Norröver XIII - In i skogen

Efter frukost tillsammans med några morgonpigga mygg dag två i Mörkret satte vi oss i bilen och for någon mil norröver för att komma till en liten parkering varifrån man kunde gå någon kilometer eller två för att komma till några vattenfall. De s k Fulufallen eller forsarna. I allt som allt skulle det röra sig om åtta fall. Då jag till vardags framlever mina dagar i en del av Sverige som inte är känt för sina vattenfall, var de här uppgifterna något som fick mina fotbesvär att fara och flyga. Här ska det fotas vattenfall!

#2

Stigen fram till fallen gick genom en fantastisk skogsmiljö. Jag kom på mig själv att vid några tillfällen ropa:

"John, bist du da?"

Jag tänkte som så att här skulle säkert John Bauer trivas som fisken i vattnet eller handen i handsken. Jag vet inte riktigt varför jag sökte  kontakt med om honom i den skogen och just då. Väl medveten om att han sedan länge inte var ibland oss. Varför då ropa på tyska? Jag resonerade att Bauer låter tämligen tyskt. Det är också ordet för bonde på tyska. (Kanske borde jag stått på ett fält och ropat?) Men Bauer som skogsbonde!? Det är många tankar som dyker i ens huvud när man tar sig fram ibland tallar, stenblock, blåbärsris och vacker vitmossa.

Min fru som sedan tidigare vet om att min hjärna inte alltid kröker sig längs gängse tankebanor lät mig dock hållas. 

#3

Som barn brukade tänka på myrstackarna som enskilda civilisationer. Civilisationer som lever i fredlig samexistens med varandra eller i blodiga fejder. Ibland var det lockade att som en slags gudom gripa in och på konstgjord väg skapa en konflikt mellan två närliggande stackar. Någon gång var det riktigt nära att det bar hän åt det hållet också, om jag inte mitt inre hade hört morfars röst säga att man ska vara aktsam om andra levande varelser. Han var en vis man, morfar min.

Jag vet inte om det finns belägg för det, men finner man en riktig stor myrstack finns det sällan några andra stackar i närheten. Om man däremot finner en liten stack är chans stor att man finna flera andra mindre stackar i närheten. Som barn var jag mycket i skogen. Det var där man lekte. På ett ställe jag var ofta på fanns flera mindre stackar och på ett annat ställe längre bort fanns det bara en stor stack. Då jag läste Stålmannen på den tiden fick den stora stacken heta - Metropolis. 

#4

Hur som helst. Trolsk var skogen och när som helst väntade man sig att få se något väsen dyka upp bakom en stor sten.

#5

Gamla grånade stubbars form fick mig att tänka att här har kanske en gång ullhåriga noshörningar klivit omkring bland blåbärsrisen. Om det nu fanns blåbärsrisen på den tiden. Kanske var träden färre och landskapet öppnare. Jag känner att jag inte har riktigt koll på våra vänner de ullhåriga noshörningarnas leverne. Det många tankar som dyker upp när man går i en sådan här skog. Jag märker att jag trivs mycket bra i den här miljön och så gjorde även Vilhelm Moberg, vilket han beskriver i ett kapitel i sin bok Om min Svenska historia berättad för folket. Skogen betyder mycket för många av oss. Det är på något sätt där vi hör hemma. Där vi hämtar kraft och energi. Finner ro. Samtidigt är det många som känner otrygghet och nästan skräck för att vistas i skogen. Den ter sig stor, oberäknelig och full av dolda faror. Hur har den här alienationen uppstått? Är det urbaniseringen och med den vårt ändrade förhållande till naturen som också har ändrat vår inställning till skogen? Vad känner vi när vi går i skogen? Själv känner jag både förundran, glädje och ro. I varje fall när går i en riktig skog. I de s k virkesplantagerna känner jag bara olust och sorg.

#6

Stigen var inte beströdd med törne, men väl med sten. Bitvis väldigt mycket sten. Nåväl, det var bara se vad man satte fötterna. I fjärran lockade fallen. Ehuru jag icke kunde höra deras brusande mer än som ett imaginärt brus i mitt innersta. 

#7

Här stannade vi till kort och tog en fika innan vi fortsatte mot fallen.  Det var nära nu. 

#8

Nu kunde vi höra fallen. Till och med se ett av dem.  Då jag som sagt inte är direkt bortskämd med vattenfall i min vardagsgärning tog min själ ett extra glädjeskutt över synen som mötte mig. Min förundran och annat verbaliserades i ett stort - WOW!!

#9

Det forsade i rasande fart nedför en brant. Det var en lätt hisnade känsla att stå och se vattnets väg utför. Vatten så mjukt och lent men ändå med sådan fruktansvärd kraft. 

#10

Vi stod länge här och experimenterade med olika slutartider. Det gick nästan att köra utan ND-filter. Jag valde till sist ett filter med ett ND 4 för att få de slutartider som jag ville ha. En vanlig uppsättning ND-filter är att ha filter på 3, 6 och 10 stop eller steg som det heter på svenska. Jag har valt ett på 4 istället för 3 för jag känner att det ger mig ett större arbetsområde. Jag har även kompletterad min uppsättning ND-filter med ett med 15 stop. Jag har dock inte hunnit testa det filtret fullt ut. Jag känner att filtret har behöver andra typer motiv för att komma till sin rätt. Motiv jag inte riktigt har funnit än. Jag vet att de finns där ute någonstans. 

Tiden försvann snabbt. Den brukar göra det när jag går in i min bubbla för ägna mig helhjärtat åt den här typen av fotografering. 

#11

Strax innan vi bestämt oss för att gå vidare hittade jag en liten höjd där jag kunde ställa mig med stativet. Forsen är som stort purrande djur väl medveten om sitt mäktiga rytande när tillfälle till det ges. Är det ens möjligt att stå här där jag står under vårfloden. Kraften och ljudet från vatten som kastar sig fram över klippor och hällar för att sedan falla över branter ner, vidare mot andra klippor, är berusande. Det är svårt att slita sig från lockelsen att följa vattnets väg nerströms. Vet inte ens om det är möjligt. Stigens markeringar fortsätter uppströms. Hade jag gått nedströms om min fot varit hel? Det är mycket möjligt. Det ligger en lockelse i att se vart vattnet tar vägen någonstans. 

#12

Vi fortsätter uppströms. Stöter på nya forsar. Nya fall. 

#13

Börjar fundera på vad som räknas som fall. Enligt uppgifter skulle Fulufallen bestå av inte mindre än åtta fall.  Det känns som om det fler, men som sagt jag är osäker på hur de räknas. Om vi tittar på området där vi kom fram till det första fallet. Kan det tyckas röra sig om tre fall. Kanske det egentligen bara är ett som är lite utspritt i olika etapper.

#14

Det sista fallet innan stigen viker av inåt skogen igen för att ta oss tillbaka till bilen. Jag hade säkert kunnat stannat längre men foten vars tillstånd som jag på något sätt har förträngt gör sig alltmer påmind om behovet av ordentligt vila. Och det är inget jag kan få förrän på  vandrarhemmet. 

#15

Återigen går stigen genom trollmark. 

#16

Där vi inte besitter en jättes steglängd erbjuds vi habil hjälp att ta oss fram i terrängen.

#17

Än en gång förundras jag över skogen. Väntar på att åtminstone få träffa på en vätte

#18

Istället blev det en bofink

#19

och  en ekorre. De är enda levande väsen vi stöter på den här promenaden till och från Fulufallen. Ja och så en mängd japaner förstås. Japaner som ingalunda vare kastade sig, hoppade eller försvarade sig utan mer tålmodigt väntade på att vi skulle plocka ihop vår kamerautrustning, så att de kunde ta fram sin medhavda fika och förtära densamma medan de tittade ut över fallen. Och nu när jag tänker var det ingen av dem som hade någon kamera. Däremot tog de alla fram sina mobiler och fotade både sig själva, varandra och fallen. Det får mig fundera över vad som är fotografi. Är det att släpa 10 kg utrustning över stock och sten i ett par kilometer eller är det att slänga fram 200 gram mobil en kort stund? Vad är passionen, lidelsen, vedermödorna? Måste fotografi var ett fysiskt kraftprov för att kännas på sin plats? Absolut inte. Kan dock inte låta bli att tänka på vilka vägar fotografin tar och vilken man själv väljer att gå. Ta t ex den amerikanske fotografen Ben Horne som släpar runt på en storformatskamera. Oavsett vad man väljer för väg är huvudsaken att man tycker att det man sysslar med är förbaskat skoj. Ta aldrig upp din kamera oavsett typ för att du känner att du måste utan för att du vill. 

