Det kryper något...

Sexfläckig bastardsvärmare

Hösten är kommen. Löven har börjar anta sina färger. I mina arbete med att  redigera bilder lever alltjämt sommaren kvar. Bilderna i det här inlägger härrör från en tid då jag och min fru ännu hade semester. Tror till och med att vi kanske nyss hade påbörjat den, då vi i år hade sen semester. Det var dock nära att det blev något inlägg alls.

Jag  vet inte hur ni andra brukar göra, men jag skapar ett inlägg genom att först ladda upp de bilder jag tänker ha med och sedan när jag finner tiden för det skriver jag själva texten.

Eftersom det har blivit en del fotade i sommar har jag därför laddat upp rätt många bilder till lite olika inlägg som kommer att dyka upp här framöver.

Varför var det då nära att det inte blev något alls? 

En dag när jag skulle starta min dator var den inte upplagd för att låta starta sig, den höll sig tyst och stilla. Vad jag än testade med gick det inte att starta den. Startknappen hade upphört att fungera vad det verkade som. I varje fall syntes det så.  Jag hade laddat upp en del bilder dagarna före, men många återstod att ladda upp till kommande inlägg.

Tack och lov har jag back-up på alla min RAW-filer och nästan alla gjorda bilder. Jag säger nästan. Kvar i datorn låg de senaste bilderna. De hade jag inte gjort en back-up på.  Jag har även en back-up på LR-katalogen så dessa bilder kunde jag bara exportera på nytt är jag väl skaffat en ny dator. Efter en del letade och andra ting som ska till när en ny dator ska införskaffas slog jag till.

Efter gjort diverse installationer var det dags att ladda ner LR på nytt, vilket inte var något problem. Det enda LR frågade om var den skulle uppdatera min katalog. Ja, det kanske inte är så dumt tänkte jag och klickade "OK". Det var nog dumt gjort ändå, för LR hittade inte mina bilder för vare sig  2021  eller 2022. Det fanns ingenting. Däremot kunde jag få fram mina bilder från 2015 - 2020. Det var inga problem. Jag behövde bara söka efter dem eftersom LR inte kände igen disken de låg på. De tog bara några minuter att få LR att förstå att nu ligger dessa bilder på diskar med det här namnet istället. Bilderna och bearbetningarna för 2021  och 2022 lyste dock fortfarande med sin frånvaro.

Jag kontaktade en fotokompis i klubben och frågade om han kunde hjälpa mig. Jodå, det var inga problem. Vi satt i par timmar och prövade och testade det ena och det andra, men nej vi kunde inte hitta bilderna. Jag har back-up på dessa RAW-filer så det var väl bara att importera de här två årens bilder på nytt började jag resignerat konstatera. Alla bearbetningar jag gjort fick jag därmed också betraktas som försvunna och jag skulle istället bli tvungen göra om dem. Inte så lätt precis. Inte bara med tanke på tidsaspekten med själva arbetet i sig, utan även på den frustration som kan uppstå när jag försöker göra en bild som jag tror att den såg ut första gången samtidigt som jag känner att det ändå inte är riktigt rätt bearbetning av den. Minnet av en tidigare skulle liksom kunna sätta käppar i hjulet för en ny bearbetning av samma bild. 

Djup suck alltså!

Innan jag satte igång med det här trista arbetet med att importera dessa bilder på nytt in till LR. Tog jag mig en lite fika. En rejäl bit banansockerkaka och lite granatäppelté. Satte på en live-platta från 1971 med Grand Funk Railroad på stereon. Vred upp volymen för att blåsa ut obehag, ångestkänslor och annat innan jag satte igång med det bistra arbetet.

Det var då det slog mig.

Jag kan inte vara ensam med detta problem. Det måste ha varit andra som upplevt samma sak. Var gör man då? Försökt med Adobes egna sidor hade jag redan gjort utan lycka. Jag gick då till Fotosidan och forumets sökfunktion och skrev in en söksträng. En bit ner i svaren till en person som hade samma problem stod de förlösande orden - back -up:en på LR-katalogen komprimeras till den zipfil som måste extraheras för att den ska bli läsbar. Jag visste var jag hade min back-up. Nu var det bara att extrahera den och voilá - där var alla mina bilder för 2021 och 2022  med bearbetningar och allt. Med ett leende som gick från öra till öra kände jag hjärtat ta ett glädjesprång.

