SE BILDEN: Nu lägger jag ner mina sociala medier

Det här blogginlägget kommer jag inte att kunna dela på Facebook som jag ofta gör. Mitt konto är nämligen inaktiverat sedan igår. Samma sak med Instagram och Flickr. Det förstnämnda har jag tagit bort och det sistnämnda har jag gjort så osynligt som det bara går. Dessutom har jag avinstallerat apparna från min telefon. 

Det hela är ett experiment. Jag vill se hur det känns att stänga av det ständiga flödet av information som strömmar emot mig via sociala medier. De eviga notifieringarna, plingandet, vibrerandet. Allt det där som stjäl så mycket fokus och som tar sådan tid i anspråk. Samtidigt som jag inte riktigt kan se nyttan med att ständigt bli påmind om omvärldens förehavanden. 

Men det finns också ett annat skäl. Jag tvivlar nämligen starkt på att sociala medier har någon positiv inverkan på mitt fotograferande. Tvärtom så tror jag att de gör mig sämre. Det blir en hets och en stress som är dålig för mitt eget skapande. För mycket jämförande och för många bilder som slängs upp utan att egentligen hålla måttet.

Tanken är att detta nu ska frigöra tid och göra det lättare för mig att fokusera på rätt saker. Resultatet hoppas jag ska bli mer fotograferande, att jag inte påverkas lika mycket av andra och att jag blir mer restriktiv med vad jag visar upp. Vi får se om det blir så och hur länge jag klarar av att hålla mig borta. För jag är väl medveten om att det kommer att bli tufft. Därför tänker jag i alla fall vara kvar här på Fotosidan för säkerhets skull. 

SE BILDEN: Raggare i Västerås och att undvika det uppenbara

Att jobba sig ner under ytan tycker jag är något av det viktigaste för en fotograf. Alltså att åtminstone försöka se bortom det mest uppenbara och anstränga sig för att visa det som finns lite vid sidan av. Det som inte är fullt så tydligt men som ändå är intressant och bildmässigt. 

Detta var mitt ingångsvärde när jag besökte Power Big Meet i Västerås förra året och jag försökte ha med mig samma inställning även i år. Men precis som då kunde jag även den här gången konstatera att det är svårt att under en eftermiddag och kväll lyckas med det jag siktat på. Den här metoden kräver nämligen tid och närvaro. 

Dessutom är ett resultat av det här arbetssättet betydligt färre bilder att visa upp i efterhand. För det du väljer bort är dom där lättplockade skotten. Glada människor, höjda ölflaskor, det spektakulära, showen som pågår hela tiden. I stället väntar du ut, går åt sidan, tittar bredvid händelsernas centrum, vilar på hanen. 

Har jag lyckats då? Själv tycker jag att jag fick till det hyggligt bra. Men det kan bli betydligt bättre. Nu börjar jag i alla fall lära mig hur det funkar på Power Big Meet och vad som gäller. Insikter jag ska ta med mig till nästa år för att förbättra mina möjligheter att ta bilderna som jag är ute efter. 

Jag besökte för övrigt träffen tillsammans med min kompis Magnus Fröderberg. Läs hans blogginlägg här.

SE BILDEN: Gatufoto i New York- några avslutande reflektioner

För några veckor sedan var jag i New York och gatufotograferade. Ni som läser min blogg vet att jag redan har skrivit ett inlägg om saken. I den bloggposten visade jag upp bilder från Coney Island som ju är en slags kultplats för många fotografer. Åtskilliga har varit där och plåtat genom åren.  

Efter att ha låtit resterande bilder vila ett tag har jag nu sorterat ut några till som jag tycker håller måttet för ännu ett inlägg. Det är blandade skott från Manhattan, denna livfulla och intensiva stadsdel. Något som faktiskt både är bra och dåligt för en gatufotograf. 

Fördelen med den här sortens folktäta miljöer är såklart att det finns mycket att fotografera. Situationerna avlöser varandra och det händer något hela tiden. Samtidigt blir det så mycket att du kan ha svårt att faktiskt få till bilder som funkar. Det blir lätt ett stökigt gytter av allting och ingenting.

