Vad vill du fotografera?

Vad vill du fotografera, undrade hustrun en dag, med undantag för leoparder då. Min fru som är en entusiastisk makrofotograf och finner det mesta där hon går och står, brukar inte ha några större problem med vart färden ställs. Det finns alltid något anser hon. 

Ja, jag kan inte annat än erkänna att jag blev lite ställd. Vad vill jag fotografera? En både väldigt lätt och samtidigt svår fråga. Jag vill fotografera det intressanta landskapet, de knotiga träden och den brusande forsen samt därtill någon älg om de ges möjlighet. Frågan är bara var. Jag har blivit lite trött på hur landskapet utanför knuten ser ut och finner det allt svårare att se något i det som fångar mitt intresse. Kanske är det hemmablindhet. Kanske är det landskapsleda. 

Till sist kom jag fram till att det skulle vara intressant att fotografera ett kvarnhjul som snurrar i vattnet med lång slutartid. Lite googlade gav att det fanns en sågkvarn med tillhörande vattenhjul i Brunnsbacka. Således packade vi ihop och for iväg.

#2

#3

Något större snurrande på hjulet var det inte precis av helt förklarliga skäl. Eftersom sågkvarnen är ett byggnadsminne som bara förevisas i sina fulla prakt under vissa betingelser. Något jag kanske borde ha tänkt på. Ibland är inte bara det fotografiska sinnet inlindat i ett disigt töcken. Även tankeverksamheten befinner sig i samma töcken. Omgivningarna var fina i vilket fall som helst. 

#4

#5

#6

Och så fanns det fina jungfrusländor som satt på lite blad nere vid vattnet intill kvarnen.

#7

#8

Efter att ha suttit ner en stund kom vi fram till Flammafallet inte långt alltför avlägset. Där hade ingen av oss varit tidigare och vi vart lite nyfikna hur det kunde se ut, men det är helt annat äventyr.

TheInvisibleJackal

Pyttebaneleden

Sommaren var inte slut med hemkomsten från Öland. Snarare hade den bara börjat emedan jag i år hade tidig semester. Vi har semesterperioder, vilket innebär att det vartannat år blir tidig semester. Då vi gav oss av till Öland precis i början av semestern återstod några veckor när vi kommit hem igen. Att då sitta och rulla tummarna är inte det första jag tänker mig. Inte heller min fru. Och trädgården kan man göra sen någon annan gång. Således börjar vi fundera på vad det finns för tänkbara dagsutflyktsmål. Ett av dessa kom att bli Pyttebaneleden. Den följer den gamla banvallen mellan Ullared  och Älvsered. Det skulle kunna vara en trevlig cykeltur i all enkelhet tyckte vi.

Att jag först nu när oktober står och bultar för dörren skriver det här inlägget och även de efterkommande som också utspelade sig då det alltjämt var möjligt att begagna sig av shorts beror på. Ja, var beror det på? Lättja, oföretagsamhet, upptagen av diverse andra ting. Troligen stämmer alltihop och en del som jag har glömt och förträngt. Vad som däremot är säkert är att kamerorna inte samlade damm under den här tiden. Det har blivit en hel del fototurer och framöver kommer jag att lägga ut inlägg från de här turerna.

På vägen till starten för Pyttebaneleden i Ullared passade vi på att svänga in till Sumpafallen någon mil före Ullared. För att där intaga vår medhavda lunch och även försöka få lite bilder från fallen.

#2

Efter lunchen gav jag mig iväg ner till Sumpafallen för att ta lite bilder. Det blev med betoning på "lite". Väl där nere för att leta efter fallen för att hitta någon bild, hörde jag plötsligt skratt och röster som talade till varandra på tyska. Det visade sig vara ett par tyska familjer som övade sina simfärdigheter i Högvadsån. Inte riktigt läge att komma smygande i buskarna med kameran i högsta hugg. Det var bara att ta sig tillbaka till parkeringen igen och fortsätta färden.

#3

Här i detta natursköna område startar vår tur längs Pyttebaneleden.