#2

Citronfjäril

Nu åter till  det här inläggets egentliga handling.

Semestern hade börjat och på något sätt kände vi att borde göra något av det. Vädret var fint och solen värmde lagom mycket. En cykeltur skulle inte vara så dumt resonerade vi. Frågan vara bara vart? Och skulle vi ta med kamerorna? Att ta med kamerorna var självklart och strax kom vi på vart vi skulle cykla.

#3

Kartfjäril

En och en halv mil; ungefär, öster om Halmstad ligger den lilla gården Björkelund. En liten plats som står under Naturskyddsföreningens förvaltning. Det är ett litet fint ställe med mycket växter, en del fåglar finns att se också i området. 

Min makrointresserade äkta hälft drog sig åt blomprakten. För egen del hade jag inte direkt någon aning om vad jag ville fotografera, men det gav sig av sig självt tämligen omgående.

#4

Kartfjäril

Det visade sig att bland blommorna flög en hel del fjärilar och eftersom jag är svag för dessa små flygande varelser föll det sig bara helt naturligt att det var dem jag skulle fotografera.

#5

Troligen en vitfläckig guldvinge.

#6

Silverstreckad pärlemorfjäril.

#7

Brun mulmblomfluga (är dock inte säker på det).

Det fanns inte bara fjärilar av olika slag utan det fanns även en del andra i mitt tycke intressanta insekter.

#8

Silverstreckad pärlemorfjäril.

#9

Fönsterblomfluga.

Framförallt fanns det en del spännande och annorlunda flugor. Kanske inte speciellt annorlunda för en flugkonnässör. Jag kan inte direkt påstå att jag själv tidigare har lagt någon större energi på att närmare studera de flugor som snurrat omkring min person eller i dess närhet. Snarare har jag varit mer inriktad på att förpassa dessa flugor till de sälla jaktmarkerna. Hur sällsamt var det inte att bland flugorna upptäcka en tidigare oanad färg och mönsterprakt. Otroligt fascinerande. 

#10

okänd Blomfluga.

#11

Fönsterblomfluga och vanlig stickfluga.

#12

Fönsterblomfluga.

#13

Svårt att avgöra men myggan på bilden skulle kunna vara en Trädhålsmygga tillsammans med en Häggspinmal.

#14

Häggspinnmal.

#15

Sommarrudbeckia?

Nej, här sitter det ingen insekt. Jag blev bara fascinerad av den här rudbeckians uppenbarelse.

#16

Sexfläckig bastardsvärmare.

Jag vet inte hur många timmar som förflöt ibland alla fjärilar och flugor. Jag vet bara att det var en lyckad fotoutflykt. Återigen fick jag mig förevisad att det bästa är att åka till en plats med öppet sinne och låta sig fångas av stunden. Det är nog därför jag sällan lyckas hålla fast vid i förväg utvalda motiv. Det blir en slags låsning som förhindrar mig att se vad en plats har att erbjuda fullt ut. Det passar mig bättre att improvisera i stunden. Då kan jag bli hänförd och gå in i min kreativa bubbla och så kommer bilderna till mig utan jag behöver jaga efter dem. 

TheInvisibleJackal

Öland i maj VI - sista dagen

Att se Ölandsbron sträcka ut sig mot fastlandet fyller mig många gånger med en smula vemod då det betyder att Ölandsvistelsen den här gången är över. När man kommer och kör upp på bron och passerat puckeln och man ser Öland breda ut sig framför en väcks känslor som ibland kanske kan liknas vid de man hade som barn och fick lov att gå in i den stora leksaksaffären som syntes ha allt mellan himmel och jord. 

Ölandsäventyret är över för den här gången. Medan jag packar bilen tar frun hand om den sista biten städning innan vi checkar ut ur den lilla fina stuga vi hyrt några dagar.

Innan vi styr bilen över bron och vidare färd mot hem och jobb kör vi den knappa milen till Borgs ängar för ett sista besök. Vi har valt att gå upp tidigt den där resdagen för att hinna med ett morgonbesök vid Borg innan hemfärd. 

