Öland IV - På alvaret igen

Efter att ha återstiftat bekantskapen mer Arontorpsrosen körde vi ner till Eriksöre alvar. Intog en andra frukost innan det var dags att klättra över stättan in till orkidéerna på alvaret. Precis som dagen före var det mycket bilar av alla de slag på parkeringen. Vi fick som tur var en plats tack vare att en bil körde precis när vi kom. Lyckans blinda gudinna log åt oss.

#2

Krutbrännare.

Nästan en av de första orkidéerna på detta synnerligen orkidébemängda alvar var den lille krutbrännaren. Den reser sig inte många centimeter över marken och är mycket lätt att missa och att trampa ner.  Det gäller med andra ord att gå långsamt och hela tiden ha koll var man sätter sina fötter i dessa marker.

#3

Krutbrännare.

#4

Krutbrännare.

#5

Göknycklar.

Här syns tydligt de gröna ränderna hos göknycklarna.

 #6

Göknycklar.

#7

Göknycklar.

#8

Krutbrännare.

#9

Krutbrännare.

#10

Eva och Adam. Här Adam.

#11

Sankt Pers nycklar

#12

Sankt Pers nycklar.

Ett något udda växtsätt. Jag kan inte låta bli att undra om den i ett tidigare skede har blivit trampat på och ändå överlevt om än något böjd.

#13

Adam och Eva. Här Eva.

#14

Adam och Eva tillsammans.

Efter att ha krälat runt i åtskilliga timmar på Eriksöre alvar var det dags att köra hemåt. Där hemma väntade två sura katter.

TheInvisibleJackal

Öland III - En gång till

Det var svårt att riktigt släppa tankarna på våradonisarna när vi gick därifrån kvällen före. Därför bestämde vi oss för att efter vi checkat ut och packat in i bilen, att det första vi skulle göra vara att köra tillbaka till Arontorp för att nu få dess rosor i morgonljus. 

Det blev kanske inte direkt i svinottan, men efter att alla bestyr var avklarade svängde vi på parkeringen vid sjusnåret.

#2

Nu kände vi till stigen och det var inget konst att hitta till blommorna. 

#3

Våradonis.

Jodå, de hade inte sprungit och gömt sig under natten. De var alltjämt kvar och det blev lite nya bilder.

#4

#5

#6

#7

Och så hittade jag en maskros. Inget märkvärdigt i det. De växer ju obehindrat i trädgården därhemma. Det var en utblommad maskros och jag kom att fascineras av dess utseende, vilket jag ofta blir många gånger av utblommade maskrosor. 

#8

Jag konverterade maskrosbilden till svartvitt

#9

och sedan gjorde jag även en beskärning så att endast den utblommade blomman kom med. På så här nära håll får maskrosens fallskärmsliknande frön med sina tunna vit spröt mig att tänka på den gamla symbolen som syntes under ång-TV-tiden när det var dags för Eurovisonssändningar. Hade formgivaren bakom den loggan; som man nu säger, en utblommad maskros i åtanke när han eller hon skapade loggan? 

För några år sedan läste jag en text om konstnären Richard Berghs arbete med målningen "Riddaren och jungfrun" från 1897. En målning som finns att beskåda på Thielska Galleriet i Stockholm. Den handlar om konstnärens arbete att med hjälp av fältet med utblommade maskrosor vill skapa en speciell stämning i målningen. Hans studier av utblommade maskrosor och hur han ska kunna använda detta i sin målning. Väldigt intressant. 

#10

#11

Riddarskinnbagge

Lite passande är det att strax därpå att finna två stycken riddarskinnbaggar.

#12

TheInvisibleJackal

Öland II - Arontorp

Parkering vid Arontorp är inte den största. Vi fann dock en plats. Nu var bara frågan eller frågorna - fanns det några Arontorpsrosor eller våradonisar? Och var i sådana fall? Vi skärskådade informationstavlan. Kliade oss i huvudena och tittade oss omkring som om en jättelik neonskylt skulle dyka upp på himlavalvet och peka - "Här är de!" Så var icke fallet. Det fanns en stig som gick genom ett fält. Den stigen tog vi och kom fram till en grusväg och sedan. Ja, sedan var det ja. Vi gick först till höger och hamnade på baksidan av en gård. Det kändes verkligen fel. Eller växte de bak gödselstacken? Skulle våra näsor leda oss rätt?

Tillbaka till grusvägen. Skulle vi följa den åt andra hållet istället? Hur långt då? Frågorna hopade sig och ett tvivel om att vi trots allt verkar vara  på rätt plats kommer vi ändå inte att finna växtplatsen för de förbaskade rosorna. Skulle vi bli tvungna att bita i det sura äpplet och tvingas ge upp? Varför fanns det inga skyltar eller något som talade om vart man skulle gå? Bäst vi stod där och arbetade upp vår frustration parat med en ilska a la Kapten Haddock, steg det några personer ut ur skogen en bit framför oss. Där var en slags stig. 

