Hembygd?

Min far fick sin andra hjärtinfarkt vid mitten av augusti. Min bror och jag kom då överens om att vi skulle åka till våra föräldrar en passande helg och röja i trädgården inför vintern. Således for jag och min son och dotter till mina föräldrar i slutet av september. Tillsammans med min bror gick det rätt fort trots allt. Min far hade räknat att det skulle kunna ta två helger i anspråk, men det var förmodligen uträknat efter hans egen förmåga. Nu var vi tre stycken. Med gemensamma krafter fick trädgården i ordning för vintern redan på lördag kvällen. Under tiden vi härjade i trädgården putsade min dotter fönster och mycket annat som behövde göras inomhus.

#2

Jag och barnen sov över och på söndagen tog jag kameran och gick en liten promenad på förmiddagen. Vid mitten av 80-talet flyttade jag hemifrån för studier i Uppsala. Under alla de här åren sedan jag flyttade har det hänt en del. Vissa saker är sig likt medan andra har förändrats.

#3

Under min lilla promenad kom jag att fundera över begreppet hembygd. För mina föräldrar är detta hembygden. Min mor är född här, liksom hennes mor före henne och hennes mor i sin tur. Min far kom hit som mycket ung och även om det finns en liten rest av Göteborg kvar i honom är det nog det här som är hembygden.

#4

Är det hembygden för mig? Svaret blir nog både ja och nej. Det är en hembygd så tillvida att det här min föräldrar lever och bor. Det är här mina morföräldrar, min morbror och även min syster ligger begravda.

#5

Det finns saker som på sätt vis därmed binder mig till orten bortom tid och rum, men ändå känner jag det inte som en hembygd för mig. Faktum är jag inte vet vad som är min hembygd. Både rotlös och världsmedborgare på samma gång.

#6

Som en slags turist ser jag på min uppväxtmiljö. Miljöerna är mig inte längre bekanta även om jag i minnet vet hur det tidigare såg ut. Hur annorlunda det såg ut.

#7

Är det det som är mitt problem? Jag har tappat hembygdskänslan för att jag under årens lopp sakta förlorat kontinuiteten med ortens utveckling och vara. Hembygden har  för mig blivit något statiskt. Nostalgi och minnesfragment lägger en hinna över min känsla av hembygd. Samtidigt känner jag lika liten hembygdskänsla för min nuvarande bostadsort även om jag snart har bott här i 30 år. Tiden och åren är inte till någon fördel i varken den ena eller andra fallet.

#8

Nya väldiga byggnader har lagt beslag på platser där minnet spelar upp scener där jag och min bror tillsammans med vår mor besökte mejeristen för att köpa ost och få smaka en skiva ost och därefter gå in till charkturisten dörren bredvid med förhoppning om att få varsin prinskorv. Nu är båda verksamheterna bort sedan länge. De försvann nog redan när den första affären som hade "allt" byggdes. Det blev allt mindre behov av att besöka flera små affärer för att köra sina inköp. Nu kunde de göras alla på ett och samma ställe. Det lustiga är att varje gång jag bjuds att smaka en skiva ost; vilket i för sig inte händer så ofta numera, kastas jag tillbaka till den där lilla fyraåringen som vördnadsfullt tar emot ostskivan som räcks fram till honom.

#9

En efter en har de försvunnit. Fiskhandlaren, järnhandeln, posten, pressbyrån, konsum, bokhandlaren, guldsmeden, fotografen, sportaffären och säker ett par andra som jag har glömt. Är det därför jag inte känner hembygdskänsla för att det som sägs ska vara min hembygd är så tom, så innehållslös?

#10

Fast en hembygd är väl mer än dess verksamheter. Det är väl också dess invånare. Det är sant, men vad händer när kontakten med människor som man delvis vuxit upp med blir allt mer sporadisk och man glider ifrån varandra. Att allt som återstår är en kort glimt av något man trodde sig ha gemensamt, och som när det kommer till kritan inte heller var det. Som två främlingar letar man desperat efter något som kan vara gemensamt. Och det då samtal om väder och vind uppstår.

