Min första kamera gjorde mamma förbannad

Jag kommer aldrig att glömma när jag köpte min första egna kamera. Jag var 15 år och hade jobbat en hel sommar på ett tryckeri strax utanför stan. När lönen ramlade in på kontot gick jag till en av fotohandlarna i centrum och köpte mig en liten pocketkamera. Den gick på en femhundring ungefär, om jag inte minns helt fel.  

Glad i hågen åkte jag hem och visade kameran för min mamma. Resultatet blev att jag fick mig en rejäl utskällning. Hon kunde över huvud taget inte förstå att jag hade lagt så mycket på en kamera. Vad skulle jag med en sådan till? I min mammas ögon var det slöseri. Jag borde ha köpt något vettigare för mina pengar.

Tja, på den vägen är det. Jag kan ärligt säga att mina föräldrar nog aldrig riktigt har förstått mitt fotointresse och var det kommer ifrån. Men jag var redan fast och gav inte upp. Ett par år senare fick jag tillfälligt jobb som museifotograf, sedan en kort praktik på länets största lokaltidning. Efter det gjorde jag lumpen som fotograf i flottan. 

Sedan rullade det på. Jag frilansade fram och tillbaka och hade även några anställningar som fotograf, fast jag blev aldrig fotograf fullt ut. Istället utbildade jag mig i journalistik och kommunikationsvetenskap och idag jobbar jag som flera av er vet med kommunikation. 

Ibland undrar jag vad som hade hänt om mina föräldrar istället hade varit uppmuntrande och intresserade av mitt fotograferande? Samtidigt är det inget att grubbla över. Det är som det är och jag plåtar fortfarande för fullt - engagemanget är minst lika starkt idag. 

Till mina föräldrars försvar ska jag också säga att den där Leican som jag köpte i höstas på sätt och vis var en 40-årspresent från mamma och pappa. De gav mig pengarna till kameran. Så något har de förstått i alla fall.

Just nu är jag inne i en fas där jag jobbar med gatuporträtt. Jag har bestämt mig för att lägga så mycket fokus som möjligt på det framöver. Vanliga gatufotobilder har jag redan ganska många av och det blir säker ännu fler innan jag är färdigfotograferad i slutet av det här året. Gatuporträtt saknar jag däremot och det är något som jag känner behövs för att projektet ska bli riktigt bra i slutändan. 

Det svåra med gatuporträtt är enligt min mening att på kort tid upparbeta kontakten med de man fotograferar så bilderna får den där äktheten och närheten som är så viktig i sammanhanget. Jag är inte riktigt hemma när det gäller det ännu, men pusselbitarna håller på att falla på plats. Den senaste tiden har jag börjat förstå hur det hela ska angripas. 

Så ett filmtips. Jag hittade förlagan till Bruce Gilden. En småstadsfotograf vid namn Mark Cohen som bland annat körde närgångna bilder med blixt. Inledningen på filmen är hur konstig som helst, men efter ett par minuter blir det bra.

Här finns en film på tyska också.

Egen fotostil – är det överskattat?

I många år kämpade jag frenetiskt för att hitta min personliga fotostil. Man kan lugnt säga att det gick väldigt trögt. Hur mycket jag än grubblade på saken trillade polletten inte riktigt ner. Jag såg inte den röda tråden.

Men så slog det mig för ett par år sedan att fotografisk stil egentligen handlar om en enda sak; att vara konsekvent. Att ständigt hoppa mellan olika tekniker, genrer och bildlösningar är det sämsta du kan göra i sammanhanget. Håller du däremot fast vid en och samma grej utvecklas din stil av sig självt.

Under en period fotograferade jag nästan bara den här sortens motiv. Det var miljöer, landskap och natur. Jag strävade efter vackra bilder som skulle vara tekniskt bra, ha  fin komposition och de innehöll nästan aldrig några människor. Men jag tröttnade efter ett par år och idag tar jag mycket sällan bilder av det här slaget.

Men, hur viktigt är detta med att hitta sin personliga fotografiska stil egentligen? Frågan dök upp i mitt huvud när jag häromkvällen tittade på den trevliga dokumentären om Lennart Nilsson. I filmen påstods nämligen en sak som fångade mitt intresse, och det var att Lennart Nilsson inte har någon speciell stil som fotograf.

Det hela är väldigt intressant med tanke på att Lennart Nilsson är en av Sveriges mest framgångsrika och berömda fotografer genom tiderna. Det som har karakteriserat honom genom åren är snarare motsatsen till att hitta en fotografisk stil. Han har hoppat friskt mellan tekniker, genrer, olika bildlösningar och ständigt kastat sig in i nya projekt där det ena inte alltid varit likt det andra.

Jag var en av dom som för några år sedan föll med huvudet före ner i strobistträsket. Ett tag kunde jag i praktiken inte ta en endaste bild utan att först rigga upp ett gäng med blixtar. 

Sedan blev det livstilsbilder, bröllop och reportage för hela slanten. Mycket beroende på att jag jobbade som frilansande fotograf just då.

Kan det rent av vara så att det inte alls på något sätt är ett givet framgångsrecept att odla fram en allt för tydlig egen stil?  Är det hela egentligen överskattat och en sådan där typisk ”sanning” som bara uppkommit för att det låter bra? Räcker det egentligen inte med att vara en skicklig fotograf som är kunnig på sitt hantverk?

