Bland stenar och stammar

Året rusar mot sitt slut medan jag alltjämt tassar omkring i min bilders september. Månaden hade inte hunnit bli många dagar gammal förrän jag drog till skogs med kamera och stativ för att fotografera. Ja, vad? Inte en aning ärligt talat. Tanken vara att jag genom att insupa doften av kåda, lövens sus och annat som kan förmå den bäste att börja skriva vers i Atterboms anda skulle fyllas av inspiration och skaparkraft.

#2

Alltså gick jag här i skogen och väntade på den stora nåden att bli begjuten av inspiration av det jag kunde förnimma med mina sinnen. Jag tänker då inte enbart det uppenbart visuella. 

#3

Jag stötte foten i en liten nästan mosshöljd liten sten och blev stående en stund medan jag gick igenom ett antal för situationen passande invektiv. 

#4

Jaha. Tänkte jag. Här var det rikt på både sten och gran. Gran i en väldig myckenhet. Stod jag egentligen mitt i virkesåker letade inspiration?

#5

Det såg inte bättre ut, men det här omkullfallna trädet såg ut att legat i mossan ett tag. Till fromma för allehanda kryp och annat som finner ett horisontalt träd stad i förmultning som höjden av ett sybaritiskt gille av sällan skådat slag. Och all den här mossan fick mig att också börja fundera. På Ulf Lundells "Sextisju, sextisju" och raden - "Fröken, fröken all den här röken". I mitt fall mossa istället för rök. 

#6

Jag stod där ägnade mina tankar åt mossan. Å int ble ja någe klokare. 

#7

Tiden gick och jag märkte knappt hur en annan förmultnad stam sakta kröp fram i mossan. På väg mot ingenstans vad det verkade.

#8

Stenarna rörde sig än långsammare än granarna, om de rörde sig alls. Fast skenet kan bedra. De kanske låg på lur där ibland stammarna och invaggande mig i ett bedrägligt lugn. Jag kände hur svårt att få fram hur stenarna klev omkring i landskapet. Kanske om jag kunde ställa in slutartiden på ett par miljoner år skulle jag kunna fånga en glimt av hur stenarna elegant svävar fram i tillvaron. 

#9

I väntan på stenarnas stelhet skulle hävas och få stenarna att sträcka på sig, gäspa stort och säga - "jag slumrade visst till", plockade jag ur kameraryggsäcken fram en prickigkorvsmörgås. Den smakade sådär som prickigkorvsmörgåsar gör ute i naturen. Medan jag lät denna och även annan smörgås göra mitt sällskap dök tankar upp om det kunde finnas enter här. Jag närde inget större hopp, men man vet aldrig. Blundar jag ser jag dem komma gående. 

TheInvisibleJackal

Fågelviken

Det här blev en sommar då jag inte kom att nedsänka min lekamen en endaste gång i havet. En halvt om halvt märklig erfarenhet. Jag sitter på en klippa och ser bort mot min badstrand. Det är alltjämt augusti, om ändock i dess sista dagar. Vill man och vågar är fortfarande möjligt att ta sig ett dopp. Det här gången finns inte ens tanken. Jag nöjer med att sitta och titta. Låtsas att det är lite för kallt att bada. Vill inte riskera att få en sådan där efterhängsen sommarförkylning. Börjar jag bli badkruka på äldre dar eller är det bara ren slöhet som gör att jag inte går i. Jag vet med mig sedan tidigare att jag är långbadare. Har jag väl doppat mig kan jag vara i vattnet både en timme eller två. Det är inga problem. Kanske har jag drabbats av en slags melankoli och av den anledning väljer att sitta på en sten vid havet och nostalgiskt minnas tidigare minnen av bad. Kan jag lita på mitt minne eller är de minnesbilder jag får en form av idealtillstånd av ett uppdiktat tillstånd av badlycka. Var snarare så att det inte handlade om badlycka utan om att jag lyckades bada. Att jag bröt ytspänningen och lät mig föras bort i det som kallas "att bada". Är det som är mitt egentliga minne? Mikrosekunden när jag bryter ytspänningen. Allt som kommer därefter är ett sammelsurium av sprida hågkomster av vad det innebär "att bada" utan att egentligen ha kopplingar till verkliga minnen, men väl till ihoptänkta minnen. Tror jag. 

Det är lite som en dröm som man en tid efteråt försöker få rätsida på. 