TheInvisibleJackal

Norröver XII - Njupeskär

Vår resa norröver tar nya tag. Natten hade vi tillbringat på vandrarhemmet i Mörkret. Denna första morgon i Fulufjällets nationalpark hade vi bestämt oss för ta oss till Njupeskärs vattenfall. På vandrarhemmet hade vi fått tips om att för att vara säker på att få en parkeringsplats skulle man helst vara vid parkeringen till Njupeskärs vattenfall före klockan tio. Ingen problem tyckte vi och unnade oss en sovmorgon. Det var ett tag sedan. 

Uppe vid parkeringen blev vi dirigerade till anvisande platser av en mängd parkeringsvakter. Vi kom att börja språka med en av de äldre. Han berättade att förra året stod bilar parkerade längs med hela vägen nästan ända ifrån Mörkrets vandrarhem upp till den här parkeringen. En sträcka på över 4 kilometer. En diger sträcka uppför till parkeringen och sedan är ytterligare 2 kilometer innan man är framme vid själva fallet. Många var dessutom ovana att röra sig fjällmiljö och var därför helt slut innan de ens kommit in i nationalparken. Det var tufft för många. Han sa att nog aldrig varit med om så många samtidiga besökare.

#2

Vi studerade de kartor som fanns och pratade med personalen på Naturum innan vi gick vidare mot fallet. Vi var även lite intresserade av att stifta bekantskap med vad som skall vara världens äldsta träd - Old Tjikko. Terrängen och vägen dit var troligen alltför tufft för min fot så det fick anstå till någon annan gång. Vi siktade därför in oss på enbart fallet. Det gick dock att ta en väg därifrån som inte var för svår. 

#3

#4

Det dröjde inte alltför långt tid innan fallet blev synligt mellan träden. Även om man läser att det är si och så högt är det ändå lite svårt att greppa det. En fråga som därför relativt snart dök upp hos mig var - hur i hela friden ska man fotografera det här fallet. Hur ska man angripa det fotografiskt? Vad gör man med alla människor som med stor säkert kommer att hamna i bild? Nu tänker jag inte på GDPR eller något sådant utan mer på att jag personligen uppfattar förekomsten av människor i landskapsbilder som störande. Fast i Njupeskärs fall med alla sina besökare är det nog oundvikligt. I varje fall om man som vi beger sig dit under turistsäsongen om än må så vara i mitten av augusti och vill ha med sig några bilder hem.

#5

Vägen fram till fallet var väl spångad och längs med spången den sista biten rinner en bäck. Bäcken var en fortsättningen på fallet verkade det som.

#6

Jag tog mig ner till en stor klippa som gjorde att kunde komma närmare en del av den här bäcken och samtidigt få med fallet i bakgrunden. Det här vid sådana här tillfällen det är värdefullt att släpa på ett stort stativ, filterhållare och filter. 

#7

Dessutom har jag i kameraryggsäcken med mig en kamerahus med 100-400:a. En uppsättning som blev värdefull för att isolera delar av fallet, vilket i Njupeskärsfallets fall blev användbart eftersom om man ska ha med hela fallet får man stå så pass långt bort att många detaljer försvinner. 

#8

Vi slutet av den spångade leden fanns en slags större plats med lite bänkar. Jag lyckades med lite tur, bestämd blick, målmedvetenhet och en min av fotograf i arbete knô mig fram och ställa mig längst fram. Med lite knixade med stativbenen fick jag upp stativet utan känna mig alltför mycket i vägen inbillar jag mig. Där stod jag sedan  och tog flera bilder. Att få någon utan människor syntes mig vara nästan omöjligt eftersom var och varannan skulle ta sig ut i det stenblockshav som föregick själva fallet. 

#9

Detta var som sagt inte leden mot världens äldsta träd utan början på vägen tillbaka mot Naturum. 

#10

Här kom vi att se trenne lavskrikor (fast de syns inte nu). Lite lagom mör låg båda kamerorna i ryggsäcken sedan ett tag. Stativet använde jag mer som stöd. Min fot protesterade hej vilt och magen knorrade. I bilen fanns mattermosar med förhoppningsvis fortfarande varm ravioli. Ingen av oss orkade dock ta de där extra stegen till bilen utan vi kom äta på den matservering som fanns på plats. Inga kulinariska höjdare precis, men anamma vad gott det var med varm mat. 

