SE BILDEN: Nu har jag (nästan) gjort mitt på Karlskronas gator

Slutet är nära. But it ain’t over till the fat lady sings! Så går det att sammanfatta min situation just nu. Den första september ska jag nämligen vattenkammad och munter inställa mig på mitt nya jobb i Stockholm. Då inträffar också den definitiva deadlinen för mitt mer än tre och ett halvt år långa gatufotoprojekt här i Karlskrona.

Ni som har följt mig sedan starten vet hur alltsammans började. Jag köpte en gammal mätsökarkamera från en lirare i Dallas. Förutom att kameran väckte mitt insomnade analogfotograferande till liv tände den också gnistan till en idé om att göra en utställning och en bok med gatufoton från Karlskrona.

Så växte projektet ”Människorna i min stad” fram och nu går det alltså in på sista refrängen. Men den feta damen står fortfarande tyst kvar i hörnet ett kort tag till. I helgen är det nämligen något som kallas för Marindagen här i Karlskrona, ett evenemang som brukar dra mycket folk till stan. Min plan är att köra det avslutande rejset då. Leican ska helt enkelt få jobba lite till.

Men sedan är det definitivt slut och dags för mig att lägga allt mitt fokus på flyttbestyr och att ta mig till huvudstaden. Under hösten ska sedan ungefär 150 stycken utvalda bilder kokas ner till runt 60. Därefter ska boken formges och sedan är nästa stora grej att få den i tryck. Så det återstår en hel del att göra.

Men, som sagt. Några rullar till ska gå åt innan kameran packas ner i väskan för den här gången. Därefter har jag nött färdigt på gatorna i Karlskrona. I alla fall för ett tag framöver. 

SE BILDEN: På lördag far jag till självaste Gnesta

Jag är en av dom fotografer som har blivit inbjuden av Bengt Björkbom att ställa ut på Gnestaplanket nu i helgen. Det känns både hedrande och kul. För två år sedan var jag också inbjuden och då visade jag upp ett gäng bilder från mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona.

Jag tänkte göra samma sak i år och idag kom mina förstoringar från Crimson. Tio utvalda analoga bilder som jag har digitaliserat. Och föga överraskande levererar Crimson som vanligt superfina printar.

Att ställa ut sina foton är alltid väldigt roligt och stimulerande, men minst lika roligt är det såklart att träffa andra fotografer vilket jag verkligen ser fram emot att få göra nu på lördag. Det är viktigt att socialisera och utbyta erfarenheter. Annars är det lätt att man liksom tappar framåtdrivet.

För övrigt så flyttar jag till Stockholm den 1 september för att börja jobba med marknadsföringen av Vasamuseet. Det betyder att mitt gatufotograferande i Karlskrona nu har en definitiv deadline. Nu ska jag bara få ihop en bok av alltsammans, liksom hitta något kul fotoprojekt i huvudstaden. Men det ordnar sig alldeles säkert.

Slutligen, om du har vägarna förbi Gnestaplanket så hoppas jag att vi ses där.

SE BILDEN: Alla är studiofotografer

För inte allt för många år sedan var det nästan bara proffsen som hade råd med egen studioutrustning. Idag är det så billigt att till och med hobbyknäpparen kan ha en fullutrustad fotoateljé hemma. Ett kompetent studiokit går att hitta för så lite som femtusen spänn. Ja, till och med billigare än så.

Personligen blev jag ruskigt sugen på att skaffa en uppsättning blixtar när jag i lördags fick härja loss i en liten studio strax utanför stan. För en sak är säker, det är förbaskat kul. Och för egen del var det faktiskt just de snygga ateljéporträtten som en gång i tiden fick mitt fotointresse att kicka igång på allvar.

På den tiden brukade jag och några polare spendera helgerna i Karlskrona fotoklubbs lilla lokal där det fanns ett par gamla blixtaggregat som vi fick låna. Men eftersom det var så dyrt med utrustning byggde vi egna softboxar, snootar och annat. Fast det behöver man som sagt knappast göra längre med tanke på hur billiga grejerna är.