Jag drömde att jag satt på en klippa som den här. Fast det var något högre belägen. Jag hade utsikt över vad som verkade vara en liten sjö. Jag kunde se dess kanter. Eller strandlinjer om man så vill. I strandlinjen närmast mig ser jag till vänster hur en stor vit fågel kommer inflygande och landar. Det är en skedstork. Och strax till höger om min plats kliver en annan stor vit fågel. En ägretthäger eller silkeshäger? Jag hinner inte avgöra. Måste få fram kameran ur ryggsäcken vid mina fötter. Men den är i två delar. Kameran och telet ligger var för sig i ryggsäcken. Som om de bara slängts i utan urskiljning. Utan skyddslock.  Jag kan se blänket från glas. De är isärtagna från varandra. Det är inte svårt att sätt ihop dem till en enhet igen, men varför var de åtskilda. Har jag gjort det? Vilket slarv i sådana fall. Jag känner att jag måste ha min telekonverter, men den är inte där. När jag till sist hittar den efter en stunds förtvivlat letande ser jag att den är i två delar. Några små skruvar har lossnat. Jag försöker skruva dit dem, men upptäcker bara mer och mer lösa skruvar. Jag tittar upp för att kontroller så att inte skedstorken hunnit flyga sin väg. Den är inte där. Sjöns kanter har förvandlats till en strand där överviktiga människor iförda skrikigt färgade badkläder fäller upp parasoller, ställer iordning  solstolar, studsar stora mångfärgade badbollar mellan sig under muntra bekymmerslösa skratt. Nej, tänker jag nej. Jag som var så nära att få bilder på en skedstork. Jag känner hur hela jag fylls av grämelse. Grämelse över alla dessa skruvar, som jag inte vet varifrån de kom, tog så mycket tid ifrån mig. Jag vaknar och minns att det inte har hänt. Att det bara var en dröm, ändå kan jag känna den avklingande förnimmelsen av grämelse pysa ut ur drömmen och in i verkligheten. 

TheInvisibleJackal

Om jag gör det svartvitt...

Det här är en slags fortsättning på mitt förra inlägg. Efter att kommit hem från en lite tveksam fototur likt den jag skrev om i det inlägget, är inte det första jag gör att kasta mig över datorn för ladda in bilder och börja jobba med dem. Nix. Icke sa Nicke. Snarare blir kamerorna liggande i ryggsäcken i en vecka. Ibland flera veckor innan jag tar fram dem för att ladda in bilderna i datorn. Istället gör jag något helt annat. Läser någon av de 7 - 8 böcker jag alltid har på gång, skriver på ett inlägg eller lyssnar på musik (vilket jag ofta gör även när jag bearbetar mina bilder eller skriver blogginlägg - i mina öron ljuder för tillfället Lux Interiors stämma i Aloha from Hell). 

Min paus från fotograferande börjar således redan när jag packar ner mina grejer i ryggsäcken och promenerar tillbaka till bilen. Och bryts inte förrän jag känner mig nyfiken på att se efter vad det egentligen blev för bilder. Ibland konverterar jag en del av bilderna till svartvitt. Inte för att de skulle bli bättre utan mer av ren nyfikenhet och kanske en tro på att jag kanske kan locka fram något ur bilderna som jag får fram i färgbilden. Ibland är det så. Andra gånger inte. En del gånger vet jag inte vilket. 

Jag har ingen färdig mall när jag gör mina bearbetningar utan låter den musik som jag för tillfället lyssnar på när jag gör mina bearbetningar inspirera. Det kan vara allt från The Stooges, Sonic's Rendezvous Band, Frank Zappa till Charles Mingus, Ojos De Brujo och Jordi Savall. Musiken bidrar i varje fall hjälpa till att skapa rytm och ett flyt i mitt bildbehandlande och sedan i min tangentbordstango när jag skriver mina inlägg. Musik är mycket viktigt. 

#2

#3

En kväll vid havet

Hemma igen från årets semesterresa och det kliar alltjämt i avtryckarfingret. Att komma hem efter att ha varit iväg och ägna stor del av tiden och fotograferande kan bli lite av en antiklimax. Jag närde fortfarande en stor lust att fotografera efter hemkomsten från vår resa norröver. Det bara det att jag går inte igång på de motiv som finns i mitt närområde. Sinnet är fortfarande kvar i fjällen. I mitt inre är det fjällvärldens natur jag letar i efter motiv. Det är en märkligt känsla att stå framför det hemmavana och i tankarna och i föreställningen vara någon helt annanstans. Ändå känner jag suget att ge mig ut med kameran och leta motiv. Det är som ett gift. Fast ibland kanske man  verkligen skulle ta och behandla det som ett gift och istället undergå någon form av behandling. I det här fallet - att lägga undan kameran för en tid. Hur svårt är inte det. Jag har funderat så många gånger tidigare på det. Efteråt vill säga. Gång på gång trillar jag dit. Det är som jag inte råder mig själv. När jag står där med kameran på stativet framför något som jag inte egentligen känner lust att fotografera är det inte lätt att bara packa ihop grejerna och åka hem. Jag har trots allt uppbådat kraft och energi för att ta mig dit jag är. Att åka hem utan ta en enda bild är lite av ett misslyckande. Skulle kännas som ett misslyckande om jag gjorde det. Det borde inte göra det. Att vara ute och bara njuta av naturen är också ok. Troligen är det prestationsångestsdjävulen som viskar i mitt öra - "Se nu till att du får nog gjort!" Och jag står där med min kamera och mitt stativ och kämpar med motivationen kanske i första hand. Det är där det brister. I motivationen. Att trycka på avtryckaren är lätt. 

