JT Lauritsen & The Buckshot Hunters - Åmåls Bluesfest VII

JT Lauritsen & The Buckshot Hunters inledd den den andra konsertdagen i Bluesterminalen. De härstammar från vårt västra grannland. På scenen gästades de dessutom av den fantastiska sångerskan - Virginia Pihlblad. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

TheInvisibleJackal

Blue Benders - Åmåls Bluesfest VI

Det nästsista bandet första konsertdagen var med Blue Benders från Stockholm. Ett ungt band med rejält med energi. Tyvärr var mina fötter helt slut och jag fick finna mig i att sitta på läktaren större delen av konserten. Även om jag när det kommer till konserter många gånger känner mig som 22 igen så känns fötterna som om de tillhör en 107-åring.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Anthony Gomes - Åmåls Bluesfest V

Från Kanada kommer också Athony Gomes, som river av en fartfylld konsert. Han karaktäriserar sin musik som en mix av rock och blues emedan han förutom att han gillar Muddy Waters, B B King o s v även gillar Led Zeppelin och AC/DC etc. Därtill blandar han in lite soul. Vill man lyssna på honom finns han på Qobuz. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

TheInvisibleJackal

Mud Morganfield - Åmåls Bluesfest IV

Från Chicago, Illinois kommer Mud Morganfield. Vem tusan är då Mud Morganfield? Mud Morganfield är Muddy Waters äldsta son. Smaka på det - Muddy Waters. Känner ni de musikhistoriska vingslagen piska?

#2

Mud Morganfield bestämde sig inte förrän vid sin fars bortgång att satsa på musiken. 

#3

#4

#5

#6

I motsats till sin far spelar Mud Morganfield bas.

#7

#8

#9

#10

Annars satt han mest på en hög pall och sjöng med en djup, mörk röst. Det fanns stunder då man kunde ana ett eko av faderns röst.

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

#21

#22

#23

#24

Det kändes som om han inte bara hade full koll på sin egen persons betydelse i bluesens historia utan även på vad som hände runt omkring honom. Det är fritt fram att fotografera på Bluesfestivalen och i kyrkan visade ett antal fotografer upp sina bilder. Det svårt att säga hur Mud Morganfield ställer sig till detta. Fick känslan av att han inte helt uppskattade det hela. Här i bilden som är från slutet av konserten ger han mig The Falconetti Stare.

TheInvisibleJackal

The Kokomo Kings - Åmåls Bluesfest III

En av de här dagarnas riktiga höjdpunkter var konserten med The Kokomo Kings med Magnus Abrahamsson på gitarr och sång,  Jonas Holmberg - gitarr, Daniel Wienero - trummor och Magnus Lanshammar - kontrabas.

#2

#3

#4

#5

Det här var ett mycket samspelt band som såg ut att ha väldigt kul på scenen. Det är väldigt viktigt. Trivs bandet. Trivs publiken. Och det omvända gäller troligen också.

#6

Jag fotograferade min första konsert 2023 och en sak som jag ganska snart upptäckte eller kanske snarare la mer märke till var att vissa musiker i ett band syns mer eller till och med mycket än de andra i bandet. Och det behöver nödvändigtvis inte vara sångaren som har det lilla extra som gör att han/hon på något sätt syns mer. Karisma är ordet. Det är musiker som i hela sitt uppträdande på scenen gör att de syns och vill synas. 

#7

Sådana musiker är mycket tacksamma att fotografera. De är musiker som lever sig in i musiken helt och hållet och som både kan göra det väntade och det oväntade på scenen. För en fotograf är den en fröjd att följa en sådan musiker på scenen. Inte för att man glömmer bort de andra musikerna i banden eller musiken för den delen. Det gäller att ha såväl en helhetsbild som en detaljbild i huvudet när man fotograferar en konsert. För det måste man gå in i och uppleva musiken som framförs. Lyssna på helheten som på de enskilda instrumenten och samspelet dem emellan. Känna musiken. Vara öppen för den. För vad den kan göra. Finna den så kallade pulsen. 

#8

I The Kokomo Kings var det kontrabassisten Magnus Lanshammar som var den här musikern. 

#9

Det kom därför att bli rätt många bilder på honom.

#10

#11

#12

För även om jag gärna vill och försöker fotografera hela bandet är det inte mitt primära mål med mitt konsertfotograferande. Jag är inte ute efter att dokumentera en konsert. Jag finner att dokumentärfotografi inte fungerar för mig i det jag vill med mitt konsertfotograferande. För jag kan i mångt och mycket uppleva att bra dokumentärt foto kan ha mycket att ge till skillnad från t ex gatufotografi som sällan är mer spännande än en varböld eller se någon klippa tånaglarna.

#13

#14

Jag är inte intresserad av porträttfotografering eller att fotografera människor egentligen heller för den delen. Det är det jag upplever i musiken som jag fotograferar. Det är därför jag inte heller har något problem med att i min bildbearbetning plocka bort t ex ett mikrofonstativ eller något annat, om det inte på något vis tillför bilden något. Gör det inte det. Bort med det. För i min upplevelse av musiken finns det i egentlig mening inte där. 

#15

#16

#17

Vad tänker en musiker på när han spelar? Nästa strof? Nästa melodi? Eller blir han helt uppfylld av sitt eget spelande och försvinner in i en bubbla där bara han och musiken existerar. 

#18

Musik är egentligen fysikaliska svängningar som sätter luftmolekylerna i rörelse och skapar tryckvågor. Tryckvågor som vi kan känna med kroppen som vibrationer. Därför kan vi också få en obändig lust att dansa. Kroppen fungerar som en resonanslåda. Den tolkar i dansen de vibrationer som musiken sänder till den. 

#19

Det är den här förmågan att sätta kroppen i rörelse via dans som gör att jag personligen sätter musiken högst av de konstnärliga uttrycken. Och märk väl att det för mig här inte handlar om s k "dansmusik" d v s musik som fungerar som en vehikel, eller ursäkt om man så vill, för de motsatta könen att mötas under ceremoniella betingelser (läs: diskotek, dansbandsarenor) vars huvudsakliga avsikt är att skapa parbildningar att föra släktet vidare. Musiken härvidlag fungerar bara som en byxneddragare. Musiken jag talar om har något den s k "dansmusiken" saknar och alltid kommer att sakna. Inlevelse. Ta t ex Another Man från Beano-albumet av John Mayall & Bluesbreakers. Förutom sång är det här bara munspel och handklapp, men oj vilken inlevelse. Eller Love framförd enbart på bas av Cecil McBee på Pharaoh Sanders album Thembi. 

#20

De som håller den s k "dansmusikens" fana högt finner samma musikaliska höjdpunkter i hissmusik och i musik på offentliga bekvämlighetsinrättningar. Ingen musik man väljer att spela på begravningar emedan den enbart skulle få menigheten att vilja tömma sig på överflödig dryck och kost. Den s k "dansmusiken" avger lika spännande vibrationer som diarré i det fria.

#21

#22

#23

#24

#25

#26

Ja, musik. Bra musik är livet!

#27

#28

#29

#30

#31

#32

#33

#34

#35

TheInvisibleJackal