Länge leve det befintliga ljuset!

För några år sedan hittade jag en spännande blogg på nätet som snabbt blev en favorit. Det var den amerikanske fotojournalisten David Hobby som skrev om hur man med hjälp av sina vanliga kamerablixtar kunde få till snygga ljussättningar i olika miljöer.

Bloggen hette Strobist och är numera välkänd bland de flesta fotointresserade. Själv blev jag snabbt ett stort fan av David Hobby och plöjde vetgirigt igenom allt han hade skrivit. Flera gånger till och med. Tillslut var jag totalt fast i strobistträsket och det där med blixtljussatta bilder. 

Ett tag var jag helt fanatisk. Jag kunde inte ta en bild utan att släpa med mig stativ, radiosändare, paraplyer, snootar och allt annat som krävdes. Det var kilovis med utrustning som skulle riggas inför varje fotografering. Visserligen blev bilderna väldigt bra. Men tillslut tröttnade jag ordentligt.

Idag har jag hittat tillbaka till det befintliga ljuset igen vilket känns riktigt skönt. Inte bara betyder det avsevärt mindre kånkande och riggande. Att bemästra det tillgängliga ljuset har dessutom blivit en utmaning som jag finner utvecklande och kul. Enligt min uppfattning blir det ofta vackrare också.

Jag kommer självklart fortsätta ta blixtbilder ibland. De har trots allt sina klara fördelar i en del situationer. Men det naturliga och befintliga ljuset är nog det som tilltalar mig personligen allra mest när jag tänker efter - och så uppskattar jag på något sätt det svåra i det enkla.

Bilderna i detta blogginlägg kommer från ett bröllop som jag fotade i höstas. Det var då jag på allvar släppte taget om blixtarna och bara använde befintligt ljus. Det var en skön frihetskänsla! ;-)

Fotoprojekt - utvecklande men svårt att få till...

För ungefär nitton år sedan hade jag turen att få praktisera några månader på en av lokalblaskorna i Blekinge. Jag var 20 år och hade ganska nyligen insett att mitt fotointresse sträckte sig längre än till att bara ta festbilder på polarna. Så när Arbetsförmedlingen fixade en praktik på BLT:s redaktion i Karlskrona kändes det som en en vinstlott.

För att få lite övning skickades jag ut till ett daghem med uppdraget att göra ett fotoreportage om hur en vanlig dag såg ut för barnen och personalen. Det var förmodligen då jag för första gången insåg hur mycket lättare och roligare det blir när man har ett tydligt mål som fotograf - något att berätta. 

Jag minns att jag efteråt var väldigt nöjd med min prestation. Nöjdare än vad jag hade varit någonsin tidgare. Och även om jag idag kan se en del brister när jag tittar på bilderna så kan jag också konstatera att de är betydligt bättre än nästan allt annat jag åstadkom fotografiskt under denna period.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det här med att hitta ett intressant uppdrag till mig själv. Ett fotoprojekt, helt enkelt. Jag känner ett enormt sug efter att fotografera målmedvetet under en tid och verkligen jobba fram bilder med en tydlig vinkel. Få saker är nämligen så utvecklande och stimulerande för en fotograf, anser jag.

Men att komma på ett lämpligt fotoprojekt är inte det allra lättaste tyvärr. Det gäller ju att hitta något som man verkligen tror på. Ett ämne som intresserar så mycket att det går att upprätthålla motivationen hela vägen. Samtidigt ska det vara möjligt att genomföra rent praktiskt.

Det sistnämnda är kanske det svåraste. Framförallt när man har ett vanligt dagtidsjobb som innebär att plåtandet bara kan ske på fritiden som dessutom ska räcka till mycket annat. Men jag hoppas fortfarande att jag ska hitta något som både är spännande och möjligt att genomföra. Vad det nu kan vara?

P.S. Undrar om någon smart person har funderat ut en checklista för fotoprojekt? Eller om det helt enkelt som vanligt bara handlar om att sätta igång?

Bilderna är tagna 1992 på daghemmet Blå Port. Barnen på bilderna är idag alltså i tjugoårsåldern. Vem vet, kanske är någon rent av medlem här på fotosidan? ;-)

Kameran jag använde var en Nikon FE2 med motor och diverse fasta gluggar. Flim TRI-X 400 - ibland pressad ett steg.

Brus eller korn – kan du se skillnaden?

När digitalkamerorna slog igenom på allvar för ungefär tio år sedan var jag skeptisk till vad jag fick se. De digitala bilderna såg helt enkelt för bra ut och kändes själlösa och plastiga på något sätt. I forumen på fotosidan fanns det ganska många som delade denna åsikt.

Kanske berodde det på att de färska digitalfotograferna inte riktigt visste hur de skulle behandla sina alster. Det drogs helt enkelt lite för mycket i spakarna och inte minst var fruktansvärt överskärpta bilder ganska vanliga. Samtidigt var kontrasten mot det analoga så tydlig eftersom de flesta fortfarande plåtade med film.

Numera har jag sedan länge vant mig och idag är det få, för att inte säga ingen, som tycker att digitala bilder är för bra. Men det finns faktiskt en punkt där det analoga fortfarande slår det digitala enligt de flesta. Och det är när det kommer till kornet – eller bruset som vi säger nu för tiden.

