Återbesök

En morgon i juni återvände jag och min fru till Gårdshults Naturreservat. Det första besöket hade gett mersmak. Då hade det mest rört sig om försöka fotografera ett litet vattenfall med långa slutartider. Sedan det tillfället hade flödet till ån Assman tilltaget så pass mycket att de stenar som jag använde sist för att kunna ta mig över Assman, nu inte längre var synliga. Den fanns en tredje sten, som var lite längre bort. Med lite sats och god vilja hade jag nog kunnat hoppa ut till den, men jag litade inte helt på att den var tillräckligt torr för att kunna landa på tillfredställande efter ett hopp. Dessutom litade jag inte helt på min idrottsliga förmåga i fråga om längdhopp. Jag närde ingen större längtan att trilla i Assman med kamerautrustning och allt. Nej, det fick bli andra motiv den här gången.

Det var bara att gilla läget och försöka göra det bästa av situationen. Jag började därför traska runt lite planlöst till en början på jakt efter något som kunde tilltala mig att fotografera. Jag försökte hålla sinnet öppet för möjligheter. Ibland kan det dyka upp motiv som inte ens la märke till från början. Det är lite spännande på något sätt. 

#2

#3

#4

#5

Min fru som jag ofta är ute och fotar tillsammans med är inne på makro. Hon blir ofta liggandes i en dikesren, på en äng etc medan jag rör mig runt i omgivningarna. Ibland kan hennes makrointresse smitta av sig på mig och jag börjar fota, kanske inte direkt makro i egentlig mening utan mer närbildsfoto. Jag har haft ett makroobjektiv, men jag sålde det efter att konstaterat att makro inte är något för mig. När det händer att min frus makroentusiasm smittar av sig brukar jag istället för ett renodlat makroobjektiv använda mig av antingen mitt 24 - 70 som har ett s k makroläge eller 70 - 200 som har en bra närgräns. Båda duger gott för mig när det kommer till närbildsfotografering. Det är också  de två objektiv som jag oftast brukar ha med mig ut för lite all möjlig typ av fotografering. Med dem klarar jag mig långt.

#6

#7

#8

#9

#10

TheInvisibleJackal

Solnedgångar

För många år sedan när jag gick med i Instagram för första gången var det bilder på solnedgångar som lockade mycket. Då ägde jag bara en enkel kompaktkamera och tänkte som så, att när jag får råd men en "riktigt" kamera ska jag fotografera solnedgångar jag också. Eftersom jag bor vid kusten är det ingen brist på dem precis. Det skulle bara vara att ge sig ut.

Efter hand som året har gått och jag har införskaffat kamerahus och de objektiv jag vill ha och har råd med, har också intresset för solnedgångar dalat markant. Det blev inga bilder alls på solnedgångar när jag väl började fotografera mer på allvar för fem år sedan. Det har varit andra saker i landskapet som har lockat mer istället. Det är kanske lite som med kärlek och förälskelse. Det är oerhört lätt att bli förälskad i en solnedgång, men förälskelsen varar inte, den blir bara ersatt med en annan solnedgång och minnena av den första bleknar bort.  

Till träd däremot känner jag en kärlek som bara växer med åren. 

Nåväl, nog om dessa tankar. I år kom vi att prata om solnedgångsfotografering några fotovänner och jag. Orsaken till att ingen av oss fotograferade solnedgångar i någon större utsträckning var att det låg lite kitchvarning över själva motivvalet.  Vilket givetvis är ett rätt begränsande tankesätt, men ett som är svårt att komma runt och ifrån. Förmodligen har det med att det har gått inflation i solnedgångar. Speciellt i sociala medier. Inte så konstigt egentligen. Det är väldigt trevligt att vara vid havet när solen går ner på sommaren. En känsla som många också vill dela med sig av genom att lägga ut en solnedgångsbild. 

Den här sommaren bestämde jag mig för att ge solnedgångsfotograferingen en ny chans. Det var väl trevligt och så, men ändå inget som jag känner ett större behov av jaga efter med någon större iver i fortsättningen heller. Himlen efteråt däremot var mer spännande och lockande. Den kommer jag att återvända till som motiv.

Alla bilderna är tagna utmed västkusten där jag bor. Oftast bara någon eller några mil hemifrån.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Morups tånge

I våras bestämde min fru och jag mig för att åka till Morups Tånge någon mil norr om Falkenberg. Jag har varit vid Morup vid åtskilliga tillfällen som f d fågelskådare, men nu skulle jag åka dit och se med helt andra ögon. Det kändes spännande och lite ovant. Åka till Morup utan kikare. Jag brukar visserligen oftast ha med mig handkikaren, men nu lämnade jag även den hemma. Tuben vet jag inte när jag hade med mig sist.

Det var en otroligt vacker eftermiddag i slutet av maj. Det var i princip vindstilla vilket inte händer alltför ofta vid Morup.

Det blev en del bilder, dock inga på några fåglar. 

