Minst en bild per rulle måste vara bra - annars kan man lägga av

För ganska många år sedan läste jag ett småprovocerande uttalande i en engelsk fototidning. Det var en fotograf som sa ungefär att minst en bild per rulle måste vara en ”keeper”, annars är det lika bra att lägga av.

Jag minns att uttalandet satte sig i skallen på mig och ända sedan dess har det varit ett riktmärke när det kommer till mitt analoga plåtande. Åtminstone en ruta på varje rulle måste helt enkelt vara tillräckligt bra för att kvala in bland mina bättre bilder. Annars är jag inte nöjd.

Att sätta upp den här sortens mål är något jag tror väldigt starkt på. Det hjälper till att bibehålla fokus och hålla slentrianknäppandet borta. Vid flera tillfällen har jag skärpt mig ordentligt tack vare den här principen. Den har alltså funkat - för mig.

Men visst, självklart händer det att en och annan nyframkallad rulle inte innehåller en enda vettig bild. Fast de tillhör faktiskt undantagen, tack och lov.

Slutligen så märks det att vi nu är inne i den mörka perioden på året. När jag var ute och fotograferade igår mitt på dagen fick jag köra på en 125-dels sekund och bländare 4 med ISO 800-film i burken. Visserligen var det mulet, men samtidigt ska det bli ännu lite mörkare innan det vänder.

En 125-dels sekund är i långsammaste laget för gatufoto. Exempelvis uppstår rörelseoskärpa i bilderna när någon går fortare än promenadtakt. Men skam den som ger sig. Det får bli till att pressa filmen ytterligare ett steg.

Den svarta råkantens oförklarliga charm

Blir en bild automatiskt bättre om man tar med den tunna svarta råkanten? Nej, så enkelt är det tyvärr inte. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av detta speciella uttryck. Jag tycker det ser snyggt ut. Proffsigt och seriöst.

Inramningen som uppstår gör också något svårbegripligt med bilden. Det blir som att titta genom ett magiskt fönster där ett förstelnat ögonblick framträder. Allt känns mera verkligt och påtagligt. Det är nästan så att man skulle kunna kliva in i bilden och titta sig omkring.

Fast i ärlighetens namn är det långt ifrån alltid jag lyckas så bra i exponeringsögonblicket att mina bilder håller utan beskärning. Speciellt inte när det handlar om hastiga snapshots på gatan. Då är det väldigt lätt att det kommer med både det ena och det andra som sedan måste beskäras bort för att bilden ska kännas bra.

Därför har jag bestämt mig för att jobba på saken. Jag ska ha som mål att sätta fler rutor som funkar utan att beskäras. Idén känns som en lagom stimulerande utmaning. Det blir visserligen svårare, men också roligare – faktiskt. Om jag sedan lyckas eller inte är en helt annan femma.

Annars är det många riktigt duktiga fotografer som har beskurit sina bilder i efterhand. Ta Christer Strömholm, exempelvis. Han beskar ofta sina bilder varav en del väldigt kraftigt. Ibland kapade han bort så mycket som 50 procent av negativen.  Inget är rätt, inget är fel. Det handlar som vanligt om tycke, smak och vad man som fotograf är ute efter. 

Slutligen över till något helt annat, nämligen en föreläsning på YouTube för den som har gott om tid. Den handlar om hur det går till att hitta sin fotografiska stil och är över två timmar lång. Föreläsaren är dock både rapp och underhållande - dessutom är det en hel del matnyttigt som avhandlas. Själv såg jag den i etapper, det är mitt tips. Här kan du titta på "Finding Photographic Style".

Första testskotten med min Leica M6 - så gick det

Så har då första rullen gått igenom min Leica M6 och kanske gick det aningen för snabbt. Negativen innehöll nämligen väl många ogenomtänkta bilder som man skulle kunna tro att min mamma hade tagit. Men jag skyller på mitt skjutglada avtryckarfinger som har väntat på det här sedan mitten av augusti. 

När jag skannade in filmen märkte jag att Leicas ramar skiljer sig från dom i min Canon 7. Det kommer med betydligt mer utanför ramen och Leican påminner faktiskt om Canonet QL17 på det viset. Canonsjuan är alltså ganska tajt jämförelsevis. Därför hamnade jag lite väl långt ifrån på många av bilderna. Fast det sätter sig garanterat efter ett tag. 

Förgrymmat bara att vi nu är inne i den mörka och bistra säsongen. Trots att jag pressar mina T-MAX 400 ett steg extra hjälper det föga när det är becksvart om kvällarna efter jobbet. Inspirationen pumpar i alla fall behagligt i kroppen. Det är lovande. Jag får med andra ord passa på att fotografera under lunchen och på helgerna. 

Annars gick det bra. Leican är ljuvligt skön att knata omkring med. Bara det där behagliga väsandet när man skjuter av en bild är rena njutningen. Visst kan det verka lite löjligt, men jag skäms inte för det.

Ktzzt!

Bressons smygteknik på gatan – så gjorde han

Det är väl känt att Henri Cartier-Bresson använde olika tekniker när han gatufotograferade. Han hade helt enkelt ett gäng utarbetade metoder för att komma nära människor utan att dra onödig uppmärksamhet till sig, men också för att diskret kunna göra sorti. 

Det är sällan man stöter på dessa tekniker beskrivna på ett tydligt sätt, men för ett tag sedan hittade jag en kort minidokumentär på tuben om Henri Cartier-Bressons besök i Bukarest 1975. I filmen finns en superkort liten sekvens där den rumänske fotografen Andrei Pandele beskriver en av Bressons speciella smygtekniker. 

Det handlar bara om några få sekunder, men när jag såg sekvensen kom jag att tänka på att jag hade sett något liknade beskrivet i en bok som jag har (bilden ovan). Fast i boken är det nästan omöjligt att förstå hur han egentligen gjorde. Förmodligen är det inte ens samma teknik. 

Jag har i alla fall testat metoden från dokumentären hemma framför spegeln och den känns förvånansvärt bra. Det är inget jag tror HCB använde hela tiden utan förmodligen bara i speciella situationer när han ville komma riktigt nära människor. Själv tänker jag testa tekniken i verkligheten så fort jag får chansen för att praktiskt försöka lista ut när den fungerar som bäst. 

Här under kan ni se en kort filmsnutt där jag visar hur det ser ut. Om ni vill se dokumentären som jag hittade om Bressons besök i Bukarest så klickar ni här. Tekniken beskrivs 3.20 minuter in i filmen. 

En sista grej. Man kan fundera över hur mycket HCB:s olika knep och tekniker bidrog till att hans bilder blev så bra som de är. För om man tittar på bilden överst så verkar det ha varit väldigt genomtänkt och inövat. Alltså förmodligen något han använde någorlunda regelbundet.  

Slutligen - jag testade några nya inställningar på YouTube när jag la upp klippet. Jag är inte helt säker på att det blev så bra. Med andra ord; jag beklagar att bildkvalitén är sisådär :-)

Idag är jag pensionär - det är hårt och man måste ha rutiner

Idag är det lördag och då har vi som knegar till vardags chansen att testa på det tuffa pensionärslivet. För tro inget annat - det är hårt och man måste ha rutiner. Många pensionärer jobbar mer än vad de gjorde när de jobbade, om ni nu förstår vad jag menar ;-)

Lokaltidningen Sydöstran delades ut gratis som reklam idag, så jag läste morgontidningen i tidningsform, så att säga. Det är mycket ovanligt, för i vanliga fall läser jag tidningen i mobilen eller på surfplattan (dock aldrig lokaltidningen). Däremot äter jag ägg och bacon nästan varje dag. Det är nyttigt och håller mig mätt ända till kvällen.

Idag var det ett stort uppslag om hur Kustbevakningen i Karlskrona slösar med våra skattemedel. Det är inte bra. Fortsätter de såhär finns det ju inga pengar kvar när jag blir pensionär, på riktigt. Då måste jag kanske jobba – alltså jobba-jobba ;-)

Att ta nationella nyheter och lyfta ner dessa till det lokala planet är annars en vanlig arbetsmetod. Så när det avslöjades att SÄPO hade haft sin omtalade Bondfest visste jag att våra lokala förmågor skulle ringa mig också eftersom jag jobbar på en statlig myndighet (när jag inte praoar som pensionär). Och det gjorde dom. Men vi i museisvängen är inga festprissar direkt, så journalisterna hittade självklart inget att anmärka på :-) 

Samtidigt som jag läste detta lyssnade jag på Medierna i P1. Ett väldigt intressant program där journalisternas jobb granskas i sömmarna. Man blir mörkrädd när man hör hur de slarvar, undanhåller information, hårdvinklar, moraliserar och väver in personliga åsikter i nyhetsrapporteringen. Så kanske ska man inte döma Kustbevakningen för hårt. Med största sannolikhet är nämligen hälften av det som står i tidningen felaktigt. 

Men det är inte bara gammelmedierna som ska ha sig en känga. Våra nya sociala medier är inte mycket bättre dom. Exempelvis sprids nu mycket desinformation på facebook om påstådda hundtjuvar här i Blekinge. Det uppstår snabbt otäcka drev i den här sortens situationer och oskyldiga människor pekas ut.

Som vanligt handlar alltsammans om dig själv som mediekonsument. Var kritisk. Ifrågasätt allt du läser och försök hitta information från flera oberoende källor. Och om alla pekar åt ett och samma håll kan du utgå från att det bästa är att titta åt andra hållet om du är intresserad en någorlunda balanserad bild av läget. Garanterat.

Morgonens fotobok var Post Scriptum av Christer Strömholm. En fantastisk bok som jag köpte efter att ha sett den pågående utställningen på Fotografiska. Det som slår en så tydligt med Strömholms bilder är närheten och kontakten med människorna han fotograferade. Man blir nästan avundsjuk, men framförallt grymt inspirerad.

Men jag ska inte klaga, jag har ju äntligen fått tillbaka min Leica M6 från Tyskland och kylen är fullproppad med T-MAX 400. Så det är bara att ge sig ut i verkligheten och se till att skapa lite magi. Det går inte att sitta här vid burken och slösurfa, för då händer ju inget. Jag får helt enkelt fortsätta den hårda och aktiva dagen som pensionär. Ta det lugnt kan jag göra på jobbet ;-)