SE BILDEN: Därför vägrar jag sälja min tio år gamla Fujifilm-kamera

I januari 2016 beställde jag mig en Fujifilm X-Pro2 och objektivet 18 mm/f2 från Cyberphoto i Umeå. Eftersom leveranserna av de då nysläppta kamerahusen dröjde, fick jag vänta ända till mars innan jag fick paketet. Jag minns fortfarande den härliga känslan när grejerna kom och jag packade upp kartongen hemma på köksbordet. 

Drygt tio år senare har jag kvar både objektivet och kameran. Visst märks det att prylarna har några år på nacken nu. Jämfört med Fujifilms allra senaste grejer kan kombinationen uppfattas som lite seg – men jag älskar både kameran och gluggen och använder fortfarande båda regelbundet.

Brännvidden 18 mm på APS-C motsvarar som bekant ungefär 27 mm på fullformat. Det gör objektivet väldigt användbart för reportage och inte minst för gatufoto. 

18 mm är också ett omfång som fungerar utmärkt för familjebilder, vardagsdokumentation och resefoto.

Objektivet (som började säljas 2012) har fått en hel del kritik genom åren för sina optiska brister, men jag tycker kritiken missar målet. Det jag uppskattar är stuket på gluggen, litenheten och optikens speciella karaktär. Ett objektiv behöver inte ha perfekt skärpa och detaljåtergivning för att vara bra. Det finns andra måttstockar. 

När det gäller kamerahuset så gillar jag verkligen handhavandet, utseendet och den optiska genomsiktssökaren. Enligt min menig är X-Pro2 den bästa kameran av X-Pro-seriens tre versioner. Ettan har ett antal brister som är avgörande, inte minst den opålitliga och långsamma autofokusen. Och trean har allt för få förbättringar för att vara värd ett byte. 

I digitalkameravärlden betraktas tio år gamla grejer som mer eller mindre obsoleta. Det är lite roligt med tanke på att jag har analoga kameror som är över 50 år gamla och som jag använder regelbundet. Fast samtidigt verkar den inställningen förändras. Jag har nämligen noterat att det i sociala medier och på Youtube håller på att växa fram ett allt större intresse kring äldre digitalkameror. 

2015 gjorde jag och en kompis en kokbok om maten i Blekinge. Jag fotograferade allt från råvaror, maträtter, desserter och drinkar – till miljöbilder och porträtt – med mitt Fujinon 35 mm/f1,4, som är ett annat favoritobjektiv.

Fujinon 35 mm/f1,4 motsvarar lite drygt 50 mm på fullformat och är en utmärkt porträttglugg. 

Ett annat "gammalt" objektiv som jag verkligen gillar är Fujinon 35 mm/f1,4 (som även det släpptes 2012). Jag köpte objektivet 2015 och har fortfarande kvar även det och använde det i ett professionellt sammanhang senast för ett par veckor sedan.  

Det sägs att dessa två objektiv tillverkades med bildkänsla och karaktär i åtanke, inte för att vara optiskt perfekta som nyare objektiv från Fujifilm. Jag vet inte om det stämmer, eller om det bara är marknadsföringssnack, Det jag däremot vet är att jag aldrig kommer att sälja vare sig objektiven, eller min X-Pro2. Aldrig.  

Undertecknad i Paris 2017 med ovan nämnda kombo. Foto: Magnus Fröderberg.

SE BILDEN: Lättare att gatufota med 28 mm

När jag på allvar började gatufotografera för några år sedan var det femtiogluggen som gällde (bilden ovanför är tagen med 50 mm). Den funkade väldigt bra för mig, inte minst eftersom jag vid den tidpunkten främst plåtade i min gamla hemstad Karlskrona. På småstadens glesa gator blir det helt enkelt lite lättare med 50 mm.

För ungefär tre år sedan köpte jag så en Fujifilm X100S som ju har ett fast objektiv motsvarande 35 mm i fullformat.  Det är en kamera som jag verkligen älskar. Liten, smidig, lätt att ha med sig. Och så levererar den fantastiska bildfiler. En superb fotoapparat med mycket charm.

Men tyvärr kände jag ofta att just 35 mm inte riktigt lirade med mitt gatufotograferande. Jag tyckte att det varken blev hackat eller malet. Därför har jag gjort en förändring i min gatufotoutrustning. Jag har köpt en Fujifilm X-Pro 2 med ett 18 mm objektiv vilket motsvarar 28 mm.

Så nu har jag ett kamerahus där jag kan byta objektiv. Det betyder att jag även kan använda mitt 35 mm-objektiv som alltså blir som min gamla favoritbrännvidd 50 mm. Men framförallt är det som sagt vidvinkeln som i nuläget känns intressantast.

Eftersom ljuset återigen börjar komma tillbaka har jag satt igång att utforska denna för mig nya brännvidd i gatufotosammanhang . Det känns riktigt kul och spontant upplever jag att det är lättare att få till det när jag är ute och knäpper. Hursomhelst, nedan kan ni se tre bilder tagna den senaste veckan. Nu hoppas jag bara på mer vårväder. 

SE BILDEN: En kamera, ett objektiv - en film

Idag öppnade nöjesparken Gröna Lund i Stockholm för säsongen. Jag knatade dit för att hänga med ett par fotokompisar och såklart också för att knäppa några bilder. Med mig hade jag som vanligt min Fujifilm X100s som har blivit min främsta gatufotokamera. 