Jaha!? Hit men inte längre. Pyttebaneleden föreföll verkligen att vara i pytteformat. Var det roliga redan slut? Stod vi inför en präktig turistfälla? Frågorna hopade sig.

#5

Det visade sig rätt så omedelbart att vi skulle välja en annan väg och då öppnade Pyttebaneleden sin famn för oss. Vi tog oss bekvämt över den första av ett antal broar längs färden. Det enda som såg ut att kunna förstöra stämningen nu var de lite mörkare molnen som låg i färdriktningen. Skulle de tvinga oss att vända innan vi nått fram till Älvsered? Kanske. Vi sneglade med ett öga på molnen och hade ett på skyltarna som markerade leden. Höll tummarna och fortsatte.

#6

#7

Broarna blev mindre och leden allt smalare.

#8

Vi passerade vattendrag som såg ut att upplevt bättre tider.

#9

Den här bron körde vi dock aldrig över, men den var lockade att fotografera ändå.

#10

Vi passerade en liten obekant sjö. Vid vars stilla vatten vi tog en kort vätskepaus.

#11

Längre fram såg det ut som om folk brukade bada eller fiska.

#12

När alla kossorna och tjuren i  hagen vände sina blickar mot mig, petade jag i en högre växel på cykel och trampade iväg i hast, utifall de skulle få för sig att med några djärva skutt ta sig över stängslet för att kunna sätta tänderna i min ömkliga lekamen. 

#13

En sista bro passeras.

#14

Framme vid Älvsereds Idrottscenter stannade vi och fikade lite medan vi funderade på om inte vore dags att vända åter till bilen vi parkerat vid ett varuhus i Ullared. Molnen som inte släppt ifrån sig något på hitvägen kanske ångrade sig och började göra det på vår återfärd istället.

#15

Då vägen i stort sett så ut som den som vi cyklat till Älvsered fast åt andra hållet blev den en tämligen snabb återfärd. Tills jag fick syn på en del åkervädd som hyste en del fjärilar. Nässelfjärilar mest.

#16

Och dessa baggar som jag egentligen borde känna igen vid det här laget.

#17

Samt denna purpurbärfis.

TheInvisibleJackal

Öland XX - Ferdinand och Rosinante

Vi fick för oss att ta en sista titt på Ferdinand om han nu låg kvar. Det gjorde han. Jag skulle nästan kunna svära på att han låg på exakt samma plats som för någon kväll sedan. Hade jag inte sett honom stå upp och röra på sig hade jag trott att han var en uppstoppad attrapp gjord för att hålla turister och annat löst folk borta. Det gör han ändå skulle jag tro.

För tredje gången har vi alltså återvänt till alvarmarkerna kring Möckelmossen. Inte för att beundra ovan nämnda tjurs spänstiga förehavanden utan för att försöka få några fler bilder på purpurkniproten. När vi återigen har lokaliserat denna lilla orkidé, såg vi att det har börjat titta fram fler av dem och de som var där förra gången såg ut ha vuxit till sig lite. 

Det blåste dock mer den här gången vilket gjorde det lite mer svårfotograferat. Räddning var att höja ISO:t för att därmed även kunna köra med betydligare snabbare tid för minimera den kombinerade effekten av blåst och darrig fotograf.

#2

Purpurkniprot.

#3

Purpurkniprot.

#4

Putpurkniprot.

#5

Purpurkniprot med pollinerare.

#6

Purpurkniprot.

#7

Den sista bilden från Öland får bli på Rosinante. Don Quijote föreföll att återigen ha trillar av Rosinante. Kanske låg vår riddare i gräset och slumrade en stund medan den trogna Rosinante vakade över honom. 

Tio dagar på Öland var till ända. Tio dagar som gått fort även om tiden ibland tyckts att stått stilla ibland bland alla orkidéer. Precis som de föregående åren har ön gett mycket och mycket finns kvar att se och uppleva. Vi kommer att återvända en helg framåt vårkanten för att bekanta oss mer med de vårblommande orkidéerna. Troligen blir det därför heller inget nytt sommarbesök nästa år utan då lockar fjällvärlden istället som det ser ut nu i varje fall. I nästa inlägg återkommer jag med andra äventyr.