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Norröver XIX - Helags

Från Flatruet hade vi kört tillbaka mot Ljungdalen och i Ljungdalen hade vi tagit av mot Torkilsstöten. Vid Torkilsstören parkerar man bilen och vandrar uppför rakt under fem stora bågar som vintertid håller upp en skidlift. Efter att sedan ha passerat ett antal ledkryss kommer man upp på en platå med en helt otrolig utsikt över Helags. Vandringen uppför är lite tuff. Speciellt om man inte har helt 100 %-iga fötter. Jag hade inte fått med mig mina vandringsstavar så stativet fick tjänstgöra som vandringsstav uppför. Det fungerar helt okej tycker jag att skruva ut ett av stativbenen till lagom längd och använda det på det här viset. 

#2

Vi hade varit här fyra år tidigare efter att ha fått tips från ett par vi träffande just uppe på Flatruet. Den gången blev det bara ett kort besök eftersom vädret ändrade sig i rasande fart till det sämre. Ända sedan den gången hade vi velat återvända. Kanske allra mest jag då som från att ha varit en renodlad fågelfotograf mer och mer börjat gå över till landskapsfotografering de senaste åren. 

#3

De här husen i nedre kant är STF:s Fjällstation. Det är fullt möjligt att ta sig dit via leden. Det ser inte ut att vara särdeles långt att gå, men det är en mil ifrån där jag står och tar bilden med mitt 100-400:a. Avstånden här uppe är enorma och det är väl lite av det som på något sätt är tjusningen. 

#4

Att stå här och blicka ut över den här fjällvärlden är något obeskrivbart. Det tar andan ur mig. Det är bedövande vackert. Så överväldigande att jag inte vet var jag ska börja fotografera. Är det bättre där borta? Eller är det bäst här? Tiden finns inte att undersöka alla tänkbara platser. Foten vill det inte heller även om det behagligt att röra sig här uppe. Egentligen borde man spendera flera dagar här uppe. Kanske rent av tälta för att kunna börja skrapa lite på ytan bland alla de fotografiska möjligheter som finns här.

#5

Jag byter kamera och tar den med 24-70:an och försöker mig på ett panorama. Avstånden här är enorma och jag känner mig verkligen liten. 

#6

Jag har bestämt mig för att gå upp ytterligare en bit högre upp på den här platån. Min fru ligger någonstans på fjället inbegripen i att makrofotografera  växtvärlden här uppe. Vi rör oss i olika delar av verkligen hon och jag. Njuter var och en på sitt vis av naturen och tystnaden. Det är helt fantastiskt här. 

#7

På en klipphäll står en ensam ren. 

#8

Den bryr sig föga om att jag är uppe också. Njuter kanske även den av utsikten och naturen här uppe. 

#9

#10

Jag skiftar mellan kamerorna för att få olika utsnitt. Det här berget har fascinerat mig sedan första gången jag fick syn på det. För mig är lite som Tolkiens Lonely Mountain i Bilbo, även det som synes inte ligger isolerat från andra fjäll. Det är känslan av ett Lonely Mountain som snarare väcks hos mig när betraktar det här berget. Någon gång ska jag försöka komma det närmare.

#11

#12

Helags. Skulle tro att utsikten är bedövande därifrån. Dessutom finns det goda chanser att få se fjällräv har jag förstått. En plats att längta till. 

#13

#14

#15

#16

En liten renkalv uppenbarar sig ett gott stycke ifrån mig.

#17

Av okänd anledning rusar den iväg över fjället och ser ut att vara på väg rakt mot mig. 

#18

Jag står helt stilla.

#19

#20

Till sist är det så pass nära att den uppmärksammar mig. Jag talar lugnade till den, men förgäves den har sett skräckens enögda uppenbarelse på fjället. En bror eller kusin till Polyfemos går lös i den svenska fjällvärlden är allt den kanske hinner tänka innan den tvärt byter riktning från min plats.

#21

Den andra renen har vandrat åt ett annat håll. Den står bara där. Stilla. Lider nog en del av värmen. När vi kom ner sedan såg vi att det stod en ren inne i den lilla öppna boden vid foten av liftanläggningen. Troligen också för att svalka sig. På håll kunde vi i en del snöfläckar se renar som låg ner i snön för att få svalka.

#22

#23

Molnen börjar hopa sig och det är dags för oss att börja tänka på återtåget till bilen nedanför liftbågarna. Ner är något lättare att ta sig än upp, men skulle det börja regna rejält kan det det vara nog så besvärligt att ta sig nerför en del brantare partier där jorden ligger i dagen.

#24

Det svårt . Otroligt svårt att slita sig. Jag känner att jag vill ha mer. Den här platsen. De här fjällen slår an en sträng hos mig som jag känt på få platser.

#25

#26

En sista bild innan det är dags att packa ihop kamerorna och börja bege sig nedför. Det är nästan med en klump i halsen jag packar ihop mina saker. Om det finns något som kan kallas för själsliga hemman, är detta ett av mina. 

TheInvisibleJackal