På stranden

För ett antal år sedan byggdes en permanent gångbro över Genevadsån så att man kunde ta sig ut till Gullbrannastranden även när det inte var badsäsong. Den gamla träbron plockades ner under hösten för att sättas upp igen lagom till våren. Jag vet inte riktigt varför, men det var säkert någon vits med det. Om jag minns rätt saknade den gamla träbron räcke. Trä kan bli rätt halt så för att undvika att hela sällskap trillade i ån tog man hellre bort bron under en del av året. 

Det här inlägget är en direkt fortsättning på det förra inlägget. Det egentliga målet med den utflykten var Gullbrannastranden. Den här stranden erbjuder fina vyer ut över Laholmsbukten. Om man man vill kan man gå på stranden hela vägen ner till Lagaoset. En promenad på drygt fyra kilometer. Det var inget vi tog oss för idag utan vi gick en bit norrut på stranden mot Genevadsåns mynning. 

När jag går så här vid havet är det ofta nere vid vattenbrynet som jag går för då kan höra vågorna rulla in på stranden. Havet är aldrig detsamma. Det ser annorlunda ut dag från dag. Det är det som är så fascinerande och gör att jag aldrig tröttnar på det. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

Cirkeln är sluten. Tid att åka hem.

TheInvisibleJackal

Rörigt?

Det är nästan två månader sen jag använde min kamera. Jag har helt saknat inspiration i det gråväder som rått sedan november. Då man ändå behöver röra på sig föreslog min fru att vi skulle kunna åka ut till Gullbranna naturreservat. Ta med kamerorna. Blir det några bilder så blir det annars har vi varje fall varit ute och rört på oss en stund.

Sagt och gjort. Jag stoppade ner kameran med 24-70:an i en axelremsväska, men inget mer än så. Även om jag bara har med kameran och ett objektiv försöker jag ha med något typ av väska att lägga den i efteråt för att ligga och acklimatisera sig några timmar eller så innan jag laddar in bilderna i datorn.

Ja, själva väderleken skilde sig väl inte alltför mycket från hur det har sett ut den senaste tiden. Det regnade i alla fall åtminstone inte och häpnadsväckande nog var det faktiskt tämligen vindstilla, vilket är ovanligt vid kusten.

Några bilder blev det. Här är en del av dem. 

#2

#3

#4

Var det här vi skulle fika? 

TheInvisibleJackal

I örnbygder IV

När örnarna för en stund överger åteln plockar vi fram våra mackor och annan mat. Det gäller att försöka anpassa sin egen mathållning. Antingen äter man på ungefär samma tider som vanligt eller så äter man lite då och då när det passar under sittningen. Jag brukar försöka hålla mig till de tider jag normalt äter. Har märkt att det funkar bäst för mig. Dessutom har jag varm mat med mig i en mattermos. Första dagens lunch och tillika andra dagens bestod av Ravioli. Den tredje och sista sittningen festade jag loss på ärtsoppa. Sitta hungrig i ett gömsle är ingen höjdare. 

Även om det för örnarna skull som man främst har satt sig i en lite småkallt gömsle i skiftet januari/februari finns det annat att fotografera när de inte är där. Korparna är där oftast i stora mängder. De är intressanta att studera. Och vackra. Korp ser jag rätt ofta hemmavid, men det är sällan jag har fått möjlighet att studera dem så här ingående.

#2

#3

#4

När så örnarna ånyo stormar in på scenen gör vi oss beredda på nytt att låta våra slutare smattra iväg igen. Mina två fotokompisar hade två kamerahus var. Själv ägde jag vid det här tillfället endast ett. Egentligen kanske man skulle haft tre stycken. Det hände nämligen att en del örnar satte sig i träden alldeles bredvid gömslet. Det fanns gluggar där också för att kunna fotografera dem. Eftersom de där var så pass nära hade säkert en 70 - 200 fungerat ganska utmärkt. Samtidigt kunde jag ha haft fem kamerahus, men inte en enda örn att fotografera. Det går aldrig att styra över naturen. Det blir som det blir.

#5

När så örnarna återvänder till åteln blir de populära pinnarna snabbt upptagna. Många av de återvändande örnarna har suttit träden på andra sidan myren. Förmodligen har de suttit där och smält maten och sedan när de känt sig redo igen för lite mer har de återvänt.

#6

Jag hade ännu inte fått för mig att plocka bort telekonvertern. Det blev inte av att jag plockade av den förr än till den andra dagens sittning. 

#7

#8

#9

#10

#11

Klorna är kraftiga och vassa. Den skarpa, vaksamma blicken, som tycks säga - "Misshaga mig icke."

#12

#13

Havsörn. Detalj.

#14

#15

Det händer att två havsörnar samsas om den lite kraftigare pinnen till höger om gömslet. Tre stycken hade nog varit en omöjlighet, men två verkar kunna tolerera varandras närvaro. Kanske finns det släktskap dem emellan.

#16

#17

Vi hade turen att ha en del snöfall. Snöfallet ger lite extra krydda i fotograferandet. Om och när jag fotar örn igen vill jag göra det i snöfall. Det är förvisso inget man kan beställa sådär bara, men det vore onekligen trevligt.