TheInvisibleJackal

Öland XIX - Karum

Sista dagen på Öland. Imorgon bär av hemåt igen. Utcheckning är kl. 10, vilket innebär att kvällen är räddat i och med packningen skall återbördas till diverse väskor. Nu är det dock morgon och vi befinner oss på Karums alvar. Det lär finnas orkidéer även här, men gräsets gyllengula nyans sporde oss att chanserna att få se någon nog var försvinnande små. 

Omdömena om Karum var skiftande. Från väldig begeistring till "...en j-la massa sten...". Personligen får nog jag säga att jag tilltalas av det här lite karga landskapet med dess skeppssättning och resta flisor. 

#2

#3

#4

#5

#6

Det fanns några vildapelträd. Deras form och utseende förde mina tankar till busksavannen i Kenya. Hade det inte varit för enbuskarna hade jag  inte blivit förvånat om det stått giraffer och betat av trädens lövverk.

#7

#8

Puktörneblåvinge.

Jag har den senaste tiden allt oftare börjat använda mig av två kamerahus när jag är ute och fotar. Ett med en normalzoom och ett med en telezoom. Detta gör att jag relativt enkelt kan skifta från att fotografera de stora scenerna till att fota de mindre. När min fru arbetade med någon liten blomma med sin makroutrustning märkte jag att det fanns lite fjärilar här och var att försöka fotografera och det är alltid trevligt.

#9

Puktörneblåvinge.

Samma bild som ovan fast delförstörad. Jag fascinerades av blåvinges svartvitrandiga antenner och benslut.

#10

Hona, puktörneblåvinge.

#11

Puktörneblåvinge.

#12

Puktörneblåvinge.

TheInvisibleJackal

Öland XVII - återbesök

Tvåblad.

Dagen efter vår trevliga guidetur vid Borgs ängar återvände vi på morgonkvisten med laddade kameror. Nu skulle vi se om de mentala noteringarna om orkidéernas växtplatser fanns kvar i det egna internminnet eller om de hade sipprat under natten ihop med snarkningarna. En av de orkidéer som vi kom i kontakt med under guideturen var tvåblad. En orkidé som vi på egen hand helt hade gått förbi. Nu gällde det att hitta tillbaka där vi såg dem bäst. Det var som tur var i början vad jag kom ihåg. Efter lite letade hittade vi också dem. Något tiotal meter ifrån där jag trodde att de skulle vara, men det gjorde inget. Vi hittade dem i alla fall. Nu kunde vi slappna av och i sakta mak tas oss fram samma väg som vi gick under guidningen. Jag har fördelen att jag kommer ihåg ganska väl hur vi gått, kört eller cyklat vid tidigare tillfällen.

#2

Korskovall.

#3

Blodnycklar.

#4

Tvåblad.

#5

Blodnycklar.

#6

Praktsporre.

#7

Höskallra. Vår guide berättade att bönderna förr gick ut i ängen och lyssnade när det var dags att skörda. Det de lyssnade efter var höskallran. När den vissnar ligger det frön i de vissnade blomdelarna. När det blåser skallrar det om dessa frön. Ett annat sätt var givetvis att studera växten slåttergubbe. När det vuxit ut två stänglar från huvudstängeln var det också dags eftersom då hade bonden fått sällskap av drängarna.

#8

I en intilliggande hage gick den här fina nordsvensken.

#9

#10

Krutbrännare.

Vi lyckades också finna fina exemplar av krutbrännare. Något vi inte hade gjort vid Station Linné.

#11

Grönvit nattviol.

#12

Hustrun i makrofotartagen.

#13

Skogspärlemorfjäril.

#14

Jungfru Marie Nycklar.

#15

#16

Stor blåklocka.

#17

En larv av okänd art. Tyvärr har jag ingen bild på ryggsidan. Det hade kunnat hjälpa till att identifiera arten.

TheInvisibleJackal