Nu får det vara nog med bröllopsplåtandet

I flera år har jag fotograferat bröllop. Det började med att jag plåtade en bekant som gifte sig sommaren 2005. Efter det ramlade förfrågningarna in och eftersom jag då var frilansfotograf på heltid behövde jag både jobben och pengarna som de gav.

Men det har hela tiden varit något jag gjort med en viss motvilja. Jag har helt enkelt förbannat svårt att trigga igång mig själv på ämnet som sådant. Det där överdrivna gulligullandet och upphaussandet gör mig lätt illamående. Förmodligen är jag en oromanstisk jävel rakt av. Ibland har jag därför på skoj kallat mig själv för den ofrivillige bröllopsfotografen. 

Trots det har jag fortsatt. Inte sällan av en dumdristig snällhet. Folk kontaktar mig och jag har inte hjärtat att säga nej. Sedan har jag gjort plåtningarna utan att ha särskilt kul vilket knappast har varit rättvist mot vare sig bröllopsparet eller mig själv. 

Men nu får det faktiskt vara nog. Insikten slog mig med tydlighet när jag tog de här bilderna förra helgen under en gatufotopromenad. Synen av spektaklet på avstånd fyllde mig med lätt obehag. Och när jag såg hur fotograferna slet som dårar kände jag en enorm glädje och frihet över att det inte var jag.

Så nu ska jag ta bort allt som antyder att jag är bröllopsfotograf från min hemsida. Detta självbedrägeri slutar här – jag är ingen bröllopsfotograf och har aldrig varit någon heller.

Angående min jäkla Leica M6 som jag nyligen köpte så fick jag skicka tillbaka den till fotofirman i Tyskland. När jag skulle använda kameran första gången upptäckte jag att ljusmätaren var helt död. Men det var inget i jämförelse med att slutaren plötsligt hängde sig i uppdraget läge!!!! Jag har aldrig hört talas om något liknande. Har ni?

Det var såklart inte kul, men firman hade tack och lov ett års garanti på sina prylar och jag blev lovad att de skulle fixa kameran så snabbt som möjligt. Förhoppningsvis är det ett löfte de håller. 

Motion gör dig till en bättre fotograf

Blir man en bättre fotograf om man motionerar och är hälsomedveten? Jag tror faktiskt det. En frisk kropp och ett piggt psyke ger fysisk kraft och mental styrka oavsett vad du gör. Allt hänger samman.

Själv har jag alltid varit intresserad av träning och hälsa. Även om jag också periodvis har slarvat en del och lagt på mig några trivselkilon för mycket har jag trots allt lyckats hålla mig i ganska bra form totalt sett.

Men för ett par år sedan hade jag släppt på fördämningarna alldeles för mycket. Insikten slog mig med brutal kraft när jag skulle fota ett inredningsjobb. Lönnfet och stinn krälade jag omkring på golvet hemma hos en stackars människa. Högröd i fejset, svettig, pustandes och stånkandes. Det var garanterat ingen vacker syn.

Så otränad och blobbig som jag var då har jag aldrig varit varken förr eller senare och jag insåg att det var dags för en rejäl förändring. Inte bara hade jag blivit klumpig och orkeslös, jag märkte också att jag inte klarade av att ta vissa bilder som jag lyckats med tidigare. Min fysik satte hinder.  

Därför började jag käka så kallad lågkolhydratskost. Det vill säga bort med nästan alla värdelösa och fettbildande kolhydrater och in med mera grönsaker och riktigt fett. Det gjorde susen och jag har gått från närmre 100 kilo i vikt till nuvarande 87 kilo.

Just nu känner jag mig i riktigt fin form, faktisk. Jag tar långa promenader nästan varje dag och tränar en till två gånger i veckan. Det räcker mer än väl och målet är att upprätthålla de här ambitionerna i framtiden. För jag vill fortsätta känna mig smal, frisk och stark och så vill jag ju såklart bli en bättre fotograf också :-)

Mark's Daily Apple är förresten en av mina favoritbloggar när det kommer till motion, kost och hälsa. Jag följer bland annat hans träningspyramid så gott det går.

P.S. Titta gärna på bilderna av Mark Sisson och notera att mannen är 59 år gammal :-)

En ubåt har kommit i vägen för mitt gatufotograferande

Jag har blivit torpederad. Eller rättare sagt så har min tid och ork sänkts av en kalla kriget-ubåt på 810 ton. Jag snackar om HMS Neptun som har släpats upp på land och som jag nu kan betrakta från mitt kontorsfönster.

Ja, ni som läser min blogg vet att jag jobbar med kommunikation och marknadsföring på Marinmuseum i Karlskrona. Mitt uppdrag har alltså varit att få resten av världen att lägga märke till denna händelse. Något som kräver en hel del arbete – jag lovar.

Så när jag har gått hem från jobbet senaste tiden har jag verkligen känt mig urvattnad, bombad och helt bottenlöst trött. Så jag ber om ursäkt över att det inte blivit så många blogginlägg och gatufoton på sistone.

Hursomhelst så kommer här några bilder från denna ganska spektakulära händelse. Samtliga tagna med min LX5. 

På den här pråmen gick hennes sista färd från Kockumsvarvet i Karlskrona till ön Stumholmen där Marinmuseum ligger.

Journalister och diverse nyfikna hade samlats för att se spektaklet.

En liknande bild som denna (fast inte tagen av mig) hittade ända till Los Angeles Times bildspel över dagens världshändelser.

På Stumholmen hade det samlats en hel del människor som ville se denna ovanliga färd.

Sedan skulle ubåten som sagt upp på land. Något som har förberetts sedan början av året. 