Frukosten intar vi i det gröna. Det är trevligast så.

#2

Humleblomster

#3

Teveronika

#4

Gullviva och Sankt Pers Nycklar

#5

Johannesnycklar

#6

Sankt Pers nycklar med blomkrabbspindel

#7

Ängsnycklar

#8

Johannesnycklar

TheInvisibleJackal

Öland i Maj V - på jakt

Göknycklar

Det är inte i svinottan, men solen har inte varit alltför länge över horisonten. Vi har kommit överens med våra vänner att träffas på Station Linné. Ett bra ställe eftersom även de fotograferar. Vi hittar en del orkidéer vi känner för att fotografera. 

#2

Adam & Eva. Här en Adam.

Vi fotar och pratar om än det ena, än det andra och på något sätt kommer vi in på växtskydd och hur begärliga en del växter är. Särskild då just orkidéer. Det har hänt mer än en gång att några rejäla stolpskott grävt upp orkidéer för att försöka plantera dem i sina trädgårdar. Något som är dömt att misslyckas. 

"En del orkidéers växtplats hålls därför hemliga."

"Jag känner till en sådan, men det är trettio år sedan jag var där. Jag tror att jag kan hitta dit igen.  Är ni sugna på att se om det går att hitta den på nytt?"

Absolut tyckte vi. 

#3

Guckusko

Vännens minne visade sig vara gott.

Och där var den skogens drottning. Det kändes nästintill overkligt att se den. Norröver växer den ymnigt på sina ställen, men på Öland är den en stor sällsynthet som få vet om var den växer. Just för att förhindra att den grävs upp av "trädgårdsintresserade". Eftersom växtplatsen är hemlig. Tänker jag inte heller avslöja den.

#4

Guckusko

#5

Guckusko

Det var på något märkligt sätt svårt och nästan lite motigt att packa ihop kamerautrustningen och lämna guckuskon. Det var dags ändå. Det var hög tid att hitta någonstans att äta.

#6

Ängsnätfjäril

Efter en mycket behövlig och trevlig lunchpaus bestämde vi oss för att köra till Södra Greda för att se vad det kunde ge. Vårt fotosällskap hade inte varit där förut.

#7

Backsippa

#8

Krutbrännare

#9

Humleblomster

#10

Även den här dagen syntes himlen dra ihop sig. Det fanns både ena och andra att fotografera, men regnet var inte långt bort kändes det som. Det var tid att återvända till parkeringen.

#11

Det var inte direkt döden på larvfötter jag lämnade på tryggt avstånd bakom mig utan mer döden med juver. Mitt i den fina blomprakten gick dessa bestar omkring. Jag försökte gå därifrån så normalt som möjligt för att i görligaste mån dölja min hälsporre. Minsta tecken på svaghet och de skulle kasta sig över mig.

TheInvisibleJackal

Öland i maj IV - En ny chans

Skam den ger sig. Fast ibland har man bara inget val.

Den här morgonen har vi kört till Ismantorp då det enligt guideboken lär finns vit skogslilja, vilket det säkert också gör. Det är bara det att den blommar i juni som först. En detalj som vi hade förbisett. Samtidigt var det ändå intressant att göra ett återbesök till Ismantorp. Särskilt som det första inte hade bjudit på någon mersmak.

#2

Och visst fanns här en del orkidéer, men också moln av icke vänligt sinnad karaktär, om nu moln alls har någon karaktär mer än den vi människor subjektivt tillskriver dem. Nåväl, molnen borta vid horisonten närmade sig snabbt och skiftande till en mörkare ton. 

"Det ser ut att bli regn" sa jag till hustrun. "Vi packar ihop oss och stället oss borta under några tätare träd vid stigen."

På vägen tillbaka mot stigen, behöver man, precis innan stigen börjar, kliva över en stätta. Där mötte vi ett sällskap klädda i ljusa, lediga och lätta kläder, någon finstickad tröja över axlarna, promenadskor. Sällskapet bar på vackert mönstrade filtar och picknickkorgar. Hela scenen andas en lätt air av sekelskifte. Det förra då. Carl Larssons - "Frukost i det gröna" kommer upp i minnet.