#2

En gammal stock fånge mitt intresse ganska tidigt. Och jag beslutade mig för att se hur man skulle kunna använda den.

#3

Nu var det inte bara trästockar och fyrar som lockade utan det visade sig även att det fanns en del vilt att fotografera i Morup. Inget storvilt dock utan vilt av en mindre karaktär, men lika fascinerande.

#4

#5

#6

Det var riktigt roliga att fotografera dessa små kaniner som sprang upp och ner i sina bohålor ideligen. Tyvärr var det inte så lätt alla gånger utan telet att kunna komma tillräckligt nära utan att störa. En tanke föddes dock om att återvända med telet och lägga sig någonstans och ägna några timmar åt att fota kaninerna. Ibland rinner tiden iväg fortare än vad man anar, så den tanken ser det ut som att jag får försöka realisera nästa vår istället. Något att se framemot.

Till Morup har jag återvänt vid ett par tillfällen till under sommaren. Mer om det framöver.

TheInvisibleJackal

Fördelen med att fota träd...

Fördelen med att fota träd är de inte är så lättskrämda och springer iväg. I förra inlägget skrev jag om ån Assman i Gårdshults naturreservat. På vägen tillbaka till bilen ifrån det lilla vattenfallet fotograferade jag en del träd. Det har blivit en del trädfoton under de senaste åren. Jag gillar träd. Har alltid gjort. Det är lätt att bli överväldigad av en stor gammal ek.

Hur ska man fotografera ett träd brukar jag fundera på. En del ger sig självt att det där solitära trädet gör sig bäst i helbild med krona och allt. Hos andra träd är det stammen eller grenverket som drar till sig min blick. Ibland är det trädets växtplats. Jag har redan i en del andra inlägg lagt ut bilder på träd och det kommer garanterar mer bilder på träd vad det lider framöver.

Det är lite lustigt hur ens fotografiska resa ser ut. Jag började fotografera för fem år sedan för att jag vill dokumentera de fåglar jag såg som fågelskådare. Särskilt då med flyktbilder på fåglar. Då rörde det sig ofta om slutartider mellan 1/800 s upptill 1/4000 s beroende på vilken art. Snabba beslut hela tiden, men nu har fotograferandet växlat ned betydligt i tempo. Visst, jag fotar alltjämt fåglar emellanåt, men inga flyktbilder. Om det inte händer något spännande och det finns en intressant bakgrund. Tiden med rena flyktbilder är förbi. De är tämligen intetsägande faktiskt. Jag tror att alla dessa bilder på flygande fåglar som jag tog i början av mitt fotograferande mer har varit ett slags bevis, ett kvitto för mig själv att "yes", jag kan fotografera snabbt flygande fåglar, men nu efteråt säger bilder mig inget mer än det var den eller den arten, men inget mer. 

När jag fotograferar träd är det mer känslor inblandade. Ofta också något som närmast skulle kunna beskrivas som vördnad. Minnet är också inblandat när det gäller t ex hur löven prasslar i vinden, om det är någon vind att tala om. Jag har lagt märke till att olika träds löv prasslar olika i vinden beroende var trädet växer, hur formen på dess löv är beskaffade. Träden böljar av spröda toner. Det är som en finstämd musik som man måste var helt stilla med sitt väsen för att höra och beröras av. Den kräver hängivenhet och koncentration. Att blunda hjälper mycket. Då kommer även lukterna fram.

Det är lätt att fotografera den stora, det egenartade trädet, men hur är det med "genomsnittsträdet"? Finns det ens ett sådant? Är inte alla träd unika på sitt sätt? 

Här är bilder på några olika träd i Gårdshult naturreservat.

#2

Bild 3 - 5 är på samma träd fast ur olika vinklar. Om jag kan och har möjlighet försöker jag se och fotografera ett träd ur olika vinklar för att ibland är inte den första vinkeln den mest talande. Ibland är det summan av vinklarna som är det väsentliga, som säger något trädet.

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Under lång tid

Jag har under året börjat med att ta bilder med längre exponeringstider. Ett av de motivområden jag då kommit att rikta kameran emot är vatten. Vatten är tacksamt, särskilt när det rinner fram bland lite stenar och annat som formar dess väg genom landskapet. Jag tror inte att jag besökt så mycket olika vattendrag som i år för att försöka hitta bilder jag vill ta. Ett av de ställen jag hittat är Gårdshults naturreservat några mil sydost om Halmstad. Det är ett rätt omväxlande naturreserverat med både hagmarker och myrar, men det som drog sig min blick eller snarare kanske förhoppning när jag studerade en karta över området var ån Assman som rinner genom reservatet. Från parkeringen är det bara en kort bit att gå för att komma fram till Assman. 

Den här gången var det inte så mycket vatten som det förmodligen kan vara, så jag vågade mig på att kliva runt på lite stenar och klättra nerför en lite stenbrant för att ta mig till ett litet vattenfall, som man inte ser direkt utan mer anar att det skulle finnas där det är. Här några bilder jag tog på det här lilla vattenfallet.

#2

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal