Norröver VIII - Mer dimma

När väckarklockan skrällde var det alltjämt ännu full natt. Väckarlocka och väckarklocka förresten, i dessa moderna tidevarv är mobilen som väcker mig om morgonen. Min väcker mig till tonerna av - "You Gotta Move" - från Sticky Fingers av Rolling Stones. Missippippi Fred McDowell gör också en grym version av den. Jag föredrar dock Stones version. 

Vi hade kommit överens om att gå upp extra tidigt. Ta oss till Knuthöjdsmossen och hoppas på dimma. Fotografera den. Kör tillbaka till boendet. Göra oss i ordning och sedan packa ut i bilen för vidare färd norröver. Så såg i varje fall det tänka scenariot ut. 

Mer än en timme tidigare än föregående morgon började vi denna morgon som ännu icke var en morgon i egentlig mening att ta de första stegen på spången som leder besökaren ut på mossen. Natten hade inte riktigt börjat lämna över till gryningen än. 

#2

#3

Och det var dimma. Mycket dimma. Vi hade tur. Vår chansning hade gått hem. I naturen kan man inte kallt räkna med att det som man planerat och hoppats på faller in. Det är just detta som gör att varje gång man är ute är det ett oskrivet blad. Man vet inte hur det kommer att vara. Visst det går att läsa på, studera väderrapporter och så vidare, ändå är inget säkert. 

All vår tidigare känsla av trötthet i denna tidiga timma är som bortblåst. Gruset i ögonen bortblinkat. De kvävda gäspningarna upphörda. 

#4

Dimman var där och satte en sällsam prägel på landskapet. Det var som att man ville gå extra tyst för att inte störa stillheten. 

#5

Det såg ut dröja innan solen stigit, vilket innebar att det fanns gott om tid att utforska mossens förändrande landskap. Det är väl det som är så speciellt med dimma. Den förändrar landskapet genom att renodla de ingredienser som ingår i det. Den tar bort det som den anser onödigt. Tidigare kända former ändrar skepnad och blir halvt om halvt igenkännliga och samtidigt något annat. Otydbart. Till töcken.

#6

 Den dimmiga morgonen är sagoberättarens tid. Ur dimman stiger sagans berättelse fram. Det är nu som man tror på att det trots ändå allt kan finnas troll och andra väsen där ute. Någonstans där ute rör sig något som inte vill bli sett. Var det en tall det där? Nu skenar min fantasi iväg igen, men jag kan inte låta bli att tänka på när man förr satt i stugorna och dagsljuset hade falnat eller när det inte var riktig dag. Tiden mellan natt och dag. En varken-eller tid. Det är i denna icke-tid som oknytten men även älvorna föds. Tiden då berättaren kliver fram och befolkar världen. Fragment av hörsägen, myter och legender parat med en gnutta ur verkligheten vävs samman till händelser och skeenden som tycks vara alldeles sanna. 

#7

Det är helt stilla. Och tyst. Världen håller andan. Det är som varenda rörelse för med sig ljudet av densamma långt in i dimman. Stativet knirkar skyhögt när jag fäller ut det. Försiktigt. Oändligt försiktigt sätter jag fast kameran på stativet. Håller andan för att inte rubba tillvaron. Inte störa det som inte bör störas. 

#8

#9

#10

#11

Dimman ligger tät över trädbevuxna holmar. Det är svårt att gå vidare. Det är och nu som dimman är. Jag är fast i dess grepp. Kan inte röra mig.

#12

#13

Bortom den bortersta dimman där träden knappt kan skönjas, skvallrar en lätt tonförändring åt det varmare hållet om att snart är en ny dag här.

#14

#15

#16

Det har onekligen skett något som skingrar dimman allteftersom. Färgerna börjar träda in i världen igen. Sikten blir längre. 

#17

#18

Sikten ökar stadigt. Fram träder det osedda landskapet. Än en gång bryter dimman ett nytt landskap när den sakta börjar dra bort. Låter det tidigare osynliga bli synligt. Och i det gryende ljuset fortsätter vi vår vandringen på mossens spänger. 