Vi följde stigen och kom fram till en äng. Där fanns inga våradonisar så vitt vi kunde se. Jaha, vi var för sent ute ändå. Mellan en trädridå skymtade vi ytterligare en äng. Vi klev över en stengärdsgård och där var de -Arontorprosorna/våradonisarna.

Har jag aldrig för ropat "HEUREKA!" gjorde jag det nu.

#2

Våradonis a k a Arontorpsros på Öland

De här blommorna liknade inget jag tidigare sett. Bladen påminde om dill. Blommorna påminde inte det minsta om rosor och därtill saknade dess stjälkar några som helst taggar. Nu lär de vara duktigt giftig, så taggar  inte av nöden. Det är dessutom inga små blommor som man riskerar av misstag att trampa ner. Nej, det här var rejäla doningar. 

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

Jag vet inte hur länge vi kröp runt på alla fyra och letade vinklar och utsnitt. Till sist sa magen ifrån med ett kurrande klagande - "Nå, blir det någon kvällsmat eller inte?"

#12 

#13

Smultronvisslare

Inte bara våradonisarnas uppenbarelser fångade mitt intresse. Det gjorde även den här fjärilen.

TheInvisibleJackal

Öland I - Eriksöre

Adam och Eva. Här Adam.

I slutet av maj brukar vi fira min frus födelsedag. En helg vid den tiden skulle mina föräldrar också komma för att fira henne. På grund av sjukdom fick de lov att ställa in besöket  hos oss. Helt sonika stod vi inför helg som inte var uppbokad av något. Det är maj. Det är som allra vackrast i naturen. Vi hittar därför snabbt ett boende på Öland och far dit. Vi har en lördag och en god bit av en söndag på oss att återigen uppleva denna fantastiska ö. Skulle tro att det är femte året på raken som vi besöker ön.

#2

Adam och Eva. Här Adam.

Med ganska kort tid på oss bestämmer vi oss för att lägga vårt krut på några få ställen. Däribland Eriksöre alvar, som ligger sida vid sida med Station Linné på södra Öland.

#3

Adam och Eva. Här Adam.

Det som lockar med Eriksöre är den rika förekomsten av orkidéer. Det är inte så många arter, men förekomsten av de som finns är betydande. Det lyser orkidéer lång väg. Vid rastplatsen vid Eriksöre fanns flera utlandsregistrerade fordon med dem en turistbuss från Schweiz.

#4

Adam och Eva. Här Eva.

Det är så mycket orkidéer att man gör bäst i att gå sakta och se var man sätter sina fötter.

#5

Ängspiplärka.

Jag fotar orkidéer och även andra blommor med min 100 - 400. Ett perfekt objektiv för detta enligt mig. Det är också väldigt behändigt när det kommer till att få bilder på annat lite längre bort, som den här ängspiplärkan i toppen av en enbuske. 

#6

Göknycklar.

Göknycklar är troligen en av de lättare orkidéerna är lära sig att känna igen. Ränderna på blomman gör den omisskännlig. 

#7

Göknycklar.

#8

Göknycklar.

#9

Sankt Pers nycklar

Vi var vid Eriksöre även förra våren. Fast då lite längre fram. Då var den rika förekomsten av Sankt Pers Nycklar något som slog mig. 

#10

Adam och Eva. Här Adam.

Adam och Eva som är de av tidigt blommande orkidéerna var den orkidé som tilldrog sig mitt största intresse den här gången. Förra gången vi var här såg vi bara några enstaka emedan majoriteten redan hade blommat över.

#11

Göknycklar.

#12

Göknycklar.

Efter några timmar på alvaret var det tid att ta del av den medhavda lunchen, för att sedan leta upp vårt boende. Installera oss och sedan köra till det andra besöksmålet för vår Ölandstur. Gick allt som det skulle vi senare under eftermiddagen äntligen få stifta bekantskap med den kända rosen från Arontorp - våradonisen.

TheInvisibleJackal

Norröver I - Knuthöjdsmossen

Efter att de senaste åren spenderat semestern på Öland vände vi i år blickarna norröver. Fast när  jag sitter och skriver detta lyssnar jag på Boubacar Troaré  känner jag en stark längtan tillbaka till Afrika. Det är märkligt hur musik kan skapa starka känslor. Jag blir alltid påverkad av musik. Mer än mycket annat. Jag märker att jag inte blir lika påverkad när läser en text bortsett från poesi då. Bilder kan ibland skapa något som skulle kunna liknas vid det som jag känner när jag lyssnar på musik.

Jag pratade med min fysioterapeut om våra planer innan jag åkte med tanke på min hälsporreproblematik. Rådet var att jag skulle ha bra på fötterna och undvika att gå för långa sträckor. Max fem kilometer tyckte hon, för att jag inte skulle överanstränga min fot. Ja, det skulle nog inte vara så svårt att lyda de här råden. Sedan kommer det här med verkligheten. Den först resan man gör är den längs kartan där man ger sig ut på imaginära vandringar som varken ter sig inte särskilt ansträngande eller särdeles långa. Liksom en måltid även förtärs med ögonen görs en vandring  först i föreställningarnas värld. Planer görs upp kring intressanta miljöer att fotografera. Om det är görligt att ta sig till dem kommer i senare skede.