De gigantiska skyskraporna skapar också speciella ljusförhållanden. Från djupa sotsvarta skuggor till starkt frätande solsken. Men också solreflexer som oförutsägbart lyser upp omgivningarna. Omständigheter som kan vara utmanande att hantera, men också generera fantastiska bildmöjligheter för den fotograf som kan dra nytta av förhållandena. 

Oavsett vad så var New York en stad som jag verkligen gillade att plåta i. Det är också en fascinerande och rolig plats att besöka ur många andra perspektiv. Så det är inte omöjligt att jag åker tillbaka en vacker dag.  

SE BILDEN: Om att släppa kompositionen och komma in i matchen

"En bra bild måste vara skarp", finns det vissa förvillade själar som hävdar. Men de allra flesta fotografer vet nog trots allt att skarpa bilder knappast är samma sak som bra bilder. Själv insåg jag det den hårda vägen som medlem i en fotoklubb under ett antal år. Det var många skarpa bilder och väldigt få som var bra.

Men hur är det med komposition då? Är en välkomponerad bild alltid bra? Nä, samma sak där, såklart! Composition is a bourgeois concept, skulle man kunna hävda för att driva lite med Henri Cartier-Bressons berömda uttalande om att skärpa är ett borgerligt koncept. Visserligen måste en bild innehålla komposition för att fungera, men en komposition som tar överhanden eller enbart är där för sin egen skull blir sällan bra. 

Själv brottas jag emellanåt med "kompositionsdjävulen". Jag försöker helt enkelt frigöra mig från dess bojor. Under många år drillade jag mig själv stenhårt i detta med komposition. Inte minst eftersom jag jobbade en del som fotograf och plåtade mycket åt reklambyråer, och så vidare. Bilderna förväntades se ut på ett visst tillrättalagt sätt. 

Men som gatufotograf där det mer handlar om att förmedla en känsla och att fånga situationer kan för mycket tankar på kompositionsregler faktiskt dra ner en bild. Den blir förutsägbar, stel, inrutad och i sämsta fall tråkig. Men att försöka slappna av och släppa taget om kompositionen är inte det lättaste. Det är lite som att stänga av den vuxne personen och låta barnet komma fram för att leka. Något som är enklare i vissa miljöer än i andra... 

SE BILDEN: Coney Island - gatufotografernas kultstrand

I förra veckan gjorde jag och min kompis Magnus Fröderberg vår numera traditionsenliga årliga gatufotoresa. Något som vi gjort på försommaren sedan 2013. Den här gången styrde vi kosan till New York, denna mäktiga och intensiva megastad som lockar miljontals turister varje år.

När vi var där passade vi på att åka till det berömda Coney Island som man kan ta sig till med tunnelbanan. Coney Island är New Yorkbornas egna bad- och nöjesområde med tivoli, restauranger, kaféer och en vidsträckt sandstrand. En plats som också har lockat åtskilliga fotografer genom åren. Inte minst den välkände Magnummedlemmen Bruce Gilden som har en serie bilder därifrån.

Det var närmre 30 grader varmt och gassande solsken när vi kom dit på eftermiddagen. Därför orkade vi bara spendera ungefär en och en halv timme på plats. Vi hade också planerat att hinna ta oss tillbaka till de centrala delarna av staden. Detta för att kunna plåta när solen stod lågt och reflekterades mellan skyskraporna på ett snyggt sätt som är så typiskt för New York.

Trots värmen och den begränsade tiden lyckades jag få till ett gäng bilder som jag blev nöjd med. Jag förstod också varför så många fotografer dras till Coney Island. Strandmiljön, uppsluppenheten och alla människorna borgade helt enkelt för bra fotomöjligheter. Det var både kul och givande att gå runt där och plåta.

Det blev också återigen tydligt för mig att det är så bra att avgränsa sig som fotograf. Alltså jobba med ett tema på en specifik plats. Jag har nu i efterhand också börjat fundera på vad som skulle kunna vara Stockholms motsvarighet till Coney Island? Eller Sveriges? Alltså en miljö där många människor samlas, slappnar av och där det går att ta liknande bilder. För jag skulle gärna fortsätta med att bygga på och utveckla det här temat.