Att fotografera med studioblixtar är extremt lärorikt och enligt min mening lite av en baskunskap som inte är fel att ha som fotograf. Inte minst eftersom det bygger upp en känsla för ljusets olika egenskaper. Något som är nyttigt att kunna även i andra fotografiska sammanhang. 

SE BILDEN: Ve och fasa - mörkret lockar igen...

Föreställ dig följande scenario: Du står instängd i ett trångt mörkrum sedan tio timmar tillbaka. Luften är fylld av stinkande kemikalieångor och den kvalmiga värmen gör dig svettig och kletig. Klockan har passerat midnatt och du försöker i ett omtöcknat tillstånd betrakta bilden som du kopierat om och om igen under kvällen. Bilden är fortfarande kass och du får hålla på i flera timmar till innan du är nöjd.

Ungefär så är mina minnen från åren då jag stod i mörkrummet och blaskade. Jag kan med andra ord inte påstå att det alla gånger var särskilt roligt och jag var sannerligen aldrig någon kopieringsfantom. Och om väggarna i mörkrummet hade kunnat tala så hade de förmodligen mest refererat till en mängd svordomar, är jag rädd för.

Ändå har en smått irriterande tanke slagit rot i skallen på mig den senaste tiden. Jag funderar helt enkelt på att ge mig in i mörkrummet och kopiera bilder igen. Det låter som ett ovanligt groteskt försök till självplågeri som rent av kan sluta i fullständig katastrof med tanke på att det är mer än 15 år sedan senast. Men trots riskerna för ett episkt haveri bland skålar och vätskor så lutar det åt att jag nog ska ge mig i kast med denna utmaning trots allt.

Det jag hoppas på är nämligen att samma sak ska hända som när jag började plåta analogt igen för några år sedan. Det analoga var också något som jag såg tillbaka på med fasa. Men tack vare ett helt annat förhållningssätt har det gått bättre än någonsin och istället har jag hamnat i ett läge där jag nästan enbart plåtar med film.

En annan sak som verkligen lockar är att få se mina bilder kopierade på ett riktigt fotopapper igen. Det är en oslagbar känsla som jag minns med stor tillfredsställelse. Så nu ska jag bara kolla upp ett bra fotopapper och lämpliga kemikalier för att sedan antingen gå med i den lokala fotoklubben som har mörkrum, eller se om jag kan bygga upp ett eget hemma i badrummet.

Om jag mentalt och fysiskt klarar mig igenom detta äventyr återstår att se. Men det lär ni förmodligen märka här i bloggen...

P.S. Alla möjliga användbara tips om fotopapper och kemi mottages tacksamt.

SE BILDEN: Tillbaka till det analoga

I höst hade jag tänkt avsluta mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona. Planen var att jag nu skulle börja jobba med en utställning och en bok. Men så blir det inte. Jag har helt enkelt ändrat mig och kör därför på ett tag till.

Beslutet beror till vissa delar på en nytändning. Jag började nämligen fota med Leican som fått vila sedan september och plötsligt infann sig den där goa känslan igen. En känsla som jag bäst kan beskriva som lusten att göra bild – på riktigt!

Det är märkligt men vad jag än gör faller jag hela tiden tillbaka till det analoga och mina mätsökarkameror. Jag tror det beror rätt mycket på vad bland annat Bengt Björkbom skrev i sin blogg häromdagen; att det är svårt.

Analoga mätsökarkameror kräver att man är med hela tiden. Du kan inte överlåta ”tänkandet” till automatiken. Du måste vara mentalt på banan annars blir det inget. För mig skapar det den där extra utmaningen som triggar igång en slags tävlingsinstinkt. Jag ska jävlar i mej lyckas, ungefär!  

Sedan har jag 20 rullar svartvit film kvar i kylen och det är väl lika bra att köra på tills dessa tar slut. Och om jag känner mig själv rätt lär de nog räcka ända till sommaren, gott och väl. För högre tempo än så håller jag inte.