TheInvisibleJackal

Norröver VII - Sista kvällen

När smålommarna givit sig av för att inte återkomma,  stannande vi kvar vid mossen ett tag till. Inget smakar heller så bra som fika ute i naturen. Kvällen var stilla och rofylld. Det kändes lite vemodigt att detta skulle bli den sista kvällen. Ja, den sista gången på mossen. Färdavståndet till den gör att återbesök får planeras noga. Spontanbesök är inte möjliga. 

#2

#3

#4

Den här sista kvällen rör vi oss runt mossen på de utlagda spängerna i sakta mak för att insupa så mycket som möjligt av miljön. Pränta in den inte bara på minneskorten utan även i det egna minnet.

#5

#6

Det är egentligen dags att far tillbaka till boende och förbereda morgondagens avfärd. Utcheckning är klockan elva senast. 

#7

Tänkte om vi skulle ta och...började tankarna formuleras till ord. 

TheInvisibleJackal

Norröver VI - Smålom igen

Trots att vi tillbringat morgontimmarna på Knuthöjdsmossen kom det en stark längtan att återvända redan samma kväll. Jag minns inte vad klockan hunnit bli, men det återstod många timmar ljus än. Att sitta och häcka på boendet var inget som lockade. Med andra ord var det bara att plocka fram fotoutrustningen igen och bege sig till mossen.

På parkeringen hörde jag återigen smålommarna på avstånd. Kanske skulle jag få syn på någon den här kvällen. Tittar man kartan över området ser man den del som är öppen för besökare är bara en liten del av mossen. Det vimlar av små sjöar av olika storlek och former. De är delar av en landskapsmosaik vars like jag nog inte har upplevt tidigare.

#2

Jag hade inte förväntat mig att få syn smålom igen, men där var de två stycken i samma lilla avlånga sjö igen.

#3

Simmandes fram och tillbaka återigen.

#4

#5

En tredje lom gjorde strax de första två sällskap.

#6

#7

De första två hade dock annat i tankarna och lämnade en sorgset ropade smålom bakom sig. 

TheInvisibleJackal

Norröver V - Grythyttan

Efter att ha tillbringat morgonen i jakt på dimma och smålommar ute vid Knuthöjdsmossen kände vi göra något annat. Se något annat. Se oss omkring i närområdet. I kartboken såg vi att Grythyttan låg alldeles i närheten. Ingen av oss visste särdeles mycket om Grythyttan mer än att här ligger det s k Måltidens hus. Ett hus i vars uppförande Carl Jan Granqvist var involverad i.

Väl framme i denna lilla ort såg jag ganska omgående en bekant uppenbarelse.

#2

Och visst var det den holländskfödde trubaduren Cornelis Vreeswijk i tvådimensionell helfigur utanför en restaurang uppkallad efter honom. Lite otippat, men varför inte. En restaurang som dock inte hade öppet när vi var där, men genom fönstren kunde jag se en del foton och urklipp om Cornelis pryda väggarna. 

Jag såg Cornelis på Konserthuset i Stockholm ungefär ett halvår innan han gick bort. Han var märkbart tärd och jag kom ihåg att jag undrade om han var riktigt frisk. 

#3

Jag söker mig många gånger kyrkor på nya orter. Inte för att jag är särdeles troende utan mer för att arkitekturen lockar mig. 

#4

Särskilt när det som här rör sig om en vackert utformad träkyrka. 

#5

Uppförd samma år som Gustav II Adolf stupade vid slaget vid Lützen. Frågan är om han visste om det eller om han bland krutrök och vinande kulor på slagfältet fick höra -

"De bygger en kyrka i Hällefors."

#6

Självfallet fanns  Carl Jan förevigad i brons.

#7

#8

Ett gammalt intresse för fönster väcktes till liv i Grythyttan.

#9

Hade det inte varit för det lilla Securitasmärket ner till vänster i en av rutorna hade det varit svårt att riktig bestämt säga när den här bilden hade kunnat varit tagen. 

#10

#11

Plank och staket är också något om drar till sig mina blickar till sig emellanåt. Har läst en hel del böcker om staket. Själv är jag totalt ohändig och min alster i den vägen skulle troligen klassas som allmänfarliga.

#12

En bit ifrån själva centrum låg en liten kvarn med ett kafé. Jag kom att prata med ägaren när köpte fika och honung. Jag  brukar köpa honung av lokala biodlare när vi är ute och far. Jag frågade om det var mycket forsar och fall i området eftersom jag sett en del ortskyltar med ändelsen -fall i namnet. Kvarnägaren berättade då att det hade han också trott när han flyttade hit för 35 år sedan, men ändelsen fall syftade på avverkning av skogen - kalhyggen. 

#13

#14

I Hällefors fanns det hembygdsgård och den här dagen var någon slags begivenhet där den här dagen.

#15

Vi parkerade bilen och gick in i hembygdsparken. Där inne underhöll en glad speleman så gott han kunde.

#16

Inte alltför långt ifrån Hällefors ligger Krokbornparken. Den räknas som den första folkparken i Sverige och började anläggas redan 1796.

#17

Inne i parken står en mäktig fura, måhända har den sett hur folkparken kommit att växa fram och sett människor komma och gå. 

#18

Den här dagen levde parken upp med diverse aktiviteter. Starka män kämpade med att hålla sig kvar på en plasttjur under stor beundran.

#19

Fast även om man är stor och stark är det inte alltid att det räcker ibland. I mitt inre här Lennart Hylands röst väsa fram - "Den glider in i mål, den glider in i mål." fast nu utbytt mot "Han glider av tjur'n. Han glider av tjur'n." Underliga associationer man kan få ibland.

#20

I danspaviljongen spelar den tysta orkestern en sista vals. Ingen snubblar runt på parketten. Panelhönsen har för länge sedan lyft och dragit sin kos de också. 

TheInvisibleJackal

Norröver IV - Vandringen fortsätter

Dimman är nu helt bort och inga fler smålommar har synts till. Det gör inget. Mossens tallar finns alltjämt kvar och det är inte fy skam. Även om jag kanske fotograferade en del av de här utsnitten redan vid det första besöket vid mossen kvällen före gör jag det igen. Det är något med visa scener man stöter på som man egentligen aldrig blir helt färdig med. Något som jag faktiskt finner rogivande eftersom det betyder att den platsen har mycket kvar att ge. 

#2

#3

#4

#5

Att vissa platser stannar kvar längre i ens sinne än andra är det svårt att många gånger förklara. Det kan inte bara vara känslan av det är en vacker plats väl värd att fotografera. Det finns många vackra platser värda att fotografera, men inte alla stannar kvar i ens sinne. Det måste alltså var något mer än en plats omedelbara skönhet som drar. Om det ens är det. Det är kanhända andra känslor som platsen väcker. Kanske vemod, igenkännande. Kanske något som inte enkelt går att definiera. Kanske något som mer ligger inom oss, än i själva platsen i sig. Finns landskapet mer i vår själ än i våra ögon? Är det mitt inre jag försöker gestalta när jag försöker mig på att fånga landskapet framför mig?

#6

Fram ibland tallarna kommer den.

#7

Krypande. Sakta emot oss.

Vad vill den?

Är det vådan av vår tidiga morgon som får fantasin att skena över stock och sten? I naturen finns det ting som kan skrämma oss från vettet om vi låter det. Ett träd är ett träd. Den mänskliga hjärnans märkliga förmåga att skapa något av ingenting kan i emellanåt hålla våra liv i ett gastkramande grep. 

#8

Efter ett tag delar sig spången sig i ett vägskäl. Likt en Robert Johnson väljer vi den andra vägen. Om den Onde stod att finna där låter jag vara osagt, men skulle mina bilder plötsligt anta en ny, tidigare okänd dimension, var det kanske den hornprydde som var där ändå.

#9

Och inte alls den miljard myggor som hade en tête-à-tête vid den ligga skogsgölen och som vid vår uppenbarelse bjöd upp oss till en lustiger dans bland tallar, gran och fur. 

#10

#11

Morgonen hade nu gått i övergått i förmiddag och det var högtid att ta oss till boende och se vad köket  kunde ha att erbjuda. Eller snarare vad vi kunde trolla fram ur skafferiet.

TheInvisibleJackal