En gång i tiden var jag elitfotograf

Vintermörkret har kommit och jag sitter och plöjer igenom bildarkivet. Plötsligt får jag se mig själv som 21-åring. Iklädd flottans arbetsuniform står jag och gör mig till belamrad med en massa kameror. På axeln håller jag en bladare med ett 500-mm teleobjektiv. Det ser mer ut som en granatkastare än en kamera. Vilket såklart var meningen.

Detta är i begynnelsen, inser jag. Jag hade visserligen fotat ganska flitigt i flera år redan då. Men det var som fotograf på marinens fotodetalj i Karlskrona jag för första gången var tvungen att ta mitt fotograferande på allvar. Det var här jag fick min grundläggande fotografiska skolning i början av 1990-talet.

När vi värnpliktiga fotografer snackade med de hårdkokta röjdykarna och basförsvararna brukade vi skoja till det och säga att vi var elitfotografer. Men i själva verket tillhörde vi ett malajkompani med vaktmästare, postutdelare och sopgubbar. Fast jag klagade inte. Medan de förstnämnda exercerade i timmar oavsett väder satt jag inne på kontoret, drack kaffe och fingrade på en bladare. Det gjorde inte ont. 

Hursomhelst. Här kommer några bilder från min tid som elitfotograf. 

Mitt kompani hette 12:4. Bilden är tagen med en 500 C efter att vi hade slagit elitförbanden i en fotbollsturnering. De blev rätt snopna.  

Min fotokollega Jörgen Harre sitter och printar ut ID-bilder. Vi var bland de första som började köra med digitalkameror. Det var Kodak som tillverkade dessa platta och lite udda apparater. Du ser kameran sticka fram till höger om monitorn som i sin tur står på skrivaren. Kvalitén var ganska usel men det gick i alla fall "snabbt". 

Som värnpliktig fotograf blev det mycket plåtande av nyinryckta, muckarfoton och gruppbilder på nyexaminerade kadetter. Tyvärr tog jag inte särskilt många bilder på mina lumparpolare och livet på luckan. Något jag ångrar så här i efterhand. 

Men jag hittade i alla fall de här bilderna i en pärm. Visserligen var det förbjudet att ha fest på logementet. Det var dock något som mina lumparpolare alltid sket i. De både rökte och söp så mycket de ville. Typiska friheter malajer brukade ta sig. 

Tyvärr var negativen i riktigt dåligt skick.  

Året var 1994.

Gatufotografin har också solnedgångsbilder

Precis som alla andra fotogenrer har även gatufotografin sina typiska ”solnedgångsbilder". Det slog mig så tydligt efter en mejlväxling med fotografen Micke Berg förra helgen. Han hade schyst nog erbjudit sig att spana in några av mina gatufotobilder för att ge lite respons - ett tillfälle jag bara inte kunde missa.

Redan i förväg hade jag mina aningar om vilka bilder Micke inte skulle gilla, men jag lät dem ändå åka med eftersom jag trots allt ville få någon slags bekräftelse på mina egna tankegångar. Och min magkänsla hade rätt. Bilderna som jag själv tvekade inför var också de som enlig Micke inte höll måttet.

Det som blev uppenbart var att de där bilderna som man oftast snabbt får mycket beröm för egentligen är de som är allra svagast i längden. För de bygger i regel alltid på en punchline eller något som är lite roligt men saknar egentligt djup. När leendet har gått över är bilden i stort sett redan bortglömd.  

I det här blogginlägget kan ni se några av mina gatufotosolnedgångsbilder. Det är inga bilder som jag skäms över eller som jag tycker är direkt dåliga. Men de kommer inte att finnas med i min kommande utställning och bok. Även om jag tror att den inte lika fotointresserade allmänheten nog skulle ha lättare att uppskatta den här sortens bilder.

Vad är då typiska solnedgångsbilder inom gatufotografin. Ja, för mig är det bland annat detta:

-         När man använder reklamskyltar, klotter eller skyltfönster som bärande delar i en bild.
-         När det är alldeles för övertydliga upprepningar.
-         När bilden bara handlar om att något ska se kul eller löjligt ut.

Ja, det finns säkert mer...

Varför fota med en Olympus OM-1 när Pentax MX finns?