#11

Jag har flera gamla klasskamrater som alltjämt bor kvar eller i vissa fall har återvänt. Kanske någon gång var tredje år eller än mer sällan träffar jag på någon av dem av en slump. Jag skulle kunna söka upp dem. Det skulle inte vara svårt, men vad skulle det ha för syfte. Vi har inget gemensamt. Kanske är det mitt eget fel att jag aldrig bemödade mig om att vara en del i gemenskapen under uppväxtåren. Jag hade ett större behov av att få vara ensam med mina tankar om musik, konst, historia, litteratur än att sitta i en kall ishall och se några flänga runt efter en liten svart puck eller för den delen stå invid en grusväg någonstans och se en rallybil svepa förbi i någon bråkdels sekund. Jag kände mig aldrig som en del av någon gemenskap när jag växte upp. Jag kände mig inte för den delen heller udda. Jag var jag.

#12

Sista biten. Bortom kröken och jag är snart hemma igen hos mina föräldrar. Fortfarande vet jag inte om jag ska kalla det här min hembygd eller inte. Jag kanske aldrig blir riktigt klok på det hela.

TheInvisibleJackal

Vad vill du fotografera?

Vad vill du fotografera, undrade hustrun en dag, med undantag för leoparder då. Min fru som är en entusiastisk makrofotograf och finner det mesta där hon går och står, brukar inte ha några större problem med vart färden ställs. Det finns alltid något anser hon. 

Ja, jag kan inte annat än erkänna att jag blev lite ställd. Vad vill jag fotografera? En både väldigt lätt och samtidigt svår fråga. Jag vill fotografera det intressanta landskapet, de knotiga träden och den brusande forsen samt därtill någon älg om de ges möjlighet. Frågan är bara var. Jag har blivit lite trött på hur landskapet utanför knuten ser ut och finner det allt svårare att se något i det som fångar mitt intresse. Kanske är det hemmablindhet. Kanske är det landskapsleda. 

Till sist kom jag fram till att det skulle vara intressant att fotografera ett kvarnhjul som snurrar i vattnet med lång slutartid. Lite googlade gav att det fanns en sågkvarn med tillhörande vattenhjul i Brunnsbacka. Således packade vi ihop och for iväg.

#2

#3

Något större snurrande på hjulet var det inte precis av helt förklarliga skäl. Eftersom sågkvarnen är ett byggnadsminne som bara förevisas i sina fulla prakt under vissa betingelser. Något jag kanske borde ha tänkt på. Ibland är inte bara det fotografiska sinnet inlindat i ett disigt töcken. Även tankeverksamheten befinner sig i samma töcken. Omgivningarna var fina i vilket fall som helst. 

#4

#5

#6

Och så fanns det fina jungfrusländor som satt på lite blad nere vid vattnet intill kvarnen.

#7

#8

Efter att ha suttit ner en stund kom vi fram till Flammafallet inte långt alltför avlägset. Där hade ingen av oss varit tidigare och vi vart lite nyfikna hur det kunde se ut, men det är helt annat äventyr.

TheInvisibleJackal

Bolmenbanan

Att cykla längs gamla banvallsleder gav oss lite blodad tand i somras. Bolmenbanan sträcker sig hela vägen mellan Halmstad och Karlshamn. En lång sträcka som vi inte var helt motiverade att cykla. Därför vi valde vi att cykla en utvald sträcka som kunde visa upp lite vackra vyer längs vägen. Vi valde att cyklar ifrån Piksborg till Angelstad. Det kändes som en lagom lång sträcka med tanke på att ofta blir en del stopp lite här och var när vi är ute och cyklar så här.

#2

En lång sträcka kom vi att cykla med utsikt över sjön Bolmen.

#3

Väl framme i orten med samma namn stannade vi och vår lunch.

#4

I Angelstad såg vi en skylt som pekade ut att om vi valde att cykla en bit på en väg skulle vi komma fram och få se Skea dåre.

#6

Och här var Skea dåre. En upprest sten som sägs likna en framåtlutad gumma på språng. Enligt sägen ska en gumma ifrån Skeagård haft så bråttom hem ifrån julottan i Angelstads kyrka att hon sprang det snabbaste hon kunde. En bit från kyrkan fick hon dock slag och föll död ner.

