Norröver III - Smålom

Dimman försvann och med den även vår medhavda matsäck. Även om den förväntade morgonen med dimma uteblev något, låg mossen kvar och lockade till en ny promenad på spångarna runt mossen. Och det var inget som vi tackade nej till. 

Ganska snart stötte jag på en första smålom i en av de små dammarna på mossen. Jag plockade fram kameran med 100 - 400:an och gjorde mig redo för att kanske få chans till fler bilder på dessa lommar som vi för det mesta hitintills hört på avstånd. I egenskap av f d fågelskådare har jag lärt mig att det inte alltid är en garanti att man får syn på en art bara för att man befinner sig dess habitat. Jag har tänkt på det en del, om det kan vara anledningen att mitt fotograferande som en gång startade med att jag ville fotografera de fåglar jag såg som fågelskådare mer och mer övergått till att fotografera landskapet, skogen och träd. Både ja och nej skulle jag tro. Landskapet har nog alltid funnits där i mitt val av motiv som fotograf. Det har bara antagit en mer framträdande plats i mitt fotograferande än tidigare. Uppväxt i skogen har jag efter många år vid kusten både kroppsligen och i sinnet börjat återvända till skogen alltmer de senaste åren. 

#2

I en liten damm en liten bit ifrån där jag fann den första smålommen hittade jag tre stycken. Smålommarna simmade fram och tillbaka. Fram och tillbaka. 

#3

Inte direkt jätteupphetsande. Tills en av dem bestämde sig för att  sträcka lite på sig.

#4

En delförstorning av den övre bilden. 

#5

#6

#7

Därefter återgick till de till simmande. Kanske var det deras morgonsimtur. Precis som vi tar en morgonpromenad.

#8

Kameran med 100 - 400:an  har ett slutarljud närmast att likna vid ett maskingevär. Något som en av lommarna uppmärksammade och tycktes äska om en smula tystnad.

#9

Det var tid för kontemplation och eftertanke. 

#11

Jag lämnade smålommarna och gick vidare  för att strax finna några kanadagäss upptagna med frukost i det gröna.

#12

Det är väl inte många som har sjungit kanadagåsens lov. Den här morgonen gjorde jag dock det. 

TheInvisibleJackal

Det var ett tag sedan jag...

Mindre strandpipare

Det är alltmer sällan jag besöker Trönninge ängar nu för tiden. De ändringar som gjorts vid ängarna sedan det fick naturreservatsstatus tilltalar mig inte som fotograf. Ängarna som förr var en plats för såväl fotografer som fågelskådare är numera primärt ett ställe att skåda fågel. Det är som till fromma för den ena gruppen (skådarna) är det inte för den andra. 

#2

Ung rödbena

Gömslet på ängarna är dock fortfarande ett av de bästa vad gäller att kunna sitta dold. Sedan är det en annan sak att skådare slänger upp luckorna och skrämmer bort det mesta från gömslets omedelbara närhet. Det bästa är att vara där någon sällsynthet huserar någon annanstans för då flockas skådarna likt flugor kring en lort där istället.

Det här tillfället var ett sådant; tror jag är det kanske bäst att tillägga. Jag hade i varje fall hela gömslet för mig själv, vilket är perfekt. Då kan jag dra upp 1-2 luckor, sätta mig tyst och vänta.

Det var inte speciellt mycket som rörde sig. Lite skrattmåsar, några grågäss. Ett par brushanar som flög förbi och landade en bit bort. För långt för att det skulle löna sig att försöka fota dem. Lite bläsänder, krickor, gräsänder och skedänder. Och så några vadare. En mindre strandpipare spatserade i leran när jag kom. Längre bort födosökte några skärfläckor. Rödbenor flöjtade. 

#3

Ung rödbena

En ung rödbena gick runt i starren utanför gömslet. Snappade åt sig insekter och annat.

#4

Ung rödbena

#5

Ömma moder rödbena eller fader.

På en sten i närheten höll den vuxna fågeln ett vakande öga över sin telnings förehavanden.

#6

Rödbena

Blicken vändes än hit än dit.

#7

Ung rödbena

#8

Ung rödbena

Det visade sig efter en stund att det var två unga rödbenor på plats. 

#9

Rödbena

Den vuxna fågelns vaksamhet släppte inte för en sekund.

#10

Rödbena

"Jag blundade bara lite. Det är ett svårt filosofiskt problem som upptagit mig en del. Frågan om människans brist på flygförmåga."

#11

Ung rödbena

#12

Hona, gräsand

Att klia sig utan ha några händer till hjälp är en smula omaka, särskilt då det kliar på svårnådda ställen.

#13

Ung grågås

Det var överlag rätt mycket ynglingar vid ängarna den här kvällen.

