En bra svartvit bild har täckning i både låg- och högdagrar

Nuförtiden är det rätt så populärt med kraftiga kontraster i svartvita bilder. Det är igensotade skuggpartier och till och med urblåsta högdagrar ibland. Förmodligen kan man skylla denna trend på fotografer som Anders Petersen som mer eller mindre har gjort den djupa svärtan till sitt signum. 

Personligen har jag haft svårt för att anamma detta brutala förfarande. Så fort jag börjar dra för hårt i spakarna hör jag en inre röst som skriker i mitt huvud; nej, nej, nej – du ska ha täckning i både de ljusa och de mörka partierna. Förstör inte din bild! 

Detta låter säkert aningen oroande – och det är oroande. För tänk om det rösten säger stämmer? Är det helt enkelt viktigt att bilder har täckning i både låg- och högdagrar? Nja, egentligen inte, allt handlar såklart om tycke och smak. 

Men var har jag och många med mig fått denna försiktiga hållning ifrån? Tja, det verkar vara en ganska gammal tradition. När jag till exempel besökte bibblan för ett tag sedan bläddrade jag i en bok från 1970-talet som handlade om svartvittekniker. Där framgick det att man borde exponera, framkalla och kopiera med målet att få maximal täckning. 

Å visst låter det som zonsystemet? Precis! Det leder oss i sin tur till fotoikonen Ansel Adams som blev världsberömd på grund av sina fotografier med stort kontrastomfång och som redan på 1930-talet var en föregångare när det gällde HDR-bilder. Så säkert kommer mycket från honom.

Fast själv har jag med tiden hamnat i ett slags mellanläge vilket innebär att det får bli så där lite lagom mycket kontrast. Och förmodligen är det väl så de flesta av oss tänker. Det kan helt enkelt vara risky business att ta ut svängarna för mycket åt både det ena eller andra hållet. Någon kan ju ta illa upp...

Det finns inga fotografiska sanningar – bara livssanningar

Nej, jag är knappast ensam om att göra den här upptäckten. Ändå slog den mig som en blixt från klar himmel häromdagen. I så många år har jag jagat fotografiska sanningar, receptet på hur man utvecklas som fotograf, det rätta förhållningssättet. Och så kom jag fram till att det inte finns några fotografiska sanningar – bara livssanningar.

Så är det faktiskt och upptäckten drabbade mig när jag läste boken The Seven Habits of Highly Effective People. En slags framgångsbok författad av den numera framlidne amerikanske professorn och internationellt erkände ledarskapsikonen, Stephen Covey.

Vad är det nu jag försöker säga, undrar kanske en och annan läsare. Jo, det jag menar är att utveckling, effektivitet och framgång handlar om en övergripande livsfilosofi som gäller hela din tillvaro. Du kan inte bara bryta ut din fotografi från resten och tro att det ska funka. Det är helheten som räknas.

Det märkliga är att jag har jag läst så många erfarna fotografer som har försökt säga detta om och om igen. Ändå har polletten inte trillat ner. Kanske är det för komplext för att ta till sig så där rakt av, eller för banalt. Svårt att veta.

Lärdomen är i alla fall den att livet är fotografi och fotografi är livet. Så måste det vara.

På tal om något helt annat så har jag uppdaterat min gatufotoguide med några nya bilder. Den finns alltså fortfarande tillgänglig att ladda ner och sprida vidare. 

Nu får det vara nog med bröllopsplåtandet

I flera år har jag fotograferat bröllop. Det började med att jag plåtade en bekant som gifte sig sommaren 2005. Efter det ramlade förfrågningarna in och eftersom jag då var frilansfotograf på heltid behövde jag både jobben och pengarna som de gav.

Men det har hela tiden varit något jag gjort med en viss motvilja. Jag har helt enkelt förbannat svårt att trigga igång mig själv på ämnet som sådant. Det där överdrivna gulligullandet och upphaussandet gör mig lätt illamående. Förmodligen är jag en oromanstisk jävel rakt av. Ibland har jag därför på skoj kallat mig själv för den ofrivillige bröllopsfotografen. 

Trots det har jag fortsatt. Inte sällan av en dumdristig snällhet. Folk kontaktar mig och jag har inte hjärtat att säga nej. Sedan har jag gjort plåtningarna utan att ha särskilt kul vilket knappast har varit rättvist mot vare sig bröllopsparet eller mig själv. 

Men nu får det faktiskt vara nog. Insikten slog mig med tydlighet när jag tog de här bilderna förra helgen under en gatufotopromenad. Synen av spektaklet på avstånd fyllde mig med lätt obehag. Och när jag såg hur fotograferna slet som dårar kände jag en enorm glädje och frihet över att det inte var jag.

Så nu ska jag ta bort allt som antyder att jag är bröllopsfotograf från min hemsida. Detta självbedrägeri slutar här – jag är ingen bröllopsfotograf och har aldrig varit någon heller.

Angående min jäkla Leica M6 som jag nyligen köpte så fick jag skicka tillbaka den till fotofirman i Tyskland. När jag skulle använda kameran första gången upptäckte jag att ljusmätaren var helt död. Men det var inget i jämförelse med att slutaren plötsligt hängde sig i uppdraget läge!!!! Jag har aldrig hört talas om något liknande. Har ni?

Det var såklart inte kul, men firman hade tack och lov ett års garanti på sina prylar och jag blev lovad att de skulle fixa kameran så snabbt som möjligt. Förhoppningsvis är det ett löfte de håller. 

Motion gör dig till en bättre fotograf

Blir man en bättre fotograf om man motionerar och är hälsomedveten? Jag tror faktiskt det. En frisk kropp och ett piggt psyke ger fysisk kraft och mental styrka oavsett vad du gör. Allt hänger samman.

Själv har jag alltid varit intresserad av träning och hälsa. Även om jag också periodvis har slarvat en del och lagt på mig några trivselkilon för mycket har jag trots allt lyckats hålla mig i ganska bra form totalt sett.

Men för ett par år sedan hade jag släppt på fördämningarna alldeles för mycket. Insikten slog mig med brutal kraft när jag skulle fota ett inredningsjobb. Lönnfet och stinn krälade jag omkring på golvet hemma hos en stackars människa. Högröd i fejset, svettig, pustandes och stånkandes. Det var garanterat ingen vacker syn.

Så otränad och blobbig som jag var då har jag aldrig varit varken förr eller senare och jag insåg att det var dags för en rejäl förändring. Inte bara hade jag blivit klumpig och orkeslös, jag märkte också att jag inte klarade av att ta vissa bilder som jag lyckats med tidigare. Min fysik satte hinder.  

Därför började jag käka så kallad lågkolhydratskost. Det vill säga bort med nästan alla värdelösa och fettbildande kolhydrater och in med mera grönsaker och riktigt fett. Det gjorde susen och jag har gått från närmre 100 kilo i vikt till nuvarande 87 kilo.

Just nu känner jag mig i riktigt fin form, faktisk. Jag tar långa promenader nästan varje dag och tränar en till två gånger i veckan. Det räcker mer än väl och målet är att upprätthålla de här ambitionerna i framtiden. För jag vill fortsätta känna mig smal, frisk och stark och så vill jag ju såklart bli en bättre fotograf också :-)

Mark's Daily Apple är förresten en av mina favoritbloggar när det kommer till motion, kost och hälsa. Jag följer bland annat hans träningspyramid så gott det går.

P.S. Titta gärna på bilderna av Mark Sisson och notera att mannen är 59 år gammal :-)

En ubåt har kommit i vägen för mitt gatufotograferande

Jag har blivit torpederad. Eller rättare sagt så har min tid och ork sänkts av en kalla kriget-ubåt på 810 ton. Jag snackar om HMS Neptun som har släpats upp på land och som jag nu kan betrakta från mitt kontorsfönster.

Ja, ni som läser min blogg vet att jag jobbar med kommunikation och marknadsföring på Marinmuseum i Karlskrona. Mitt uppdrag har alltså varit att få resten av världen att lägga märke till denna händelse. Något som kräver en hel del arbete – jag lovar.

Så när jag har gått hem från jobbet senaste tiden har jag verkligen känt mig urvattnad, bombad och helt bottenlöst trött. Så jag ber om ursäkt över att det inte blivit så många blogginlägg och gatufoton på sistone.

Hursomhelst så kommer här några bilder från denna ganska spektakulära händelse. Samtliga tagna med min LX5. 

På den här pråmen gick hennes sista färd från Kockumsvarvet i Karlskrona till ön Stumholmen där Marinmuseum ligger.

Journalister och diverse nyfikna hade samlats för att se spektaklet.

En liknande bild som denna (fast inte tagen av mig) hittade ända till Los Angeles Times bildspel över dagens världshändelser.

På Stumholmen hade det samlats en hel del människor som ville se denna ovanliga färd.

Sedan skulle ubåten som sagt upp på land. Något som har förberetts sedan början av året. 

En inte särskilt vanlig syn - precis!

Och här ligger hon nu, intill museet. Nu ska hon byggas in i en ubåtshall tillsammans med svenska flottans första ubåt Hajen 1. Det blir en häftig grej, vill jag lova. 

Här kan ni se en kort film om hela grejen.

P.S. Min Leicadröm förvandlades till en rejäl besvikelse. Jag återkommer i ämnet, men kortfattat kan jag säga att kameran är helt och totalt kaputt!