Jubileum i bloggen, avhyst X100 och en film om Canonet

Den obligatoriska och alltid lika nördiga spegelbilden...

Idag firar jag ett litet jubileum här i bloggen. Detta är nämligen mitt ett hundrade inlägg sedan jag satte igång den 11 februari i år. Å det känns riktigt kul faktiskt. Inte minst eftersom jag har stiftat ett antal nya och trevliga bekantskaper och fått många intressanta kommentarer.

Eftersom det är inlägg nummer 100 kan jag passande nog också meddela att jag nu har sålt min Fujifilm X100. Jag ska ärligt erkänna att jag tvekade ett bra tag. Det är ju en väldigt trevlig kamera som framförallt levererar extremt fina bildfiler. Men tillslut kunde jag inte blunda för sanningen. Det var ett felköp från början till slut.

Kameran fyllde helt enkelt ingen lucka i mitt fotograferande. Jag hade inget behov av en X100 vilket innebär det var ett känslobaserat inköp. Därför blev den snabbt stående i ett skåp till ingen nytta. Ett trist öde för en så fin kamera och inte minst slöseri med pengar.

Nu har jag istället köpt kameran som jag borde ha köpt från början, nämligen en Panasonic Lumix LX5. Jo, jag vet. Det låter konstigt. Den kan över huvud taget inte mäta sig med X100 när det kommer till känsla, utseende och bildkvalitet. Men det var en LX5 som jag behövde. Allt det andra har jag redan.

Hursomhelst. Som en sista hyllning till min Fujifilm X100 (som redan är i händerna på den nye ägaren i Göteborg :-) kommer här mina tre favoritbilder som jag tagit med kameran. 

Så allra sist en liten film om min Canonets öden och äventyr :-) 

Jag testar att vara kvinnlig fotobloggare # 2

Den här helgen har jag testat livet som kvinnlig fotobloggare. Igår la jag ut första inlägget och här kommer det andra. Det har varit en spännande helg men nu är den snart slut och jag kommer att återgå till mitt vanliga trista jag.

Men det finns en annan sak som jag också har funderat på. Nämligen hur det är att vara en sådan där typiskt manlig fotograf av den äldre generationen. Ni vet en sån som var med när det begav sig och som liksom vet vad det skitiga livet innebär.

Hmmmm…jag får återkomma i ämnet…. 

Jag testar att vara kvinnlig fotobloggare # 1

Hur är det att vara kvinnlig fotobloggare egentligen? Ja, det har jag funderat över ett tag nu. Tillslut bestämde jag mig för att göra slag i sak – jag bestämde mig för att bli en kvinnlig fotobloggare över en helg. 

Så jag stängde av den manliga blicken, tog på mig mina feminina glasögon och satte igång. Här kommer de första bilderna. Tack för inspirationen alla kvinnliga fotobloggare där ute…  

Fotografiska – bara till för lattemammor

Trodde du att Fotografiska i Stockholm var en plats för alla med ett fotointresse? Då trodde du fel. Fotografiska är nämligen allra mest till för lattemammor från centrala Stockholm. Ja, så är det faktiskt. Det avslöjade Jan Broman från Fotografiska under ett seminarium på Nobelmuseet igår.

Nu uttryckte sig visserligen inte Jan Broman på samma tillspetsade kvällstidningsmanér som jag gör ovan. Han sa bara att Fotografiska främst riktar sig mot välbetalda 30-40 åriga innerstadsboende och att den uttalade målgruppspersonen är en 34-årig kvinna. Något som är ett ganska vanligt tänk när man jobbar med målgrupper.

Vi måste också komma ihåg att Fotografiska inte är ett museum. De får inga offentliga medel för sin verksamhet (vad jag vet). De har inga bildningskrav och de behöver inte uppfylla regeringens kulturmål. Fotografiska är en renodlad affärsverksamhet. Ett företag som ska locka besökare och generera intäkter. Gott så.

Däremot kan detta faktum vara ganska bra att reflektera över. Det vill säga att all verksamhet på Fotografiska främst är riktad mot kvinnor i trettiofemårsåldern med god ekonomi och som kommer från Stockholms innerstad. Utifrån det ingångsvärdet väljs utställningar, föreläsningar, kurser, marknadsföring, vilka böcker som ska finnas i butiken, och så vidare.

Kanske är det extra mycket värt att tänka på när diskussionerna uppstår om varför Fotografiska visar det de visar. Nu vet ni varför. Samtidigt kan man ställa sig frågan vad ett så pass snävt målgruppstänk leder till i förlängningen. Gynnar det fotografin och är det i så fall ett uppdrag som Fotografiska har? Jag vet inte.

Slutligen. Är detta kritik mot Fotografiska som sådant? Absolut inte! Jag är glad över att det finns och går mer än gärna dit. Trots att jag inte tillhör målgruppen! :-)

P.S. Bilderna har inget med texten att göra. De är tagna med min Ricoh GX200. Gud vad jag önskar att Ricoh ville uppdatera denna lilla juvel…

Några färska bilder från utvecklingsavdelningen

Som några av er vet sparkade jag igång ett fotografiskt utvecklingslaboratorium för ett tag sedan. Det låter säkert sjukt pretentiöst, men det är det inte. Snarare är det precis tvärtom. Tanken är att jag ska våga leka, experimentera och testa mig fram utan allt för stora krav på mig själv. Det ska vara kul, helt enkelt.

Här kommer några färska bilder direkt från ”labbet”. Jag vet ärligt talat inte vad jag vill med de här bilderna. De har främst uppstått ur spontana idéer och det finns ingen egentlig sammanhållande tanke bakom. I alla fall inte en utstuderad sådan. Jag har ”skissat” med kameran, skulle man kunna säga.

Är det bra, dåligt eller mittemellan? Finns det något där? Jag vet inte ännu. Säg gärna vad du tycker. Oavsett vad så är det roligt att hålla på. Jag känner också att jag just nu behöver ett avbrott från gatufotoplåtandet. Därför känns det extra bra att göra detta.

Äntligen har jag fått låna Rolleiflexen som jag eventuellt tänker köpa av en jobbkollega. Jag var ute och knäppte av några testbilder på lunchen idag. Det var flera år sedan jag fotade med en mellanformatare senast och jag hade verkligen glömt bort hur meckigt det är.

Jag är därför ännu mera imponerad av Vivian Maier som lyckades gatufota med en sådan här apparat. Att sätta skärpan och fånga ögonblicken som hon gjorde är en fantastisk bedrift. I alla fall om hennes kamera var lika mörk i sökaren som den jag har fått låna.

Nåväl, nu ska bilderna bara soppas och föras in i burken på något sätt. En skanner som tar mellanformat äger jag tyvärr inte, så nu har jag ännu en fantastisk möjlighet att vara kreativ.