TheInvisibleJackal

Varbergsbesök

Det händer emellanåt att vi gör ett besök i Varberg. Oftast passerar vi bara förbi på E6:an på väg norrut. Det hände förvisso att jag avlägger ett besök vid Getteröns Naturum, men det var ett tag sedan. Tror inte att jag varit där sedan hösten 2019 eller möjligen 2018. Minns inte exakt. Åren flyger iväg ibland bara.

Jag måste ändå säga att jag gillar Varberg. Staden har en fin närhet till havet och alla klippor och klipphällar utgör ett spännande landskap. Den här gången var det dock inte landskapet som var i fokus utan ett helt vanligt turistaktigt flanerade utan något egentligt mål i de centrala delarna av Varberg. Hitta någonstans att äta, ta en glass, titta på folk. 

Kameran med 24-70:an hängde med på turen. Det brukar oftast bli den när jag åker någonstans "kameralätt" så att säga. Jag har väldigt svårt att låta bli att ta med en kamera. Även om det inte skulle bli en enda bild så finns den ändå med. För rätt vad är dyker det upp något som man känner att det där är ett intressant motiv.

#2

Kallbadhuset i Varberg.

#3

Jag vet inte hur många gånger jag har besökt fästningen och dess omgivningar genom åren. På något sätt blir det oftast ett besök där. Många gånger brukar det också vara intressanta utställningar på museet.

#4

#5

Vi gick ett varv runt fästningen och kom att förbi den här trappan som sträckte sig uppemot himlen. Det  kändes som om jag bara var tvungen att fotografera den. Tankarna for iväg. Hur länge hade den funnits här? Kunde det vara den här trappan som gav Jimmy Page uppslaget till "Stairway To Heaven". Hade Page någon gång under 60-talet besökt Varberg? Jo, faktiskt, 1967 när han ingick i The Yardbirds. Tanken svindlar. Separerade av 54 år står vi kanske här och tittar uppför samma trappa.

#6

Hotell Gästis är en sevärdhet i sig. Det är ännu inte blivit av att vi har tagit in där. Det lät vara en riktigt upplevelse. Rundar man hörnet kommer man till den egentliga hotellentrén. Jag tog några bilder där också, men blev inte riktigt nöjd  med dem. Däremot utspelade det sig en liten lustig händelse när stod där och fotade. Det kom fram ett par i 35-40 årsåldern och undrade om jag kunde ta ett foto på dem utanför Hotell Gästis entré. Hade det varit före Corona  hade jag sagt - "javisst", men nu är det annorlunda. Jag hade fått min första spruta, men det här paret hade de fått någon överhuvudtaget? Dessutom kunde jag inte se att de hade någon slags kamera eller något annat framme som skulle kunna användas till att ta en bild med. 

"Med vad" undrade jag lite konfunderad "vill ni att jag ska ta fotot med?"

"Med din kamera" sa mannen i paret som den självklaraste sak i världen medan kvinnan log.

"Varför?"

"För att du verkar veta hur man gör med en kamera."

Smickrande, men en lite besynnerlig ingång till att få någon att fotografera en. Jag sa nej.

Att säga nej är många gånger inte lätt. Särskilt inte som jag inte vill verka ovänlig, ohjälpsam eller något, men ibland är nej den enda svaret som kan ges. Jag vet inte hur ni hade gjort. Visst det hade varit fullt möjligt för mig att ta en bild, bearbeta den och föra över till telefonen och SMS:at, men samtidigt varför skulle jag göra det. 

#7

"Ponera att du tänker sno en av cyklarna här, vilken skulle du ta då?"

"Jag har redan en cykel och behöver ingen.#

"Ponera ändå att du skulle välja att sno en."

"Varför, när jag redan har en. Vad ska jag med två cyklar till?"

"Du då Erik, vilken skulle du sno?"

"Nja, jag är ju lite stel och går nog hellre ändå. Jag cyklar inte längre som du vet."

#8

Varberg är en sommarstad. Det händer mycket. Här cyklar till exempel en man förbi Societetshuset. Han ser ut att komma ifrån Ullared.

#9

Den lilla scenen i societetsparken lever sitt liv i någon slags dvala. Publiken håller avstånd på annat håll. 

