SE BILDEN: Seriösa porträtt på dom du känner kan vara svårt

I många år har jag försökt ta vars ett enskilt porträtt på mina föräldrar. Men jag kommer aldrig till skott. Varje gång jag i tanken ska planera upp ett sådant tillfälle känns det mest jobbigt. Jag ids inte ens fråga. Därför är en ren dokumentär bild som den ovan det närmsta jag har kommit något slags porträtt (farsan som löser korsord efter middagen). 

Jag vet inte om ni håller med, men jag tycker helt enkelt att något av det allra svåraste som finns är att ta uppställda och seriösa porträtt på människor som är familjära. Att i deras närvaro kliva in i rollen som porträttfotograf, få dom att ställa upp, dirigera, ge instruktioner och så vidare. Det tar emot för mig. 

Kanske beror det just på det faktum att man då tar på sig en roll. En som är svår att spela för människor som känner en på djupet. Att det upplevs som tillgjort, inte jag, och så vidare. Det är i alla fall där någon stans jag har hittat min egen förklaring. 

Hursomhelst, här under kan ni se ett par porträtt på personer som jag känner. Två trevliga vänner men som trots allt inte står mig så nära som min egen familj. Kanske är det därför som jag enligt mitt eget tycke lyckades väldigt bra med de här porträtten.

Jag har för övrigt långt efter alla andra upptäckt tjusningen med Silver efex pro. Ett kul program som kan ge digitala bilder den där sköna analoga svartvita känslan. Det är lite lätt vanebildande men jag tycker att det funkar bra på den här sortens motiv. 

Henrik Johansson.

Knut Koivisto.

SE BILDEN: Gatufoton ska vara lite knasiga, eller?

Kanske har det alltid varit så, men det känns som om gatufotot just nu befinner sig i en extra knasig fas. För att en bild ska få ordentligt med uppskattning bör den helst vara ganska konstig, för att inte säga mer eller mindre obegriplig. Konstiga människor, konstiga situationer, konstiga kompositioner och konstigt ljus verkar vara receptet.

Visserligen gillar jag själv den där sortens bilder och har väl dessutom tagit min beskärda del av knasiga och konstiga gatufoton. För det är ju trots allt så att bilder som inte är helt enkla att förstå utmanar fantasin och blir mera spännande att titta på. Riktigt bra bilder ska ha ett frågetecken efter sig, som en del säger. 

Samtidigt kan jag ibland känna att de rent dokumentära och redovisande bilderna riskerar att hamna i skymundan. De som rakt upp och ner visar hur det ser ut, vad människor gör och allt det där. Helt utan krusiduller. Den sortens bilder gör inte lika mycket väsen av sig men har en ackumelerande effekt. 

Med det menar jag att de inte sällan vinner i längden. Visserligen fotar nog de flesta av oss för vår egen tid och för glädjen som skapandet ger. Men den dagen våra bilder möter framtidens ögon, vad är förmodligen mest intressant då? Bilder som visar hur vi levde våra liv, eller bilder som mest är knasiga och mer eller mindre obegripliga?

SE BILDEN: Akalla - mitt nya fotoprojekt

Ett par dagar innan nyårsafton för nu drygt ett år sedan satte jag mig tidigt på morgonen i en hyrd VW Passat med påkopplat flyttsläp. Efter att ha lastat släpet och bilen till bristningsgränsen med ägodelar och bohag lämnade jag Karlskrona och styrde mot Akalla och min nyinköpta bostad i Trädgårdsstaden.

Jag kan väl inte säga att det var med någon upprymdhet eller glädje. Snarare en avvaktande känsla och en slags bister pragmatism. Drygt ett år tidigare hade jag flyttat till Stockholm och i det beslutet låg inbakat att jag förr eller senare skulle behöva köpa mig en bostad. Att fortsätta hyra ett möblerat krypin i andra hand för ockerpris var såklart inget alternativ i det långa loppet. 

Bostaden som jag hade råd att köpa låg i Akalla. En plats som jag över huvud taget inte hade någon tidigare relation till. Och jag kan ärligt erkänna att för någon som är uppväxt på en skärgårdsö och som därefter har bott i en lugn småstad är det tveklöst en kulturkrock att hamna i en Stockholmsförort. Det tar ett tag att vänja sig. 

Men nu har jag bott i Akalla i över ett år och trivs fantastisk bra i mitt lilla radhus. Under tiden har tanken växt fram om att göra ett fotoprojekt om min nya bostadsort. Exakt hur det ska gestalta sig vet jag inte riktigt ännu. Men som vanligt är det bästa att bara sätta igång. Och kanske kan de här bilderna som jag tog häromkvällen bli startskottet på alltsammans.  

SE BILDEN: Vilka bilder betyder något i slutändan?

Året är slut och nu börjar ett nytt. Det är då man funderar. Över livet i stort eller delar av det. Själv har jag plöjt igenom årets bildskörd under några lata lediga mellandagar. Kollat upp vilka bilder som jag är nöjd med och om jag har missat några guldkorn som ligger gömda bland alla filer från 2016.

Jodå, där finns en del gatufoton som jag tycker mig ha fått till riktigt bra. Men inte så många som jag hade önskat. Förbättringsmöjligheter finns alltså inför det kommande året för att se det hela från den positiva sidan.

Samtidigt inser jag att jag har ett antal fotografier på familj och vänner. Mer personliga bilder som berör något djupare inom mig. Det väcker tankar om vilka bilder som jag någonstans i slutändan värderar högst. Är det alla dessa okända ansikten i gatumiljöerna - eller de mer personliga bilderna?

Självklart är det så att mina gatufoton kan vara intressanta för andra på ett sätt som inte är lika säkert när det kommer till mina bilder på familj och vänner. Men det finns fotografer som menar att det personliga berättandet faktiskt är allmängiltigt i ett bredare perspektiv.

En som beskriver bland annat detta är fotografen Bert Stephani från Belgien. I ett så kallat X-Photographer's talk (som är reklam för Fujifilm) berättar han på ett intressant och inspirerande sätt om hur han gått mot det mer personliga berättandet och landat i en djupare insikt om vad som är viktigt för honom som fotograf. 

För övrigt så önskar jag alla som läser min blogg ett riktigt gott nytt år! 

SE BILDEN: Blixtporträtt är kul (filmtips)!

För några år sedan var blixtfoto något av det absolut roligaste jag visste. Framförallt tog jag en hel del porträtt och helst i olika miljöer. Men även inomhus i fotostudio när jag fick chansen. 

Numera blixtfotograferar jag nästan inte alls på det här sättet. Det har mest blivit dokumentärfoto och inte minst gatufoto de senaste åren. På gott och ont får jag väl erkänna. För jag kan sakna det kreativa med att jobba med ljus så här.  

Därför satte jag mig ner och letade lite inspiration på YouTube i julhelgen. Jag hittade en föreläsning som jag kan rekommendera till dig som är intresserad av den här sortens blixtljussatta bilder. Den är inspelad av B&H i New York som har många bra föreläsningar på sin kanal.