För även om du är värsta digitala infödingen så gillar du förmodligen inte brus. Men korn kan du däremot uppskatta. Brus försöker vi därför åtgärda så mycket som möjligt med olika slags program. Samtidigt kan vi sitta och lägga till fuskkorn i Potoshop för att göra våra digitala bilder mer "analoga".

Men är brus så fult egentligen? Och är skillnaden jättetydlig? Jag gjorde en test. Här under kan ni se fyra bilder. Några är digitala och några är analoga. Går dom att skilja åt (utan att fuska ;-)? Och vilka har snyggast brus/korn? :-)

No. 1

No. 2

No. 3

No. 4

Bildbehandling à la Ansel Adams, LX5 och porträtt med Canonet

Det här blogginlägget kommer att innehålla en salig röra av än det ena och än det andra. En mix av lite bildbehandling, testande av Panasonic LX5 och de senaste porträtten med min Canonet QL17. Jag hoppas inte att det blir för mycket.

Jag börjar med min test av LX5. Eller test och test. Jag ska kanske inte överdriva det här. Jag har lånat en LX5 av min kompis Morgan eftersom jag funderar på att köpa en sådan lite rackare. Min gamla Ricoh GX200 börjar helt enkelt att kännas väl föråldrad ur vissa aspekter.

Och jag måste säga att jag är imponerad av LX5. För att vara en liten kamera i fickformat är den ju helt enkelt grym. Snabb, lättarbetad och finfina bildfiler. Inte minst så filmar den ju mer eller mindre som en videokamera vilket är riktigt kul. Speciellt när man är ute och reser.

Jag har också varit och klämt på Olympus nya XZ 1 som är jämförbar med LX5 i storlek och prestandard. Men den föll mig inte alls i smaken. Framförallt är bristen på exponeringslås en kraftig nackdel. Så tyckte jag inte att den hade något bra grepp. Det får helt enkelt bli en Panasonic.

Panasonic LX5, iso 400.

Fast på något sätt önskar man ju sig en mätsökarliknande digitalkamera. Men det lär förmodligen dröja innan en sådan dyker upp. Enligt min uppfattning når inte Fuji X100 riktigt ända fram. Personligen tror jag att det beror på en väldigt enkel sak - nämligen skärpedjupet.

En av grejerna med mätsökarna är litenheten och smidigtheten i kombination med det korta skärpedjupet som småbild har i förhållande till de digitala kompakterna. Det innebär att du kan jobba med skärpedjupet på ett helt annat sätt vilket bidrar väldigt mycket till känslan i bilderna. Tycker jag.

På tal om mätsökare så har jag framkallat ännu en rulle tagen med min Canonet QL17. Förra rullen råkade jag ju sabba genom att blanda fix i framkallaren. Jag fick därför helt enkelt ta om porträtten på min kollega Peter Rosengren som är historiker och intendent på Marinmuseum.

Här under kan ni se två bilder från den fotograferingen. De ingår i ett litet miniprojekt där jag fotograferar människor i min vardag. Jag vet inte vilken bild jag gillar mest. Har svårt för att bestämma mig.

Efter porträtten på Peter har jag lagt till de tidigare bilderna i serien eftersom jag tycker att de hör ihop. Så det blir en liten upprepning för er som har läst min blogg tidigare.

Peter Rosengren

Peter Rosengren

Mattias Olsson

Morgan Ramberg

Henrik Johansson

Mattias Åstrand

Fomapan 400
D 76 1+1
10 minuter.

Till sist. När vi nu ändå pratar om det analoga så såg jag en film här via fotosidan om Ansel Adams. Där fick man bland se hur han hade bildbehandlat ett av sina mest kända verk. Och det var en rejäl förändring han hade åstadkommit. Det slog mig att jag i praktiken aldrig förändrar mina bilder lika mycket i mitt digitala mörkrum som han gjorde i sitt analoga. Intressant på många sätt.

Till pocketkamerans ära

Att vara fotograf innebär ofta att släpa omkring på kilovis med tung utrustning som frestar både kropp och psyke. Det är väskor fullproppade med kamerahus, objektiv, blixtar, diverse andra nödvändigheter och kanske även ett blytungt stativ uppe på det.

Men hur vettigt är allt det där egentligen? Det kan man faktiskt fråga sig när det idag finns små pocketkameror som man kan trycka ner i ena byxfickan och som trots sin litenhet i nio fall av tio fixar bilden man vill ha. Och det utan några större problem faktiskt.

Jo, jag vet. Om man ska ta bilder som professionell fotograf kan man oftast inte komma med sin lilla fjöliga pocketkamera på magen som en japansk turist. Jag vet också att kameror i fickformat har sina klara brister – både ur ett tekniskt och ur ett kreativt perspektiv. Så är det ju!

Men samtidigt håller dagens proffskompakter så pass hög kvalitet att bilderna utan problem kan förstoras upp på en hel vägg eller täcka uppslaget i ett finare magasin. Och tänker man till lite som fotograf är det trots allt få motiv dessa små gynnare inte klarar av.

Och så har vi det där med att orka bära på alla prylar. Hellre en kamera i fickan än tio hemma i garderoben, som en smart fotograf uttryckte det. Nåväl, här kommer i alla fall några blandade bilder som jag har tagit med min Ricoh GX200. Se det som en liten hyllning till lättjan.

P.S. Gode Gud - se till att Ricoh gör en uppföljare till denna lilla juvel. Enlig min åsikt den ojämförligt bästa, smidigaste och smartaste pocketkameran ur ett handhavandeperspektiv.