Jag har förstått att Olymus OM-1 betraktas som lite av en kultkamera i vissa delar av Uppland och Sörmland numera. Möjligen med något slags epicentrum i trakterna kring Gnesta. Där är det liksom ”inne” med Olympus OM-1, skulle man kunna säga ;-)

Nämen titta, en slutartidsratt! Vad skönt på något sätt!

Men vi som verkligen vet vad en kultkamera innebär har ju förstått att den riktiga kultkameran är Pentax MX. En liten ljuvel för oss kamerakonnässörer. En gång i tiden släppt som en proffskamera med allt vad det innebär.

Och här sitter en bländarring där den ska. Man saknar verkligen inget.

Pentax MX är såklart helt mekanisk. Den innehåller ingen väsentlig elektronik och du kan använda den helt utan batteri. Så om du befinner dig långt inne i djungeln eller på en annan planet och strömmen tar slut är det ingen fara. Bara att köra på som vanligt. Sunny 16 liksom.

Så här ser det ut från förarplatsen, så att säga. 

I sann Pentaxanda är MX dessutom liten och kompakt. Ja, mindre än en M-Leica till och med. Den försvinner nästan i handens valkar om man inte är försiktig. Och bra bilder tar den minsann. Riktigt bra. Det kan ni se själva här under.  

Nu är detta inget vs-inlägg om någon nu skulle tro det. Jag bara säger sanningen, liksom! ;-)

Är alla bilder som du tar egentligen självporträtt?

Ofta sägs det att en fotografs bilder egentligen säger mer om personen bakom kameran än om motivet i sig. Många erfarna fotografer brukar till och med påstå att alla bilder som de tar är självporträtt. Även när det är objekt eller vilt främmande människor som de avbildar.

Jag delar dessa tankegångar. Genom att titta på en fotografs bilder kan man faktiskt skönja den personens sinnelag, vad han eller hon intresserar sig för här i livet, och så vidare. Men just det där med att bilderna blir till några slags självporträtt är kanske det mest intressanta.

När jag själv fotograferar har jag märkt att jag ofta söker mig mot sådant som jag känner igen på olika sätt. Motiv som påminner mig om det självupplevda. Alltså människor, miljöer och händelser som triggar något i mig som jag kan relatera till.  

Jo, jag vet. Detta kan låta väldigt luddigt. Men är det inte så att man som fotograf helt enkelt speglar sig i sina bilder? Man vänder kameran mer eller mindre omedvetet mot det som säger något om en själv. Eller vad tror du?

Bilderna är tagna med min mobiltelefon och appen Vignette/toycamera.

På fotofronten intet nytt – men...

Det är lugnt nu. För lugnt. Dagarna går och jag fotar nästan inget alls. Det brukar bli såhär för mig under vinterhalvåret, så det är inget nytt. Däremot har jag funderat på en grej. Nämligen hur ens ambitioner ibland hamnar i vägen för en själv.

Missförstå mig inte nu. Att ha ambitioner är i grunden bra och något som kan leda till att saker och ting blir ordentligt gjorda. Men när man ställer för höga krav på sig själv kan det också leda till att slutmålet inte nås. Man blir liksom aldrig nöjd. Aldrig färdig. 

Detta slog mig när jag kollade igenom mina gatufotobilder härom dagen. Hur i helvete ska detta kunna bli en bok och en utställning som jag har planerat? Jag har massor kvar att göra. Det är för få bilder som är tillräckligt bra. Ja, så gick tankarna. 

Kanske är det därför det är så viktigt med tydliga milstolpar och en deadline när man gör ett projekt av det här slaget. Att man sätter ramen från början och sedan håller sig inom den. Förmodligen tvingar det fram nödvändiga beslut när överambitionen slår till. 

För övrigt så funderar jag återigen på detta med projektnamnet. Jag kände att det tidgare namnet ”På gatan i Karlskrona” kunde missuppfattas och tolkas som det handlade om utslagna människor, uteliggare eller rent av prostitution. Det kändes naivt på något sätt.

Men samtidigt gillar jag det också. Och så kan jag ärligt talat inte komma på något bättre. Svårt det här.

Det blev förresten ingen Rolleiflex. Min kollega ville ha lite för mycket betalt, tyckte jag. Så kanske köper jag en Yashica 124 MAT istället. En sådan kan man hitta för 1 500 spänn med lite tur. Det är ett lagom pris för en leksak.