Lysande, jag fastnar för den sista bilden där den eldröda vallmon brinner i bildens förgrund, som om den tagit mod till sig och klivit fram ur landskapet för att tala först. Dess kronblad glöder mot ljuset, mjuka men orubbliga och fyller rummet med en stilla intensitet som inte ber om ursäkt för sin närvaro.

Bakom den står trädet, mer dämpat, nästan viskande. Dess konturer är kvar, men de håller sig i bakgrunden som en gammal berättelse som vet att den inte behöver dominera för att vara sann.

Tillsammans skapar de en balans, vallmons eld som vill bli sedd, trädets tysta tyngd som bär upp scenen.
En bild där det starka får ta plats, och det stadiga ger plats, utan att förlora sig självt.

Hälsningar
Stefan