TheInvisibleJackal

En kväll vid stranden

Det är sommar, men temperaturen medger inte några bad än. När jag tittar tillbaka på den här sommaren är detta den första sommaren som jag inte har badat en enda gång på mycket, mycket länge. Den rätt jobbiga hälsporren har gjort att jag dragit mig för att gå barfota. Inte heller något jag ska göra för att snabba på läkeprocessen har jag förstått. Går därför sedan ett antal månader tillbaka runt även inomhus i ett par tjocksulade Hoka Hoka One som de heter. Inte speciellt snygga, men väldigt behagliga.

#2

Ja, vad ska hitta på vid havet? Kameran var som för det mesta med. Den här biten av kusten har jag besökt väldigt många gånger genom åren. Ibland har jag funderat på om det inte har blivit lite för många gånger. 

#3

Det stora dilemmat när jag kommer till den här platsen är frågan om vad jag vill fotografera. Om jag nu verkligen vill det. Och måste jag fotografera bara för att jag tagit med mig kameran. Självklart inte, men när den nu är med är det en smula ambivalent att inte använda den. Det blir ändå lite som att använda kameran under tvång. Lite av en ålagd uppgift. Det är ingen bra känsla.

Fast å ena har jag själv valt att åka hit och dessutom på egen hand burit med mig kamerautrustningen. Då borde jag väl kunna få ut något. Jag brukar alltid ha med mig mina filter och nu kommer jag på att jag skulle kunna testa vad olika långa exponeringstider gör med samma motiv där det finns vissa ingredienser av rörelse - som t ex vatten och moln. 

Så snart jag tänkt denna tanke, livade gubben upp sig och plockade fram stativet och började pilla med filter och slutartider. Riktigt skoj.

#4

Alla bilder är taga med f9 och ISO 100. Den här bilden är tagen med en slutartid på 1/13 s.

#5

Och den här med 78 s.

#6

Slutligen denna med 340 s.

TheInvisibleJackal

Grand Canyon i Halland

Under sommarmånaderna brukar jag och min fru ofta vara med på de fotovandringar som Länsstyrelsen i Halland ordnar. Det brukar vara bra och kunniga fotoguider som visar något av naturreservaten i länet och vad man kan fota där och vad man kan tänka på vid fotograferandet. Det hela är som sagt både trevligt och givande. I år har vi inte varit med en enda gång hitintills. Mycket beroende på min hälsporre. 

#2

I början juni var det en fotovandring förlagd till Nissatröm. En naturreservat där Nissan slingrar sig fram mellan klipphällar, sluttningar och branta klippväggar. Hallands eget svar på Grand Canyon. 

#3

Vi var som sagt inte med, men när vi såg en del bilder från området som de som var med hade lagt ut på Facebook blev vi båda väldigt sugna på ta oss dit. Jag kollade så gott jag kunde på olika kartor för utröna terrängens beskaffenhet och hur långt man skulle behöva gå för att komma till platsen som såg ut att vara den mest fotografiskt givande. 

#4

Det var en inte alltför lång sträcka att gå och tog jag med mig min trefotspall skulle jag kunna fälla upp den vid behov och vila foten lite grann. 

#5

Sagt och gjort. Fotoutrustningarna packades ihop. De är i och för sig i princip alltid färdigpackade. Jag har oftast med två kamerahus, ett med en 24-70 och ett med en 100-400:a, lite filter, trådutlösare och stativ. Det är oftast att kolla att batterierna är laddade och minneskorten är tomma. Och så fikat förstås. Fika är viktigt.

#6

Vi bestämde för att köra dit på eftermiddagen och vara på plats någon timme eller två innan solen kom i det fina läget som en sökning i Photopills visade.

#7

När vi kom fram låg det en del moln i vägen för solen. Då det inte tjänar mycket till att gråta över spilld mjölk var det bara sätta i gång att leta motiv och kompositioner. Det var inte svårt. Tiden bara flög. Jag glömde helt bort att jag hade hälsporre. Gick in i min fotografiska bubbla och bara njöt.