#14

Ung sädesärla

En del tog tillvaron med ro.

#15

Ung skrattmås

Medan annan vingburen ungdom flög runt och upplät sina stämmor bäst de kunde.

#16

Sävsparv

Efter några timmar tackade jag för mig och vinkade adjö till sävsparven i vassen utanför.

TheInvisibleJackal

Ängarna

Detta är mitt första inlägg på ett tag. Jag har snart varit sjukskriven i två veckor. Fick influensa och låg med hög feber, frossa och värk i leder i nästan en vecka. Har så sakteliga börjat återhämta mig och ska jobba igen på måndag är tanken. Jag kan inte minnas när jag var så kass senast. Jag har inte mäktat med att varken läsa eller Netflixa än mindre att vara på FS. Fick Jonas Classons fina bok om lappugglor bara någon dag före influensan bröt ut. Har bara orkat bläddra lite i den.

Förr om åren kunde jag nästan känna hur det ibland kunde värka i kroppen av längtan att få sitta i gömslet vid Trönninge ängar. Nu vet jag inte riktigt vad jag känner. Nostalgi? Vemod över en svunnen tid som inte kommer åter? Kanske det. Jag spenderar allt mindre tid vid ängarna och min längtan dit har falnat. Ändå tog jag mig dit än en gång. Vad för förhoppningar jag närde minns jag inte längre. Jag satte mig således i gömslet utan några större förväntningar.

#2

#3

De honfärgade brushanarna jag sett tidigare i höst var kvar såg det ut som.

#4

#5

En brun kärrhök uppenbarade sig och fick lite fart på änder och brushanar en stund.

#6

#7

Starrmosaikslända.

#8

Grönbena.

#9

Plötsligt fångar mitt öga en rörelse vid starren nedanför gömslet. En gulära pickar runt där efter något ätbart.

#10

Första gången jag fotade gulärla för snart sju år sedan upplevde jag en euforisk stämning. Jag kan inte säga att samma känslor infinner sig denna gång. Gulärlor tillhör förvisso alltjämt en av favoriterna. Det är inte arten i sig som dämpar mina glädjeyttringar snarare är det platsen såsom den har blivit. Att sitta i gömslet innebär inte längre att ängarna ligger öppen framför objektivet snarare är det så att det har skett en förskjutning av var de olika fåglarna väljer att rasta. De högra delen ängarna sett från gömslet ter sig  allt tommare. Från den vänstra delen syns fåglar, men de har börjat dra sig allt längre bort. Ut till de öar som skapats och andra platser. Vad är det som har skett? En tydlig förändring som skett är den plattform som anlagts på vallen som löper fram till gömslet. Tidigare var det praxis att inte gå upp på vallen för att inte störa fågellivet. Nu kan kryssarna ogenerat klampa upp till denna nya plattformen och leta nya kryss. Och inte bara det, gången upp är så pass bred att den inte utgör något större hinder att ta sig upp och ha barnkalas eller varför inte grilla lite. Under tiden flyr fåglarna. Vad gör väl det? Ett kryss är ett kryss även om det flyger bort.

#11

Det blev lite gnälligt det här inlägget. Det beror säkert på den besvikelse jag känner över ängarnas utveckling. Den stora frågan är dock om jag kommer att även i fortsättningen att besöka ängarna. Jag vet ärligt talat inte. Troligtvis men inte alls så ofta längre. Det blir nog inget mer besök i år i alla fall.

TheInvisibleJackal

Hägerbonanza

Augusti vid ängarna brukar betyda besök av sträckande vadare. Stora flockar med honfärgade brushanar rastar gärna här, men även andra vadare. I flocken av brushanar ovan syns överst i högra hörnet de isländska rödspovarna som har valt att stanna till några dagar vid Trönninge ängar den här tiden.

#2

Vadarflockar är alltid trevliga att fotografera. Deras ofta mycket synkrona flykt är som en dans över spegelblanka golv.  En lufthavets balett.

#3

Vadare i all ära, men jag hade tagit mig till ängarna den här morgonen för att det tidigare i veckan har hållit till fem stycken ägretthägrar på området. Och med lite tur  kunde kanske någon av dem vara kvar. Till en början är endast deras grå kusiner på plats, men så kommer en ägrett inflygande för landning.

#4

#5

Och landar skapligt nära.

#6

Strax kommer en till, som går ner lite längre bort.

#7

För där finns kompisarna.

#8

Eller om det är det bästa fiskestället. Trångt är det i vilket fall om saligheten.

#9

En havsörn kommer insvepande och sätter lite fart på flygmuskelaturen hos en annan bevingad gäst på ängarna.

#10

Fast istället för att sätta klorna i något går örnen ner för landning i gräset på andra sidan den öppna vattenspegling. Sitter där ett tag och blänger innan den stiger väders igen.