När jag gick omkring där så tänkte jag på Fotosidans senaste podcast och några av de efterföljande blogginläggen om detta med hur många objektiv en fotograf behöver. Ett ganska intressant och lite underskattat ämne, kan jag tycka. Inte minst eftersom vi fotografer har så lätt för att drabbas av prylsjukan.

För mig personligen är det i alla fall mycket enkelt. Ju färre objektiv (och kameror) jag har, desto bättre är det för mig. Något som jag insåg för ganska många år sedan när jag kunde konstatera att jag tog cirka 99 procent av mina bilder med samma objektiv. Visserligen ett zoomobjektiv, men ändå.

Förutom att jag stenhårt tror på ett minimalistiskt förhållningssätt med få ägodelar över huvud taget så är jag också ganska säker på att begränsningar gynnar kreativiteten - liksom skickligheten. Förr i tiden brukade ju fotograferna till och med prata om "en kamera, ett objektiv - en film". Alltså att köra in sig på en specifik uppsättning tills den satt i ryggmärgen. 

Ett stort urval av prylar gör oss dessutom mindre lyckliga enligt forskningen. Det kallas för "the paradox of choice". Ju fler val vi har, desto osäkrare är vi på att vi har valt rätt. Kanske har du själv varit med om detta när du ska ut och fotografera och helt enkelt stått och velat fram och tillbaka över vilka grejer du ska ta med dig och vilka du ska lämna hemma. 

Du blir alltså inte en bättre fotograf ju fler objektiv du har, sannolikheten är faktiskt större att du blir en sämre fotograf. Inte blir du lyckligare heller, utan snarare olyckligare - och fattigare, såklart.

På vägen hem var jag såklart tvungen att gå förbi Kungsträdgården och fotografera de japanska körsbärsträden som nu står i full blom. Nästan ett slags måste ifall man bor i huvudstaden. 

SE BILDEN: Mera kameratjat - jag har gjort en Fröderbergare

I början av veckan gjorde jag ett hastigt köp. En trettiofemma inhandlades av en annan medlem här på Fotosidan. Gluggen damp ner igår och idag har jag testat den ordentligt. Bland annat under en liten dagsresa till Kristianstad där jag spenderade några timmar i ömsom skyfall och ömsom tryckande åskvärme.

Jag skulle kunna skylla denna plötsliga affär på Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg. Det är nämligen han som har inspirerat mig till att vilja försöka använda min Canon 5D Mk II som ständig följeslagare och allroundkamera istället för att grubbla på en massa andra alternativ.

Å självklart fungerar kombinationen mycket bra. Kameran är som bekant väldigt kompetent och lättarbetad. Utan batterigreppet och med en normalglugg på är både storleken och vikten klart hanterbar. Det känns inte särskilt besvärligt att bära omkring på grejerna.

Däremot kan jag väl tyvärr inte säga att upplevelsen är lika smidig och spontan som med exempelvis Leican. 5D:n är en bulkigare kamera och man behöver en väska att kunna stoppa undan den i emellanåt vilket jag personligen sällan känner något behov av med Leican.

Framöver kommer jag nog främst att använda utrustningen när jag under mera planerade former ger mig iväg med målet att just gatufotografera. Alltså fortsätter jakten efter den där smidiga vardagskameran som känns behändig att ha med överallt och nästan hela tiden.

Kanske finns den trots allt närmre än jag tror. Jag har nämligen fått kontakt med en man här i Karlskrona som har ett femtiotal gamla analoga kameror som han tänker sälja. Allt från Hasselbladare och Leicor till proffskompakter. På måndag ska jag göra ett besök hemma hos honom. Det kommer att bli riktigt spännande. 

Yashica T3 - min nya fulkamera!

I höstas fick jag av en slump nys om en kamera som jag aldrig hade hört talas om tidigare. En i mina ögon ganska ful och bullig historia i svart plast av märket Yashica och modellen T3 Super. Till synes en typisk kompaktkamera från slutet av 80-talet.

Häromveckan slog jag till och köpte en på tyska eBay för 700 spänn. Jag hämtade ut den igår kväll och brände ivrigt av en rulle på en halvtimma för att testa så den funkade ordentligt, vilket den gjorde. 

I ärlighetens namn är detta ur många perspektiv en ganska ordinär point and shoot-kamera. Exponeringen sköts helt och hållet av automatik. Du kan inte kompensera på något sätt. Den har AF och automatisk framdragning och tillbakaspolning av filmen.

Det som gör kameran speciell är tre saker. För det första har den ett knivskarpt 35/2.8 Carl Zeiss-objektiv. För det andra har den ett så kallat N.A. SCOPE som är en sökare uppe på kamerahuset. Och för det tredje är kameran vädertätad. Ja, och så kan du stänga av och sätta på blixten också.

På ovansidan ser man kamerans N.A. SCOPE. Precis som på en gammal Rollieflex eller liknande är bilden spegelvänd. 

Den här kameran har jag inte köpt för att gatufota med först och främst. Min tanke med inköpet är istället att använda kameran för lite mer vardagligt dokumenterande och bildexperimenterande. Kanske också för enklare ”reportage” av olika slag.

Men självklart ska jag testa den på gatan också. Det där N.A. SCOPET måste ju helt klart utforskas. Ja, redan i helgen faktiskt. Här kommer förresten några bilder från testrullen...

Den obligatoriska spegelbilden.

Ett snapshot.

Och så ett fotoexperiment.