#8

Jag hade börjat packa ihop när solen slutligen bröt igenom molnen och lyste upp scenen framför mig som jag hade föreställt mig. Det var bara att tacka och ta emot.

Ett par veckor senare har omfattande skyfall gjort att området på sina ställen har rasat och rasrisk föreligger på en del andra. Området är därför mycket farligt att vandra i och delar av det är helt avstängt. Det ser ut att vara så under mycket lång tid enligt Länsstyrelsen. Vi hade således en väldig tur att vi hann med att åka dit. Nu vet jag inte när det kan bli möjligt igen. 

TheInvisibleJackal

En kväll i juni

Hemma igen efter Ölandsäventyret kommer tankar på vad som skulle vara intressant att fotografera. Året hitintills har mitt fotograferande varit starkt begränsat p g a en segdragen axelskada, som nu på det stora hela är läkt. Hälsporreproblemet är drygare och för ett par veckor sedan gjorde jag min sjätte och sista stötvågsbehandling på ett tag. Jag får inte genomgå ytterligare behandlingar på minst ett halvår. Jag har fått ett antal övningar och fått lära mig att tejpa min fot. Detta tillsammans med ett par nya väldämpade skor har gjort att det även hälsporren går åt rätt håll. Gör jag bara mina övningar och tejpar så ska den ge med sig. Det kan ta lite tid bara. Det är även viktigt att jag inte anstränger foten mer än nödvändigt, vilket ibland inte alltid är det lättaste att hörsamma även om jag försöker fundera ut fotoutflykter som är relativt fotsnälla.

#2

Den här gången har jag tagit mig till Gårdhults naturreservat. Har varit här ett antal gånger. Det är ett litet trevligt reservat. Jag brukar oftast hålla mig ner vid ån Assman som rinner igenom reservatet, men den här gången kände jag att det var lite för långt att gå ner till den delen där det även finns lite fall och mer klippor. Jag höll mig istället på ett begränsat område ett bra stycke före dessa fall och klippor. Kände att foten nog hade fått lite för mycket stryk under Ölandsvistelsen. 

#3

Istället för forsande vatten blev framförallt träd jag kom att fotografera. Ja, lite vattenbilder blev det också från det övre stället vid Assman. Där är det dock svårt att få bilder. Mycket beroende på att det är svårt, för att inte säga rent omöjligt att komma till där det kompositionsmässigt skulle vara fördelaktigare. Fast ibland är det bara skönt att få komma ut i naturen en sväng.

#4

Sådana här tillfällen där det inte hänger på kniven att man få till en bild eller inte är också möjligheter att testa lite olika saker. Vid den första bilden i det här inlägget testade jag olika slutartider för att se vilken jag tyckte passade den här biten med forsande vatten. Vad som funkar bra vid ett tillfälle funkar kanske inte vid ett annat. Nu kommer jag inte exakt vilken tid var för just denna bild, men jag testade tider mellan ett par sekunder till ca 1/20 - 1/60. Skulle tippa på att tiden här rör sig om 0,5 s, möjligen 0,4 s. Genom att mer aktivt välja en tid jag vill ha kan jag styra det uttryck jag vill att den framforsande vattnet ska ha. Jag skapar därigenom bilden så som jag vill att den ska gestalta det jag upplever. 

#5

På tillbakavägen går vi in på en gammal fägata. Här finns en del träd och grupper av träd som jag fotograferar om och om igen. Kan inte riktigt bestämma mig för när jag klar med dem. Jag letar efter något som jag inte helt fullt kan sätta fingret på. Det är något som ligger där och maler lite vagt i bakhuvudet. Kanske är det tankar på det fotoprojekt som jag hade tänkt inleda under det här året som kommer upp till ytan emellanåt. Ett projekt som än så länge mer är på ett känslostadium än ett klart definierat. 

#6

Tankarna finns där men inte orden att knyta samman och strukturera dem till något konstruktivt. Jag tror dock är när jag återfått min fulla rörlighet k0mmer också tankarna att formeras till ord, som sätter samman projektets mening. Projektet måste han en mening om så bara för mig själv. Det är det som kommer att ge mig drivkraft att gå in i projektet med de ögon som jag behöver för att kunna skapa de bilder jag vet finns där men ännu inte är medveten om.

Lite tankar om framtiden en kväll i juni.

TheInvisibleJackal