TheInvisibleJackal

I örnbygder III

Den vuxna havsörnen balanser skickligt på den tunnan pinnen, som ser ut att egentligen kunna knäckas under fågelns tyngd. Havsörnen spanar än hit

#2

och än dit. Den verkar inte speciellt intresserad av vad som händer på marken. Håller den utkik efter faror? Samarbetar örnar på det här viset? När de samlas många och äter är det någon/några som håller vakt. 

#3

På den andra pinnen skiftar två yngre örnar plats. 

#4

#5

I snön på marken håller några korpar en yngre havsörn sällskap. 

#6

Medan en annan ser på.

#7

En ung havsörn har satt sig på smala pinnen. Med klorna håller den ett fast grepp om pinnen.

#8

#9

#10

#11

Korpar sägs hålla ihop livet ut. Trots att de är helt svarta har de ett underbart minspel och mycket underhållande att titta på. Ibland får man en känsla av de diskuterar något de inte är helt ense om.

#12

#13

Att sitta så här i ett gömsle med alla dessa örnar gör att man glömmer både tid och rum. Vi säger väldigt lite till varandra där vi sitter i gömslet. Det behövs inte sägas något när blickar och nickar räcker. De korta samtal trots allt förs. Förs viskande. Efteråt på kvällen vid middagen på vandrarhemmet flödar istället orden. 

TheInvisibleJackal

I örnbygder II

Det är så mycket örnar och korpar på marken vid åteln att det är hart när omöjligt att få något vettigt ut av det. Det är onekligen en otrolig upplevelse, men en upplevelse som är svår att avbilda. Jag vänder därför likt havsörnen ovan ryggen åt det som utspelar sig i snön på marken. Istället koncentrerar jag mig på vad som händer på de två pinnarna.

#2

På den högra sitter en nästan vuxen individ. De vita stjärtfjädrarna har alltjämt lite av den unga fågelns mörka stråk kvar i spetsarna. Det är en vacker fågel. Stolt i sin hållning. Jag tar många bilder. Det går liksom inte att riktigt låta bli. Dessutom är det nu örnarna är vid åteln. Vem vet hur länge de blir kvar eller om alls dyker upp de andra dagarna. Vi hade hört att de som satt före oss hade bara haft örnar nere vid åteln en av dagarna. Således gäller det att passa på då tillfälle ges.

#3

Han eller hon sitter och spanar länge,

#4

tittar sig runt omkring.

#5

Lyfter på stjärten. Nu gör den sig redo att flyga strax. De släpper alltid ut lite ballast innan de flyger iväg. Jag är beredd med fingret på avtryckaren. Tummen redo på back button focus knappen.

#6

Icke, den sätter sig tillrätta igen och tittar ner på örn- och korpmängden i snön vid åteln.

#7

Jag ber om ursäkt för att det kanske blev lite får många bilder på den här havsörnen.

#8

Den här vuxna individens stjärtfjädrar är helt vita.

#9

Även korpar utnyttjar pinnarna. För att få lite överblick eller komma undan en stund från allt ståhej.

#10

Örnarna turas om vid pinnarna. En kraftfull ung havsörn har tagit plats på den vänstra pinnen.

#11

Den följer intresserad det som händer nedanför. Väntar på ett bra tillfälle.

#12

Fjädrarna är som konstverk även när de inte ligger som de ska.

#13

#14

En del av havsörnarna har lite bling-bling på sig runt tarserna. Inte särskilt snyggt och enligt de som ringmärker ska de inte vara hindrande för fågeln.  När jag var skådare var ringmärkning en del i skådandet, även om jag själv aldrig har ringmärkt. Nu när jag istället enbart fotograferar stör ringarna mig inte bara estetiskt utan jag har börjat fundera över om det verkligen inte finns något annat sätt. Bland andra natur- och fågelfotografer har jag hört åsikter om att det egentligen inte borde behöva ringmärkas några fåglar längre. För forskningens ska det inte vara nödvändigt längre. Att ringarna, trots försäkringar, är ett hinder för fågeln. Tänk själv om vi skulle släpa omkring på samma proportionerliga mängd järnskrot runt vristerna. Hur hindrade skulle det inte vara. Jag är ambivalent. För genom den kunskap som man får genom forskning får man förståelse och därigenom ett engagemang som gör att vi kanske kan undvika att en art försvinner. Jag känner att frågan är komplexare än vid första anblick. Däremot tycker jag det idag borde finnas andra metoder än ringmärkning. Jag tänker då inte på ljusloggar etc utan metoder som är harmlösa för fågeln och som inte påverkar dess leverne.

#15

Kråkor fanns det också, men de var ganska få och höll sig gärna lite undan från både sina större släktingar och örnarna.

#16

En äldre havsörn skrämmer bort den som tidigare satt på pinnen. 

#17

Man förväntar sig nära på ett rytande när havsörnen öppnar näbben, men det som kommer ut är mer ett ljust visslande läte. Ett läte som inte riktigt passar in på denna stora fågel. Jag tänker nästan på måsar när jag hör det.

#18

TheInvisibleJackal