Första anhalten för norrgående färd var det lilla samhället Hällefors med den intilliggande Knuthöjdsmossen. Efter att ha suttit ett gott antal timmar i bilen denna första resdag, begav vi oss, efter en snabb inpackning på boendet och mer fotopraktiskt ombyte, iväg till mossen. 

Vi hade både läst och fått oss berättat om denna mosse och våra förväntningar var därför därefter. Redan innan vi hunnit ta mer än ett tiotal steg hörde vi smålommarnas klagande läte. 

#2

Vilken utrustning ska man ha med sig på en sådan här resa där vi kommer att besöka lite olika platser och där det förmodligen blir en hel del gående. Oavsett vilket var valet av utrustning något som också skulle avspegla sig i packningen. Då jag vet att har en förmåga att ibland packa med mig för mycket var det den här gången där en hel del vandring i kuperad terräng, extra viktigt att försöka låta bli att ta med s k "bra-att-ha-utifall-att.."-saker i kameraryggsäcken. Av ren envishet kan jag bära på mer än jag behöver längre sträckor än vad som egentligen är trivsamt. Jag vet också följderna - mindre fotograferande och istället mer stånkande och svettande under utrustningens kilomässiga börda. 

Frågan jag ställde mig när jag började packa min kameraryggsäck var således vad brukar jag fotografera. Jag vet vad brukar fotografera för det mesta nu för tiden. Det är landskapet, skogsmarker och träd. Kanske något djur eller fågel om jag får chansen. Jag tömde hela ryggsäcken och började stoppa i saker jag som jag vet sedan tidigare att jag kommer att använda. Två kamerahus. Ett med 24 - 70 och det andra med en 100 - 400. Har kommit fram till att det passar mig bra att ha med två kamerahus. Skulle givetvis blir lättare om jag lämnade det ena hemma. Har också gjort det och upptäckt att jag saknar det ena. Filter. Trådutlösare och L-bracket. Extra batterier och minneskort. Regnskydd. Stativet så klart. Ja, det gick bli det. Med den här utrustningen kände jag att jag nog skulle klara mig i de flesta situationer samtidigt som jag inte bröt ryggen av mig i släppande av densamma.

#3

Rundsileshår.

En kort bit in på stigen kände vi något som högg efter våra vader. Det var de köttätande växterna som skulle finnas på mossen. Efter att sjungit - "Sov du lilla videung" - lugnade de ner sig och lät sig avporträtteras. 

#4

Rundsileshår.

#5

Storsileshår.

#6

Vi lämnade efter tag sileshåren för sig och började vandringen ut på mossen. Även om sileshåren var spännande var det inte för dem jag kommit till Knuthöjdsmossen. 

#7

#8

Det var för trädens skull

#9

och alla små gölar. Mycket snabbt kom jag att finna att den här mossen tilltalar mig mycket. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Det är något som inte riktigt låter sig fångas med ord. Kanske ett stämningsläge. Något som slår an en sträng av välbefinnande hos mig. Att vandra här på spången fyller mig med en inre frid. Långt bort är vardagens trivialiteter och monotomma upprepningar. Världen är ny.

#10

#11

Knipa

Smålommarna hördes lite då och då. Någon av dem flög emellanåt över huvudet. Huvudet nedböjt. Näbbhalvarorna åtskilda för låta det klagande lätet klinga ut över mossens alla små vatten. Ett ensamhetens klagorop.

"Artfränder

här är jag.

Se mig.

Artfränder,

hör mig.

Här är jag.

Ser ni mig inte 

artfränder?

Hörs jag inte?"

#12

Det som är rakt, skall i tid bli böjt sa alltid min morfar. Jag vet inte om det var mossens tallar han hade i åtanke då. Kanske var det dem han tänkte på ändå i egenskap av skogsvaktmästare.

#13

#14

#15

#16

Själv blir jag hänförd över dessa tallar och det kan mycket väl vara så att jag tog några bilder för mycket. Det svårt att låta bli att inte göra det. Kan ibland känna en större längtan efter att fotografera träd än fåglar, som trots allt var upprinnelsen till att jag började överhuvudtaget en gång. Att försöka på bild fånga de fåglar jag såg genom kikaren. 

#17

#18

#19

Det är märkligt det här hur min fotografiska inriktning har kommit att börja vrida sig bortifrån det som upptagit stora delar av min fritidssysselsättning sedan tidiga tonåren. Fåglarna och deras varande. Jag alltjämt intresserad av dem, men inte på samma vis längre. 

#20

#21

#22

#23

#24

#25

#26

Det har varit en lång dag och även om det är oerhört lockade att stanna en stund till har blivit dags för oss att återvända till vårt boende och förbereda oss nästa besök på mossen. Den här gången tidigt på morgonen. Dimman lockar.

TheInvisibleJackal