Sällskapet hade dock endast ögon för den blå himlen och inte för dess mer mulna följeslagare. 

Vi har kommit fram och står under våra utvalda trädparaplyer då det brakar loss. Först med regn. Ett regn som tämligen snart övergår i stenkulstora hagel. Vi står dock hyfsat väl skyddande under våra träd även om ett och annat hagel studsar mot våra jackors kapuschonger. 

Sällskapet hade fått uppenbarat för sig att livets stig inte endast av solsken och rosor består. De flyr vädrets makter på nästan samma vis som när man var barn och sparkade boll med någon på landet boende kamrat och bollen for iväg mot hönsen som gick och pickade i godan ro, när plötsligt från ingenstans; ur hönsperspektiv, vår boll kom farande. Kacklande och flaxande spred de sig åt alla håll för att undkomma bollen. På samma sätt tycktes sällskapet bete sig innan de på något fann sig och tog sig flykt mot stigens skydd de också. 

En liten, blött och smågråtande flicka kom och ställde sig hulkande en stund hos oss innan hennes far kom och manade henne vidare mot parkeringen och bilarna. 

#3

Krutbrännare

Haglet upphör så småningom och vi återvänder till platsen vi en stund tidigare lämnade. 

Jag kände mig färdig med Ismantorp en stund före min fru och begav mig sakta av mot parkeringen. Hon hade funnit en del andra motiv som intresserande henne som makrofotograf. Hon kom till bilen i rätt ögonblick. För precis när hon satt sig öppnade sig himlen på nytt. Hon berättade att hon halvvägs tillbaka hade mätt pick-nicksällskapet på väg ut igen. Det såg inte bättre ut än att de än en gång lyckats tajma nederbörden.

Jodå, mycket riktigt. Under tiden vi satt i bilen och kollade på tänkbara utflyktsmål härnäst under dagen kom de springande med tröjor och rutiga filtar flaxande. Bildörrar öppnades och motorer startades. De hade nu definitivt gett upp hoppet om en pick nick i det gröna såsom den kan presenteras i mer glassiga magasin såsom Hus & Hem, Gods & Gårdar, Femina etc.

#4

Bergskrabba

Bergskrabban är en liten spännande ört. Det här var första gången jag sett den blomma. De blå blommorna påminde mycket om de blå geléaktiga karameller som ingår i Bassetts lakrikskonfekt. Jag är inte någon större lakritsälskare, men dessa blå  karameller jag är mycket svag för. Det var kanske därför jag fastande för bergskrabbans utseende.

Vi hade återvänt till Vickleby alvar för att se om vi kunde ha lite bättre tur med vädret den här gången. Och det hade vi. Regnmolnen såg ut att ligga mer norröver den här gången. Har man möjlighet att återvända till en plats brukar det ofta löna sig.

#5

Ölandssolvända

Så små att även om lägger sig platt tornar man sig upp över dem.

#6

Sankt Pers nycklar

Vi hittade även del Sankt Pers Nycklar som vi helt hade missat förra gången

#7

Gullviva

#8

Krutbrännare

Och krutbrännare. Ett tiotal faktiskt. 

Vickleby alvar är ett av de säkrare platserna att finna krutbrännare på. De är dock ganska oansenliga. Det är lätt att missa dem. 

#9

Innan kvällen kom for vi snabbt till Halltorps hage. Det fanns en del orkidéer där. Främst Sankt Pers nycklar men ljuset var inte tillräckligt för att göra dem rättvisa. Istället vände vi åter mot stugan. I morgon hade vi stämt möte med några vänner som också var på Öland.

#10

TheInvisibleJackal

Öland i maj III - Åter till ett favoritställe

Sankt Pers nycklar

En plats som blivit mig mycket kär på Öland är Borgs ängar vid Gråborg. Dessa ängar med sin rika blomsterprakt, vackra oxlar och fågelsång är för mig så nära paradiset man kan komma. Det finns så mycket här. Var gång finner jag något nytt och tiden försvinner när jag här är. Skulle jag blott ha bara några timmar till mitt förfogande vid en Ölandsvistelse skulle jag ställa kosan till Borgs ängar och tillbringa dem där. 

