SE BILDEN: Nöjd lämnar jag Paris

Att få till bra gatufoton handlar mycket om tillfälligheter. Ja, tur för att säga det rakt ut. Du kan vara supermotiverad och lägga ner en hel del tid men ändå inte få till en enda bild som du är riktigt nöjd med. Samtidigt gäller även motsatsen. Du kan vara ganska avslagen men ändå lyckas sätta ett gäng hyggliga eller till och med väldigt bra bilder.

Ungefär så kände jag under min och Magnus Fröderbergs resa till Paris nu i dagarna. Vi hade som vanligt kul och Paris är ju alltid Paris, men jag tog betydligt färre bilder än vanligt och kände aldrig att jag på riktigt kom in i gatufotoflowet. Ändå blev det en bra bildskörd enligt mitt eget tycke. Något som gör att gatufotoresan känns lyckad trots bristande fotomotivation. Framförallt gillar jag en bild med turister vid Eiffeltornet. 

Nu sitter jag på tåget till Amsterdam där jag ska träffa en gammal barndomskompis som flygit ner från Stockholm. Han är inte fotograf så det lär mer bli vanligt turistande. Men självklart kommer kameran att få följa med ut på stan och förhoppnings kan jag få till några hyggliga gatufoton även där. 

Några ord om Paris. Jag hade glömt hur mycket folk röker i denna stad. Till skillnad från i Sverige där rökning ses som något osunt och inte särskilt eftersträvansvärt verkar rökning i Frankrike fortfarande vara förknippat med någon form av stil och elegans. 

Det är också mycket mer avgaser i luften än exempelvis i Stockholm. Jag tyckte rent av att det blev besvärande periodvis (kanske för att jag är allergiker). Speciellt den där mixen av diesel- och bensinavgaser tillsammans med tobaksröken som driver omkring på trottoarerna i stora sjok.   

Läs förresten gärna Magnus blogginlägg från Paris. När jag skriver det här har han fortfarande några timmar kvar innan han ska flyga hem till Stockholm. Och om jag känner honom rätt hänger han väl bland höghusen i La Défense. Själv kliver jag av i Amsterdam om 40 minuter nu. 

SE BILDEN: Att möta våren med gatufoto i Paris

Det är utan tvekan något speciellt med Paris för oss gatufotografer. Det var ju här genren på sätt och vis uppstod när Henri Cartier-Bresson dansade omkring på boulevarderna och plåtade med sin lilla Leica. Men det var också i Paris som exempelvis Christer Strömholm tog några av sina mest kända bilder.

Just nu är jag och Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg här för att under tre dagar fullständig frossa i gatufotograferande. För min egen del är det första gången sedan i höstas som jag ägnar mig åt denna ädla konst - så det är både ringrostigt och med ett inte helt intrimmat avtryckarfinger som jag harvar gatorna fram. Men det är skönt med en kickstart så man kommer igång ordentligt. 

Förra gången jag var i Paris var 2011 och jag hade precis köpt den första versionen av Fujifilms X100 som var ganska nysläppt då. Sedan dess har jag graderat upp mig och på den här resan är fotoväskan packad med en Fujifilm X-pro2 och en handfull med olika gluggar. Men trots möjligheten att variera mig faller jag ändå ofta tillbaka till objektivet som motsvarar 35 mm i fullformat. Alltså samma som på X100. 

Paris är för övrigt en stad full av turister, vilket har sina klara för- och nackdelar. Visserligen går det att få till bra bilder även på turister och deras ibland ganska märkliga beteenden, men någonstans så vill man kanske hitta det mer genuina livet också. Vi får se om vi lyckas med det också under de här dagarna. 

SE BILDEN: Att fotografera är att mötas

Ibland brukar jag säga till personer som inte är så insatta i det här med foto att en kamera är som en magisk nyckel. Den kan öppna upp dörrar till platser, sammanhang och människor på ett sätt som inte alls är lika självklart annars. Det har jag varit med om många gånger.  

Så fungerar det för mig när jag just nu går omkring här i Akalla och fotograferar. När jag kommer med kameran har jag alltid en ursäkt för att prata med människor och vara nyfiken utan att det verkar särskilt onormalt eller konstigt. Jag får en glimt in i deras värld vilket är både intressant och lärorikt, men också rörande i vissa fall.

Det händer också att en del själva tar kontakt och börjar prata när jag står och fotograferar. Så var det med kvinnan ovanför som heter Irina. Hon berättade att hon bor i huset som syns bakom henne. Hon flyttade från Sovjetunionen till Sverige för 51 år sedan för att gifta sig med en man från Dalarna. Han betydde väldigt mycket för henne och paret bodde i många år i ett fint hus i Spånga. Men när hennes man dog blev hon tvungen att sälja huset och flytta till en lägenhet i Akalla.