Jag vet inte riktigt svaret på den frågan men en sak vet jag. Det är att ju mera du odlar fram din fotografiska stil, ju smalare blir du som fotograf. Frågan är om det i alla lägen är något som gynnar ens möjligheter att lyckas - om det nu är vad man vill? 

Nu är det gatufoto som gäller och det känns svårt att återvända till det jag gjort tidigare. Möjligtvis kan jag tänka mig en kombination mellan gatufoto, reportage och livsstil.

Ibland är jag riktigt avis på Eric Kim

Vad ska man säga om fenomenet Eric Kim egentligen? Snubben som enligt egen utsaga inte ens har något riktigt jobb men som konstant flänger runt till väldens häftigaste storstäder för att gatuplåta och hålla föredrag i ämnet. Detta medan jag själv runkar de vindpinade gatorna här i Kallekrona. 

Nä, jag är inte bitter - bara sådär lite lagom avundsjuk. Jag menar, det är inget fel med att vara statlig museitjänsteman och hobbyfotograf. Men ni fattar grejen va? Att killen dessutom får kameror av Leica, blir inbjuden till samarbeten med Magnum och i största allmänhet överöses med prylar och spännande erbjudanden gör ju inte saken bättre precis. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras. Han verkar vara en munter typ med ett äkta engagemang. Dessutom tycks han ha en ärlig vilja att dela med sig av sina kunskaper och sprida detta med gatufoto till så många som möjligt. Och det tycker jag är riktig bra av honom.

Fast det jag undrar är när min break ska komma? Jag har ju också en Leica nu. Och en blogg. Så nu får det fan ta och hända något på riktigt liksom. Är det någon på Leica som läser detta? Eller på Magnum? Hallå!

Annars går det riktigt bra med mitt gatufotograferande just nu. Ja, i alla fall på så sätt att jag är ute flera gånger i veckan med min kamera och gnetar. Sedan betyder inte det per automatik att det blir en massa bra bilder tyvärr (om det vore så enkelt), men det är ändå skönt att hålla igång och känna att man har ångan uppe trots årstiden. 

Förresten - kommer ni håg den där missade bilden som jag gnällde över här i bloggen för ett tag sedan? Jag lyckades ju få till ett par skott till när jag hade bytt rulle och en av dessa bilder kan ni se här under. Men, som jag misstänkte gick det bästa ögonblicket förlorat.

Nåväl, gott nytt år på er!

Slutligen en liten länk för alla gatufotonördar: en liten länk!

Här är mina planer inför 2013 - vilka är era?

Det verkar vara livat uppe i Stockholm just nu med Fotografiska och allt det där. Här nere i småstan är det däremot betydligt lugnare. Allt är som vanligt och snart är det julafton. Därefter kommer nyårsafton och sedan börjar vi på ny kula igen vilket är ganska skönt på något sätt. 

Själv har jag i alla fall skissat upp lite planer inför 2013. Till att börja med tänker jag försöka prångla ut mina gatufoton på några restauranger och hotell här i stan. Det vore helt enkelt kul att få visa upp sig igen. Sedan funderar jag på att sätta ihop en engelsk version av gatufotoguiden som jag släppte vid den här tiden förra året. Det kräver lite jobb, men det kan det ju vara värt. 

En annan grej som jag också funderar på är att försöka få till en utställning à la Planket här i Karlskrona. Därför grubblar jag en del på var det skulle passa med en sådan grej. Platsen är otroligt avgörande. Och tidpunkten, såklart. Man vill ju ha maximalt med besökare. 

Slutligen ska jag göra en kort film om mitt pågående gatufotoprojekt. I den kommer jag att berätta om det jag gör och såklart visa ett gäng bilder. Syftet är ren marknadsföring men en sådan grej kan vara kul att ha för egen del också, som en slags dokumentation och ett framtida minne.    

Just det ja - det var ju en sak till. Om jag hinner och lyckas hitta ekonomi så är målet att fotoboken ska bli klar i slutet av nästa år också. Det blir förmodligen den svåraste nöten att knäcka, men antagligen den mest spännande.

Ja, som ni ser kommer 2013 att bli ett händelserikt år ;-)

Allra sist får jag önska alla er fotovänner en riktigt god jul. För det blir inga fler inlägg innan den 24:e för min del. Men kanske kan jag hinna med något i mellandagarna. Vi får se. Annars, gott nytt år också.

Jakten på den hattbeprydda ynglingen

Kolla på den unge mannen här ovanför. Honom har jag letat efter i flera veckor. Första gången jag såg killen var under en lunchpromenad och direkt kände jag att jag ville fånga honom på bild. Men tillfället slank mig retfullt nog ur händerna och sedan dess har jag hållit utkik efter denna hattbeprydda yngling. 

Så, när jag skulle med tåget i fredags stod han plötsligt där på perrongen och rökte. I samma ögonblick som jag fick syn på honom hivade jag upp kameran och började fota. Men precis som om någon högre makt ville sätta käppar i hjulen hann jag inte ta mer än fyra hastiga exponeringar innan tågdörrarna började stängas och både han och jag fick rusa ombord. 

Det var lite synd för jag hade gärna tagit fler bilder och jobbat vidare på det här med gatuporträtt. Något jag känner att jag vill utveckla och bli bättre på. Fast det kommer alldeles säkert fler chanser. För övrigt har jag faktiskt använd min Canon 5D Mk II den här gången och sedan fuskat till bilden i Silver Efex Pro. Det blir riktigt bra, men jag föredrar utan tvekan svartvit film.