- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Seriösa porträtt på dom du känner kan vara svårt

I många år har jag försökt ta vars ett enskilt porträtt på mina föräldrar. Men jag kommer aldrig till skott. Varje gång jag i tanken ska planera upp ett sådant tillfälle känns det mest jobbigt. Jag ids inte ens fråga. Därför är en ren dokumentär bild som den ovan det närmsta jag har kommit något slags porträtt (farsan som löser korsord efter middagen). 

Jag vet inte om ni håller med, men jag tycker helt enkelt att något av det allra svåraste som finns är att ta uppställda och seriösa porträtt på människor som är familjära. Att i deras närvaro kliva in i rollen som porträttfotograf, få dom att ställa upp, dirigera, ge instruktioner och så vidare. Det tar emot för mig. 

Kanske beror det just på det faktum att man då tar på sig en roll. En som är svår att spela för människor som känner en på djupet. Att det upplevs som tillgjort, inte jag, och så vidare. Det är i alla fall där någon stans jag har hittat min egen förklaring. 

Hursomhelst, här under kan ni se ett par porträtt på personer som jag känner. Två trevliga vänner men som trots allt inte står mig så nära som min egen familj. Kanske är det därför som jag enligt mitt eget tycke lyckades väldigt bra med de här porträtten.

Jag har för övrigt långt efter alla andra upptäckt tjusningen med Silver efex pro. Ett kul program som kan ge digitala bilder den där sköna analoga svartvita känslan. Det är lite lätt vanebildande men jag tycker att det funkar bra på den här sortens motiv. 


Henrik Johansson.



Knut Koivisto.

Inlagt 2017-01-16 08:49 | Läst 1941 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.



Logga in för att kommentera

Jag gillar verkligen bilden på din far. Det är säkert så här du upplever och ser din far. Han ligger i sängen eller kanske vid köksbordet och löser korsord. En miljöbild skulle man kunna säga. Så här ser sovrummet ut 2017. Jag själv fotar mest natur, fåglar och vill gärna ha miljön med i mina fågelbilder. Närbilderna är det så många andra som tar.
Sten
Om man är tvungen att ta uppställda porträtt för att bilden skall användas i ett sådant sammanhang så tycker jag att det alltid är svårt, speciellt med människor man har en nära relation till förstås. Annars tycker jag att spontanbilderna där man fångar dem i vardagen som man upplever dem alltid är bättre som bilder.

Jag använder Silver Efex för all svartvitkonvertering, det finns ju en mängd olika presets och filmval (om man vill) som man kan använda och dessutom justera, dessutom funkar deras kontrollpunkter helt suveränt om man behöver gå in i bilden och ändra ljus eller kontrast, nästan magiskt bra.
/Affe
Tycker det är en fint bild på din far, säger mer om honom än ett uppställt porträtt.
/Krister
Du är nog inte den första som upptäckt att det är mycket svårt att porträttera sina närmaste. Jag känner exakt samma sak. Ibland har jag funderat över om det inte vore klokt att be någon annan ta bilden, innan det blir för sent.
Bilden på din far är riktigt bra, men det är ju mer en vardagsbild än ett porträtt, de övriga bilderna är riktigt bra. Du har verkligen fått till gråskalan och kornet.
Silver FX är ett superprogram, men frågan är hur länge det kommer att fungera i framtida versioner av Photoshop, nu när Google har gett upp. Ett tips kan vara att kika på Tonality CK, som jag tycker är mer flexibelt än Silver FX och f ö lika kraftfullt.
Skön bild på din farsa, Joakim!
Bästa bilden är på din far.
Naturlig och säkert en situation som är välkänd för dig.
Det är ofta svårt, överhuvudtaget, att ta porträtt av sina närmaste, typ uppställning a la studio. För mig blir det alltid snapshotporträtt, dvs porträtt i stunden. Det är lättare, jag har nästan alltid med mig kameran, och alla vet att jag fotograferar hela tiden så de bryr sig mindre, vilket gör att spontaniteten blir större. Och det kan bli riktigt bra ibland. Håller i övrigt med om Efex Silver pro.
Tycker också om bilden på din far.
//GöranR
Du är inte ensam om att tycka att det är svårt att ta porträtt av vänner och familj. Det är nog svårt att betrakta dem med sina vanliga fotografögon. Dessutom har men inte en fotograf-modell-relation med dem.

Jag tycker att bilden på din pappa har ett stort värde, särskilt för dig, men även för andra. Det tas inte så många vardagsbilder av den här typen.
Där tog du farsan på sängen bokstavligt talat, i det som understundom kan vara en del av hans vardag och naturliga miljö, superfint porträtt bättre än ett uppställt porträtt.
🙂
Tack för era kommentarer. Det verkar som bilden på farsgubben gick hem bäst i alla fall :-)
Hittade precis din blogg, och bilden på min pappa är den absoluta favoriten. Den berättar så mycket mer än bara hur din pappa ser ut. Sedan är det roligt att få fina portätt på sina föräldrar också. Min pappa dog för snart ett år sedan och jag är så glad över alla foton jag tog, både porträtt men främst de dokumentära. Helgen efter han dog gjorde jag en fotobok med foton från sista året, där jag skrev och berättade. Det var en fantastisk terapi och värdefullt för mig och mina barn att ha kvar... Ja, Knut var också fin. Och Henrik...
Hej . Joakim. Jag tycker alla tre bilderna är bra. Porträttet på Knut Koivisto, riktigt bra. Jag gillar att du har klippt bilden en aning upptill, vilket skapar spontanitet och närhet.
När det gäller farsgubben signalerar strumpfötterna och avspändheten riktigt mys på middagen. Svårslaget.
/ Bengt
Mycket bra bilder alla tre, även om bilden av din far förstås inte direkt är ett porträtt.

Jag utnyttjar ofta sonen Felix som testmotiv när jag vill prova nya prylar, ljussättning och annat, så han är van vid det och det känns inte så konstigt eller svårt tycker jag. En annan familjemedlem som ofta utnyttjas är kattjäveln, men det är förstås inte riktigt samma sak :)