Det äldre paret stod och vilade sig i det bleka vårljuset när jag fick syn på dem och sa hej! Vi pratade en stund och det visade sig att de hade flyttat till Sverige från Finland för många år sedan. Nu bodde de i Husby. Det är viktigt att vara ute och röra på sig varje dag, annars blir man stel i kroppen, sa kvinnan med tydlig finsk brytning. Sedan började paret sin långsamma vandring upp för backen från Akalla till Husby. 

Killarna var innerligt trötta på grillad korv, fick jag veta. Därför låg det bananer på grillen istället. Alla tre bodde inne i stan och hade spenderat helgen på ett scoutläger i Akalla/Husby tillsammans med ett gäng andra ungdomar. De tyckte att utsikten över Järvafältet var väldigt fin och att helgen hade varit kul.   

SE BILDEN: Måste ett fotoprojekt ha en tydlig berättelse?

När jag en gång i tiden pluggade till journalist fick jag lära mig en mycket viktig läxa. Nämligen hur avgörande det är att i förväg veta vad det är som ska berättas innan man samlar på sig en massa information. För om du inte vet det lär du för det första inte ha en aning om vad du letar efter. Och för det andra så kommer du med största sannolikhet att samla på dig fel information som du sedan får sitta och försöka vaska fram något vettigt ifrån - vilket nästan aldrig blir bra. 

Det låter säkert självklart men kan vara väldigt lätt att missa. Trots denna lärdom i bagaget tänker jag att när det gäller just fotoprojekt så måste det kanske inte vara lika viktigt att i förväg veta vad man vill berätta. Kanske funkar det faktiskt att bara ge sig ut och samla på sig en massa information i form av bilder och sedan i efterhand se om där finns något intressant.

Däremot tror jag att det behövs en avgränsning. I alla fall är det så jag just nu jobbar med mitt eget fotoprojekt. Jag vet inte vad det är jag egentligen vill berätta eller tala om, däremot har jag avgränsat mitt fotograferande till Akalla där jag bor. Och där går jag nu omkring på helgerna och samlar på mig bilder så mycket jag kan. 

Möjligen skulle jag kunna säga att jag kan se en vag idé framför mig när jag blundar riktigt hårt. Eller kanske mer en känsla. Att bilderna ska upplevas som lite mystiska, på något sätt. Som om en person utifrån betraktar och undersöker en främmande miljö. Vilket också är helt sant. 

SE BILDEN: Kvinnorna blir min räddning

När jag flyttade till Akalla för drygt ett år sedan upptäckte jag en oväntad sak. Nämligen att det i området bor ovanligt många äldre kvinnor som konstant verkar vara ute och rasta sina hundar. Varje gång jag tog mig en promenad stötte jag på någon eller några av dessa hundtanter med sina husdjur i släp. Eller det var i alla fall så det kändes.  

Men det gjorde verkligen inget. Istället upplevde jag det som både trevligt och tryggt att se kvinnorna stå lite överallt och prata med sina väninnor medan deras hundar gläfsade på varandra. Efterhand fick jag veta att flera av dem hade flyttat till Akalla när området precis var nybyggt på 70-talet. Några verkade till och med ha känt varandra sedan dess. 

Detta faktum har jag nu försökt att dra nytta av i mitt pågående fotoprojekt. Ni som läser min blogg vet ju att jag har som mål att ta uppställda porträtt på människor som jag möter. Ett självpåtaget uppdrag som i ärlighetens namn genererar lätt ångest. För jag inser såklart att det kan bli ganska svårt. 

Ett par viktiga saker har jag dock lärt mig här i livet när det kommer till att ge sig i kast med något utmanande. För det första: dela upp alltsammans i små bitar som känns genomförbara. För det andra: identifiera vad som trots allt verkar lättast och börja där. Och det är här hundtanterna kommer in i bilden. 

Jag har nämligen insett att dessa personer är de allra enklaste att börja med. De är tillgängliga och lätta att få kontakt med. Så med deras hjälp tänker jag komma igång med att ta uppställda porträtt. Därefter är planen att sakta och steg för steg närma mig andra människor som bor här i Akalla. 

Men precis som jag skrev i ett tidigare inlägg så vet jag inte om det är just så här som slutresultatet sedan kommer att se ut. Det kan bli ett helt annat uttryck, format, och så vidare. Men jag tror att ju mer jag fotograferar så lär det som känns bäst antagligen växa fram av sig självt. De här bilderna ser jag som mest de första stapplande stegen på vägen.  

Förresten, kanske kan hundtanterna bli ett eget litet miniprojekt. Vem vet!