En inte särskilt vanlig syn - precis!

Och här ligger hon nu, intill museet. Nu ska hon byggas in i en ubåtshall tillsammans med svenska flottans första ubåt Hajen 1. Det blir en häftig grej, vill jag lova. 

Här kan ni se en kort film om hela grejen.

P.S. Min Leicadröm förvandlades till en rejäl besvikelse. Jag återkommer i ämnet, men kortfattat kan jag säga att kameran är helt och totalt kaputt!

Dina trista bilder vill väl ingen se

Vem bryr sig över huvud taget om dina ruttna bilder? Ärligt talat – vad håller du på med egentligen? Lägg ner!

Så tänker jag ibland när jag harvar omkring med mina kameragrunkor här i Karlskrona och låtsas att jag är Bresson. Vem bryr sig liksom? Det finns ju hur många fotografer som helst som tar liknande bilder. Varför skulle just mina vara så speciella? Jag menar, vardagsbilder på människor som går omkring på stan. Tjoho - intresseföreningen antecknar!

Det är lätt att hamna i det där själutplånande tvivlet som fotograf. Man undrar vad det är man håller på med. Vad är syftet? Meningen? Poängen? Men så inser man ändå någonstans att det inte är vidare meningsfullt att ställa sig själv mot väggen på det där sättet. För alltsammans handlar om något helt annat; nämligen ett slags sökande för egen del. 

Så oavsett om andra bryr sig eller inte går det helt enkelt inte att sluta fotografera. Det är en inre drivkraft och ett ostoppbart behov av att uttrycka sig som gör att man håller på. Därför är det lika bra att köra på och göra sin grej. Att likt Don Quijote höja lansen, rida mot väderkvarnarna och aldrig tvivla på det man ser.

Så var det detta med Leica. Jag har ännu inte använt min M6 som jag fick hem för ett par veckor sedan. Väntar nämligen på en adapter så jag kan köra med min skruvgängade Jupiter 8-glugg till att börja med. Det får helt enkelt duga ett tag. 

Fast jag skulle faktiskt vilja ha ett motljusskydd. Frågan är bara var jag hittar ett passande sådant till just det objektivet. Tipsa gärna om du vet. 

Mätsökarkameror, Leica M6 och annat viktigt

För ganska exakt två år sedan knatade jag omkring full av grubblerier. Vad var grejen med dessa mätsökarkameror egentligen? Dög de någonting till? Var det inte bara en föråldrad teknik som hade överlevt sig själv och kunde de över huvud taget vara bättre än mina spegelreflexkameror?

Några månader senare klarade jag inte av att hålla mig längre. Jag ville prova på egen hand och beställde en Canon Canonet QL17 GIII av en snubbe i Dallas. För strax under tusingen fick jag en uppfräschad och justerad kamera med nya ljustätningar. En fungerande originalblixt ingick också i priset. Det var en bra deal.

Canonet är en av de mest prisvärda mätsökarkameror som jag över huvud taget kan komma på. En perfekt liten kamera från 1970-talet. 

Jag kan nog säga att jag omedelbart föll pladask ner i mätsökarträsket. Handhavandet, smidigheten, formatet och utseendet kändes klockrent. Kameran blev en ordentlig nytändning samtidigt som jag återupptäckte det analoga vilket jag helt och hållet hade förkastat några år tidigare när jag blev heldigital. Och kanske var det den största överraskningen. Att jag som i praktiken kände avsky inför det analoga skulle hamna där igen.

Detta är den första gatufotobilden som jag tog med min Canonet QL 17. Eftersom jag blev så nöjd med resultatet väcktes idén att jag skulle göra ett gatufotoprojekt om min hemstad. 

En annan favoritbild tagen med Canoneten. Fotograferad ombord ett Öresundståg som är på väg över bron till Köpenhamn.

På sensommaren året efter kunde jag konstatera att jag nästan bara använde min Canonet när jag fotograferade egna grejer. Samtidigt hade nyfikenheten och lockelsen ökat inför detta med mätsökare. Så jag beställde en Canon 7 från en fotofirma i Hongkong och ett par jupitergluggar från Ukraina. Det var helt enkelt dags att skaffa en kamera med utbytbar optik.

Canon 7 motsvarar ungefär en Leica M2 med skillnaden att den har inbyggd ljusmätare. Min kamera är från 1962.

Ett av de första skotten med Canon 7 och Jupiter 8-gluggen (50 mm/2.0) som jag tyckte höll måttet.

Det här gatufotoporträttet tog jag i Siena, Italien. Det är ett fotografi som jag själv gillar väldigt mycket.

Nu, ett år senare är det dags igen. Häromdagen hämtade jag ut en Leica M6 som jag har köpt genom eBay av en fotofirma i Tyskland. På något sätt blev detta det naturliga steget eftersom jag mer eller mindre bara fotar analogt och med mätsökare numera. Min digitala utrustning används nästan enbart när jag gör fotojobb. 

En vacker syn - eller hur?

För mig har detta blivit ett sätt att maximera nyttan och glädjen av två olika världar. När jag jobbar professionellt som fotograf och har kravet på mig att leverera bilder till kunder är min digitala systemkamerautrustning oslagbar. Jag skulle aldrig byta bort den.

Men när jag jobbar med egna projekt eller plåtar privat triggas kreativiteten och skaparlusten mycket mera när jag kör med analoga mätsökarkameror. Och kanske blir det så när man har fotograferat i många år. Det behövs en viss svårighetsgrad för att gnistan ska tändas. Något jag tycker en mätsökarkamera leder till.