dessutom tycks han ha en ärlig vilja att dela med sig av sina kunskaper och sprida detta med gatufoto till så många som möjligt. Och det tycker jag är riktig bra av honom.

Fast det jag undrar är när min break ska komma? Jag har ju också en Leica nu. Och en blogg. Så nu får det fan ta och hända något på riktigt liksom. Är det någon på Leica som läser detta? Eller på Magnum? Hallå!

Annars går det riktigt bra med mitt gatufotograferande just nu. Ja, i alla fall på så sätt att jag är ute flera gånger i veckan med min kamera och gnetar. Sedan betyder inte det per automatik att det blir en massa bra bilder tyvärr (om det vore så enkelt), men det är ändå skönt att hålla igång och känna att man har ångan uppe trots årstiden. 

Förresten - kommer ni håg den där missade bilden som jag gnällde över här i bloggen för ett tag sedan? Jag lyckades ju få till ett par skott till när jag hade bytt rulle och en av dessa bilder kan ni se här under. Men, som jag misstänkte gick det bästa ögonblicket förlorat.

Nåväl, gott nytt år på er!

Slutligen en liten länk för alla gatufotonördar: en liten länk!