#2

Sankt Pers nycklar

Vi kom att tillbringa den andra dagens eftermiddag vid Borgs ängar. Man får hålla sig på de stigar som finns för att inte av misstag trampa ner känsliga växter. Även om det finns mängder med spännande växter i ängen som man inte kan närma sig annat än med teleobjektivet eller kikaren finns det mycket längs med stigarna bara man går sakta och ger akt på det man har inpå sig.

#3

Sankt Pers nycklar

#4

Johannesnycklar

Den här lilla ännu inte utslagna orkidé fann jag under min långsamma vandring längs en av stigarna. Till en början hade jag ingen aning om vad det kunde röra sig om för art, men så såg jag några andra där en del av den utslagna orkidéns kronblad börjat slå ut och då visste jag. Jag fastnade för den eftersom jag tyckte att det hela liknade ett litet torn där det högst upp stod några små tomtar och spanade ut över världen.

#5

Sankt Pers nycklar

Mängden med orkidéer vid Borgs ängar var osannolik. För att inte tala om mängden med gullvivor. Det var en fest för ögat. Jag använder stativ när jag fotar. Mycket beroende på att den axelskada jag dragits med en tid inte riktigt tillåter fotografering på frihand några längre stunder ännu. Jag har inget emot att använda stativ. Det tar lite längre tid, men jag känner ingen brådska när jag fotograferar. Snarare är det rätt trevligt att det tar lite tid. Det som dock inte var görligt med stativets hjälp var att använda så lågt ISO som möjligt. Det blåste en hel del och för att få växterna att inte se ut att fladdra över hela bilden blev det snarare att skruva upp ISO:t för att få en så pass snabb tid att det gick att frysa vindens effekt. Ibland behövdes det tider uppåt 1/2000 eller mer. Blåsten gjorde att vissa blommor helt inte gick att fotografera. De rörde sig bara för mycket i vinden. Trots det här var det mycket trevligt att vara vid Borgs ängar igen och fotografera orkidéer.

Det händer att jag sitter kvar en stund efter jag har tagit de bilder jag var ute efter och bara tittar. Den här gången la jag mig t o m en stund på rygg. Försiktig vill säga så att jag inte av misstag plattade till något. Jag slöt ögonen och lyssnade på vindens sus i träden, insekternas svaga surrande. Jag kände hur världen levde och andades.

"Det ligger någon där borta!?"

Verkligheten pockade på sin uppmärksamhet.

Ett äldre par kom på stigen. De undrade hur det var fatt.

"Det är bra. Jag låg och lyssnade på markerna."

"Ja, det är en fin tid nu. Du fotograferar också ser jag" sa mannen i sällskapet.

Vi kom att prata en stund om både det ena andra kopplat till naturen. Ett av de här oväntade möten som sker ibland när man är ute. 

#6

Johannesnycklar 

Johannesnycklar - Orchis militaris, som det latinska namnet lyder är en spännande orkidé. Förra året gick vi alldeles ensamma på en guidad tur bland orkidéer och annat på Borgs änger med en mycket intressant och kunnig guide. Han berättade om Johannesnyckelns latinska namn. Blomman liknar en liten man med en stor hjälm som i mångt och mycket liknar de plåthjälmar som soldater förr använde. Därav namnet militaris.

Det här utseendet gör också att det är en av de lättare orkidéerna att känna igen. Och även en av de tacksammare att fotografera.

#7

Johannesnycklar

#8

Johannesnycklar

#9

Vit Sankt Pers nycklar

#10

Johannesnycklar

#11

Sankt Pers nycklar

#12

Johannesnycklar

Tittar man in under den s k hjälmen på Johannesnycklar kan man faktiskt se ett litet ansikte där.

#13

Sankt Pers nycklar

#14

Tvåblad

Efter förra årets guidning lärde jag mig att känna igen orkidéen - tvåblad. En ganska så oansenlig orkidé som det lätt att passera utan lägga märke till den. Den har så här i slutet av maj ännu inte börjat blomma, men den är ändå fullt igenkännbara med sina två blad placerade någon centimeter upp på stjälken. Jag hittade 12 bestånd med tvåblad på ett litet område intill stigen.

#15

Efter en lyckad eftermiddag på Borgs ängar kände jag för lite rumba med några oxlar.

TheInvisibleJackal