GATUFOTOPODDEN: Ställa ut, sälja och tävla - med Malin Jochumsen

Så var det äntligen dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Efter ett ganska långt uppehåll har jag spelat in ett antal nya avsnitt som jag kommer att lägga ut med två veckors mellanrum fram till sommaren. Har du förresten idéer om innehåll och intervjupersoner, tveka inte att höra av dig! 

Först ut den här gången är i alla fall Malin Jochumsen. Hon har vunnit flera tävlingar med sina gatufoton, haft utställningar och även lyckats sälja en del av sina gatufoton till privatpersoner. Vi pratar bland annat om hur allt detta har gått till och Malin delar med sig av sina erfarenheter.

I podden nämner vi också Helsinki Bus Station Theory och gatufotografen Mats Alfredsson.

Porträttet på Malin Jochumsen är fotograferat av Magnus Fröderberg.

Avsnittet är inspelat första veckan i januari när det hade kommit en hel del snö i Stockholm. 

LYSSNA PÅ AVSNITTET HÄR: https://bit.ly/2WzDQe8

Malins bilder som vi pratar om:

Här kan du se fler bilder:
Malin Jochumsens portfolio

Musiken i podden är hämtad från:
www.jamendo.com

Inlednings- och avslutningsmusik: 
April Showers, Proleter

Låt 1:
Winter Fairytale, Foxmillet

Låt 2:
This is Jazz Manouche, MagikStudio

SE BILDEN: Gatufoton ska vara lite knasiga, eller?

Kanske har det alltid varit så, men det känns som om gatufotot just nu befinner sig i en extra knasig fas. För att en bild ska få ordentligt med uppskattning bör den helst vara ganska konstig, för att inte säga mer eller mindre obegriplig. Konstiga människor, konstiga situationer, konstiga kompositioner och konstigt ljus verkar vara receptet.

Visserligen gillar jag själv den där sortens bilder och har väl dessutom tagit min beskärda del av knasiga och konstiga gatufoton. För det är ju trots allt så att bilder som inte är helt enkla att förstå utmanar fantasin och blir mera spännande att titta på. Riktigt bra bilder ska ha ett frågetecken efter sig, som en del säger. 

Samtidigt kan jag ibland känna att de rent dokumentära och redovisande bilderna riskerar att hamna i skymundan. De som rakt upp och ner visar hur det ser ut, vad människor gör och allt det där. Helt utan krusiduller. Den sortens bilder gör inte lika mycket väsen av sig men har en ackumelerande effekt. 

Med det menar jag att de inte sällan vinner i längden. Visserligen fotar nog de flesta av oss för vår egen tid och för glädjen som skapandet ger. Men den dagen våra bilder möter framtidens ögon, vad är förmodligen mest intressant då? Bilder som visar hur vi levde våra liv, eller bilder som mest är knasiga och mer eller mindre obegripliga?

SE BILDEN: Akalla - mitt nya fotoprojekt

Ett par dagar innan nyårsafton för nu drygt ett år sedan satte jag mig tidigt på morgonen i en hyrd VW Passat med påkopplat flyttsläp. Efter att ha lastat släpet och bilen till bristningsgränsen med ägodelar och bohag lämnade jag Karlskrona och styrde mot Akalla och min nyinköpta bostad i Trädgårdsstaden.

Jag kan väl inte säga att det var med någon upprymdhet eller glädje. Snarare en avvaktande känsla och en slags bister pragmatism. Drygt ett år tidigare hade jag flyttat till Stockholm och i det beslutet låg inbakat att jag förr eller senare skulle behöva köpa mig en bostad. Att fortsätta hyra ett möblerat krypin i andra hand för ockerpris var såklart inget alternativ i det långa loppet. 

Bostaden som jag hade råd att köpa låg i Akalla. En plats som jag över huvud taget inte hade någon tidigare relation till. Och jag kan ärligt erkänna att för någon som är uppväxt på en skärgårdsö och som därefter har bott i en lugn småstad är det tveklöst en kulturkrock att hamna i en Stockholmsförort. Det tar ett tag att vänja sig. 

Men nu har jag bott i Akalla i över ett år och trivs fantastisk bra i mitt lilla radhus. Under tiden har tanken växt fram om att göra ett fotoprojekt om min nya bostadsort. Exakt hur det ska gestalta sig vet jag inte riktigt ännu. Men som vanligt är det bästa att bara sätta igång. Och kanske kan de här bilderna som jag tog häromkvällen bli startskottet på alltsammans.  

SE BILDEN: Gatufoto i New York- några avslutande reflektioner

För några veckor sedan var jag i New York och gatufotograferade. Ni som läser min blogg vet att jag redan har skrivit ett inlägg om saken. I den bloggposten visade jag upp bilder från Coney Island som ju är en slags kultplats för många fotografer. Åtskilliga har varit där och plåtat genom åren.  

Efter att ha låtit resterande bilder vila ett tag har jag nu sorterat ut några till som jag tycker håller måttet för ännu ett inlägg. Det är blandade skott från Manhattan, denna livfulla och intensiva stadsdel. Något som faktiskt både är bra och dåligt för en gatufotograf. 

Fördelen med den här sortens folktäta miljöer är såklart att det finns mycket att fotografera. Situationerna avlöser varandra och det händer något hela tiden. Samtidigt blir det så mycket att du kan ha svårt att faktiskt få till bilder som funkar. Det blir lätt ett stökigt gytter av allting och ingenting.

De gigantiska skyskraporna skapar också speciella ljusförhållanden. Från djupa sotsvarta skuggor till starkt frätande solsken. Men också solreflexer som oförutsägbart lyser upp omgivningarna. Omständigheter som kan vara utmanande att hantera, men också generera fantastiska bildmöjligheter för den fotograf som kan dra nytta av förhållandena. 

Oavsett vad så var New York en stad som jag verkligen gillade att plåta i. Det är också en fascinerande och rolig plats att besöka ur många andra perspektiv. Så det är inte omöjligt att jag åker tillbaka en vacker dag.  

SE BILDEN: Gatufoto med blixt, nu kör jag

Så har det då hänt. Jag har köp mig en blixt och börjat använda den i mitt gatufotograferande. Egentligen var det väl bara en tidsfråga. Jag har nämligen klurat på detta ganska länge nu och tillslut bestämde jag mig för att inhandla prylarna som behövs. Alltså en liten smidig blixt och radiosändare.

Helt nytt är det visserligen inte i ärlighetens namn. Jag har gatufotat med blixt tidigare, fast nu är målet att utveckla detta mera konsekvent och medvetet och inte bara prova vid något enstaka tillfälle. För det är ju ändå så att den som vill utvecklas och bli bättre måste hela tiden tänja på gränserna.

Sedan vet jag faktiskt inte om det här kommer att bli en bestående grej för mig framöver. Eller om jag så småningom backar tillbaka till hur jag har fotat fram till nu, alltså utan blixt. Det kan också vara så att jag backar tillbaka halvvägs och kör båda delar beroende på situation. Det är nog mest troligt. Oavsett vad lär jag ta med mig nya lärdomar framåt i mitt plåtande, det är jag övertygad om. 

I den här bloggposten kan ni se tre bilder från första turen på stan med blixten. Och det är faktiskt skitkul att gatufota på det här sättet, så jag förstår verkligen dom fotografer som är fast i detta. Det är belönande. 

Min gatufotoutrustning:
Fujifilm X-Pro2 med 18 mm (motsvarande 28 mm på fullformat), Fujifilm EF-X20 blixt och Hähnel Combi TF radiosändare.