TheInvisibleJackal

Öland XV - ruiner och lämningar

Denna morgon hade vi återvänt till Borgs ängar för att få en guidad tur bland blomsterprakten på ängen. Vi hade dagen före sett ett litet anslag om att det gavs guidade orkidévandringar. Allt man behövde göra var att anmäla sitt intresse via ett telefonnummer. Vilket vi gjorde.

Här står vi alltså nu och väntar på vår guide och nyfiket undrande vilka de andra kan vara som har anmält sig till den här vandringen. Mamman med två små pojkar med klli i byxorna och spring i benen?

Vi har anlänt i god. Under tiden vi väntar har jag gått runt i Gråborgs området och fotograferat de ruiner och lämningar som finns där. Framförallt S:t Knuts Kapell. 

När tiden för samling närmade sig började vi undra om vi tagit miste på dag och plats. Det var bara vi där. En äldre herre kom då fram till oss och undrade om det var vi som var intresserade av en vandring bland orkidéerna på Borgs ängar. Han berättade att han var vår guide och att han inte fått in några fler anmälningar. 

Han visade sig vara en fantastisk och mycket kunnig guide. Han hade ägnat 40 år av sitt liv åt orkidéerna på Öland och guidat i över 25 år. Den guidning han gav var inte bara en genomgång av de olika orkidéer som vi kunde se på Borgs ängar. Det var exposé av botanik och kultur- och naturhistoria där träd, svampar, fjärilar och andra insekter vävdes samman till en helhet. Det hela vara otroligt intressant. Hans guidning tog snabbt formen av ett samtal. I vanliga fall brukade hans guidningar  vara i en timme. Vi gick runt och tittade på orkidéer och annat och samtalade i över två timmar. Det var mycket givande. En fantastisk morgon helt enkelt.

För att inte brista i både respekt och uppmärksamhet tog ingen av oss några bilder under den här vandringen. Däremot gjorde vi små mentala noteringar om orkidéer vi tidigare inte hade sett och del annat. Vi planerade redan att återvända morgonen därpå.

#2

#3

#4

#5

Den här dagen åt vi vår lunch hemma istället och på eftermiddagen körde vi till Albrunna där det ska finnas några ruiner från ett alunverk. Efter lite letade hittade vi till något som skulle kunna som en parkeringsplats. Att parkera bilen i Albrunna är inte det lättaste trots det godmodiga gemytet å orten. Nu var bara frågan var detta alunverk kunde gömma sig. Vi bestämde oss för att gå åt ena av två möjliga håll för att utröna dess eventuella placering i geografin. Det visade sig vara ett lyckokast. Bakom några träd gömde sig resterna av sagda alunverk.

#6

#7

#8

#9

Vädret såg ut att skifta till en blötare karaktär. Då våra regnkläder och paraplyn låg i bilen blev det att till en fotografisk språngmarsch innan  regnet kom. Jag kan väl avslöja att vi han precis sätta oss i bilen innan himlen öppnade sig för en kort stund.

#10

En väderkvarn som sett bättre dagar och haft en öppnare vy hukade sig bland träd och buskar.

#11

Ont om tid och många intressanta motivval. Vad gör man? Jag slänger på 16 - 35: an och kör så mycket vidvinkel det bara går.

#12

#13

Albrunna. En ort där karnevalstämningen inte ligger runt hörnet.

#14

Vid parkeringen fanns denna slagghög.

#15

Har man varit vid Ottenby har man också passerat Karl X:s mur någon halvmil eller så innan Ottenby. Vi har oftast farit förbi, men den här gången stannade vi till för att ta en närmare titt på muren. Den byggdes i akt och mening att förhindra att det kungliga villebrådet skuttade ut och satte i sig de öländske bondens knappa odlingar. Det var lite si och så med den detaljen. På den del hade hjortarna ett rejält sjå att hoppa över om det ens var möjligt, medan det på andra håll bara vara nästan promenera över.

#16

#17

På säkert avstånd betraktade jag kornas idylliska betande i det fagra landskapet.

#18

#19

#20

Dagens sista stopp blev tullkvarnen i Näsby. En av de största stubbkvarnarna på Öland. Jämfört med tändsticksasken jag stället borta vid foten av trappan till kvarnen, är den gigantisk.

TheInvisibleJackal