#11

Den isländska rödspoven fortsätter att lägga näbben i blöt.

#12

liksom brushanarna.

#13

#14

Även en grönbena vågar sig fram igen.

#15

TheInvisibleJackal

En slags prolog

De första dagarna i juni 2018 hade jag bokat in mig på ett vandrarhem på södra Öland. Äntligen skulle jag ägna mig ett par dagar åt bara fågelfotografering. Något jag försökt få tillstånd ett tag. Annat hade kommit i vägen. 

På något sätt kan dessa junidagar vara en slags prolog till min och min frus senare Ölandsbesök. Vi har kommit att besöka Öland tre år på raken. Under olika tider på sommaren har det visat sig. Och faktum är vi kommer att återvända även nästa år.

Under många år har Öland framstått som ett eldorado av fåglar för mig. I varje fall har sinnebilden av Öland för mig varit så. I böcker jag läst o s v. För trots att jag haft förhållandevis nära. Ett par timmars bilfärd, har det av outgrundliga anledningar inte blivit av i någon större utsträckning att jag har kommit att besöka ön mer än vid högst ett par tillfällen genom åren. Första besöket var som tioåring 1974, då Ölandsbron var tämligen ny till mina föräldrars förtjusning. De hade tidigare bara tagit färja till ön. Att smidigt komma till ön medelst en bro var mycket trevligt i deras ögon, vilket har fått mina mor att varje gång min fru och jag har bestämt oss för att åka till Öland de senaste åren att undra:

"Ni tar väl bron?"

Det till synes självklara behöver inte vara självklart. Och det är kanske så man ska betrakta den här resan. Jag förväntade mig ett smörgåsbord av kanske inte  stekta sparvar som kommer flygande, men nära nog. Jag förväntade mig en artrikedom utöver det jag normalt har chans till. Det blev inte så. Mycket beroende på den värmebölja som rådde. Som  ni alla säkert minns var sommaren 2018 en av de varmaste. Med temperaturer över 30 grader i veckor. Temperaturrekord slogs till höger och vänster, skogsbränder härjade på flertal ställen.

När jag var på Öland i juni 2018 kom temperaturen snabbt upp i dessa  30 grader eller mer. Jag orkade p g a värmen helt enkelt inte att utnyttja tiden jag hade till buds. De blev bara några få timmar på morgonen som det var någorlunda drägligt ute.

Den första platsen jag besökte var i alla fall Ottenby. Det är därifrån bilderna på ladusvalorna och den större strandpiparen är tagna.

#2

#3

#4

#5

#6

Den andra dagen begav jag mig till Beijershamn. Det skulle vara en plats med chans till bilder på olika vadare. Eftersom det var första gången jag var där hade jag inga förväntningar. Efter ha fotograferat en rödbena som satt i gammalt dött träd kom jag i samspråk med en gammal man som undrade likt man undrat sedan Homeros dagar - Vem var jag?, Var kom jag ifrån och vart var jag på väg? Efter att ha utbytt våra berättelser kom vi att prata om Beijershamn. Han sa att var sorgen. Han hade aldrig, under mer än 50 år, sett strandlinjen så långt ut. Och den var verkligen långt ut. Närmare 70 - 80 meter ut, mer ändå på sina ställen. Hela våren hade varit ovanligt torr berättade han. I vanliga fall går strandlinjen bara några meter ifrån där vi var. Man kan i princip sätta sig ner och se den ena fågeln efter den andra spatsera runt alldeles framför fötterna på en vanligtvis. Han var sorgsen eftersom han kände på sig att det skulle bli en varm sommar och han var orolig för hur fåglarna skulle lyckas med sina häckningar. Han var också orolig för framtiden med klimatförändringarna.

Det var ett trevligt samtal även om det vädrades en del dystra farhågor inför framtiden. 

#7

Större strandpipare.

#8

Snatterand.

#9

Knölsvan.

Nu skulle man kunna tro att jag att med den tämligen magra utdelningen gav Öland båten för all framtid, men jag hade fastnat för det landskap jag såg. Jag kom under dessa dagar att visserligen endast att vistas i en liten del av den södra delen, men det var något i det jag såg som drog och lockade. Väl hemma igen diskuterade min fru och jag fram och tillbaka och bestämde oss för att återse ön vi tillbringade vår första semester på med vårt första gemensamma boende - ett tremannatält. Därefter ha det blivit ett besök varje sommar till Öland. Därför kan också denna resa 2018 utgöra en slags prolog till de senare resor som vi har gjort till ön.

I ett antal inlägg framöver kommer jag att visa bilder och berätta om vår senaste vistelse på Öland sommaren 2021.

TheInvisibleJackal